March
Monday 12 April 2010 photo 2/3
|
jag känner mig så sjukt jävla patetisk, löjlig och.. liten.
klockan är exakt 03:15 nu när jag skriver detta, påbörjar skriva, kanske man ska säga.
Men iallafall, jag kan inte sova.
Och det är för att han finns i mina jävla tankar konstant. Mest av allt så vill jag bara att han ska försvinna från mig, de senaste dagarna har allt kretsat runt honom. Jag har tänkt på honom hela tiden, exakt hela tiden. Jag vet inte vad jag ska göra, för jag vet ändå att jag inte kommer att få tillbaka honom.
De har gått över en månad nu, tror jag. Eller ja, det har det. Kanske två månader, tror jag. Snart isåfall.
Och jag gråter efter honom fortfarande, de är som en liten film spelas upp i mitt huvud om och om igen den dagen de tog slut. De orden du sa till mig spelas på repeat, om, om och om igen. Det går inte att stoppa. Jag tänker på de bra minnerna när vi var tillsammans och när vi var på g. Jag kommer ihåg ett speciellt. Vi var hemma hos dig första gången med rebecca och johan. Balkongen, det var mysigast ever. Och de är ett av de få bra minnerna jag aldrig glömmer.
Jag kommer ihåg de gångerna jag kände mig trygg, de gångerna jag aldrig ville släppa. ''jag är din så länge du vill ha mig'' - jag sa det den 15 december 09, då vi blev tillsammans och jag antar, att du inte ville ha mig längre när de tog slut.
jag vet att det vi hade var inte så jävla bra, men det var nåt. Och jag vet, jag gjorde inte mitt bästa, och jag kanske inte försökte. Men jag ville, men.. det blev jobbigt. Allt annat runt mig, omvärlden och allt. De tog för stor plats, jag hade slut på krafterna och jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden så jag kunde göra allting bra igen, berätta för dig, öppna mig för dig och ja. Men nej, det gick inte. Jag vet fan inte ens varför. Jag vet att du inte tror på mig, absolut inte nu, när jag säger att jag älskar dig, men.. jag vet inte.
Du försöker inte ens få upp kontakten längre, du ignorerar mig som om jag vore luft, så känns det för mig nu för tiden.
Sist jag träffade dig, sist jag sov hos dig, var underbart. Jag älskade det. Vi var vänner, för en dag typ. Sen föll allting ihop och det förstördes.
De har gått över en månad nu, tror jag. Eller ja, det har det. Kanske två månader, tror jag. Snart isåfall.
Och jag gråter efter honom fortfarande, de är som en liten film spelas upp i mitt huvud om och om igen den dagen de tog slut. De orden du sa till mig spelas på repeat, om, om och om igen. Det går inte att stoppa. Jag tänker på de bra minnerna när vi var tillsammans och när vi var på g. Jag kommer ihåg ett speciellt. Vi var hemma hos dig första gången med rebecca och johan. Balkongen, det var mysigast ever. Och de är ett av de få bra minnerna jag aldrig glömmer.
Jag kommer ihåg de gångerna jag kände mig trygg, de gångerna jag aldrig ville släppa. ''jag är din så länge du vill ha mig'' - jag sa det den 15 december 09, då vi blev tillsammans och jag antar, att du inte ville ha mig längre när de tog slut.
jag vet att det vi hade var inte så jävla bra, men det var nåt. Och jag vet, jag gjorde inte mitt bästa, och jag kanske inte försökte. Men jag ville, men.. det blev jobbigt. Allt annat runt mig, omvärlden och allt. De tog för stor plats, jag hade slut på krafterna och jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden så jag kunde göra allting bra igen, berätta för dig, öppna mig för dig och ja. Men nej, det gick inte. Jag vet fan inte ens varför. Jag vet att du inte tror på mig, absolut inte nu, när jag säger att jag älskar dig, men.. jag vet inte.
Du försöker inte ens få upp kontakten längre, du ignorerar mig som om jag vore luft, så känns det för mig nu för tiden.
Sist jag träffade dig, sist jag sov hos dig, var underbart. Jag älskade det. Vi var vänner, för en dag typ. Sen föll allting ihop och det förstördes.
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jjjhl/452563817/
Visa toppen
Show footer