<p align="center"></3
jag ångrar allt från första sekund.. Jag ångrar att jag föddes och jag ångrar att jag lever än idag, jag ångrar att jag inte dött när jag haft chansen, och jag ångrar allt jag någonsin gjort. Jag vill inte inte längre, jag har levt utan menningen alldeles för länge nu. Alla säger, men johanna du kommer över det, det blir bättre jag lovar, efter att alla har sagt det vet jag nu att ingen talar sanning, för det har aldrig blivit bättre, det har aldrig blivit som förr och det kommer det inte bli den här gången heller, alla ljuger och det sorliga är att till och med jag gör det, jag mår dåligt och vill inte fortsätta, eller jo det vill jag men det går inte för det finns inte något att fortsätta med.. Det finns ingen Johanna längre, det finns inte hopp med att leva längre. Jag finner inte lycka och jag vet inte vilken väg jag ska ta längre, det känns som om jag har kommit till en stop skylt och det inte finns en vänd plan. Det finns ingen tid till att förlåta, ångra eller att le, det finns ingen som förstår hur riktigt jävla dåligt jag mår, det är inte första gången jag sitter och skriver såhär jag vet, men jag får en kick och måste göra det. Det känns som om allt kommer kännas bättre då men jag har nu insett att inget förbättrar ett skit, det känns bara så inuti en iallfall ett tag, men tillslut återvänder man till den illamående dystra personen man en gång var. Det går inte att hitta tillbaka till den lyckliga stunden, för varje gång jag ler idag är inte äkta. Det finns inget med mig som är sant längre, hela jag är falsk och alla vet nog det nu. Nu tar jag inte bara skit från mig själv, nu tar jag mycket mer från andra. Den där meningen "alla gör misstag" jag gör det helatiden och jag tål inte mig själv längre, jag mår bara helt enkelt inte bra längre, det går inte att vara lycklig, det går inte att känna äkta lycka längre, för mig existerar den inte längre. Jag gör som alla andra säger och skulle jag inte göra det skulle jag nog inte vara som jag är nu, hade jag bara lyssnat på mig själv för första början hade jag nog inte gråtit lika mycket som jag gör idag. Om jag bara hade varit stark nog att klara mig själv, det är det ända jag nu kan tänka på och det får mig bara att känna mig så jävla kass! Alla klagar och det gör inte heller saken bättre, kan dom inte visa ett stöd och hjälpa mig tillbaka istället? Dagens ungdom är inte ungdom längre det är att försöka så vuxen så möjligt, prova på nya saker är alltid lika kul, men också alltid lika farligt, men det tänker man juh inte på. Så länge man är populär och lika cool som alla andra är livet helt perfekt men ingen tänker juh bakom kulisserna längre, det finns inget bättre svar till fråga "hur mår du idag?" än att säga att man mår bra för om man säger något annat vill personen veta varför och när man sagt det så helt plötsligt vet hela världen om det. Kan inte bara någon använda det lilla dom har i skallen och tänka efter, är det verkligen såhär det ska vara vid den här åldern? borde jag inte ta reda på mer och stå till stöd till alla som behöver det? Varje person behöver åtminstånne en person som finns där för en, en bästavän som man verkligen kan lita på, men då gåller det även f7ör bästavännen att vara sann och hålla vännens hemligheter och inte säga dom till någon! Jag tror inte alla mår dåligt men minst 55 % av dagens ungdom har något att oroa sig för. Jag skriver inte det här för att man ska tycka synd om någon, jag ville bara få det ur mig, början var först om mig men allt vart helplötsligt en hel stor berättelse om hur det igentligen står till idag.

Alla lever inte i paradiset det är rätt många som lever en mardröm..

Annons

The photo has no tags

January 2011