February
Tuesday 8 September 2009 photo 1/1
|
idag hade kunnat vara den största dagen i mitt liv.
för två dagar sedan hade jag landat i london för att se den största comebacken genom tiderna. jag hade gått med pirrande mage i över en månads tid och jag hade inte sovit en blund natten till idag.
jag hade skakat i hela kroppen och hållt stenhårt i biljetten på vägen in till O2-arena. jag hade inte kunnat sitta still på min plats utan studsat upp och ned i väntan på att konserten skulle börja. när det hela sedan började skulle det inte finnas något slut för glädjetårarna. jag kanske till och med hade svimmat, men om inte hade jag njutit av varje sekund.
när väl konserten var slut skulle jag inte vilja gå därifrån och jag skulle säkert i förtvivlan inte ens hitta ut ur arenan.
på natten skulle jag säkert inte kunna sova pga att det bästa och största ögonblicket i mitt liv just passerat.
på planet påväg hem skulle jag nog börja acceptera att ögonblicket var förbi men att just JAG hade upplevt det, och så skulle jag gråta lite till.
väl hemma skulle jag dela med mig av det fantastisk som jag vart med om och jag skulle säkerligen skryta en hel del också.
oavsett hur lång tid det gått efteråt hade jag ändå haft ett minne att bära med mig livet ut.
det värsta är att den här texten inte ens säger en tusendel av vad den borde. usch, det svider.
RIP
för två dagar sedan hade jag landat i london för att se den största comebacken genom tiderna. jag hade gått med pirrande mage i över en månads tid och jag hade inte sovit en blund natten till idag.
jag hade skakat i hela kroppen och hållt stenhårt i biljetten på vägen in till O2-arena. jag hade inte kunnat sitta still på min plats utan studsat upp och ned i väntan på att konserten skulle börja. när det hela sedan började skulle det inte finnas något slut för glädjetårarna. jag kanske till och med hade svimmat, men om inte hade jag njutit av varje sekund.
när väl konserten var slut skulle jag inte vilja gå därifrån och jag skulle säkert i förtvivlan inte ens hitta ut ur arenan.
på natten skulle jag säkert inte kunna sova pga att det bästa och största ögonblicket i mitt liv just passerat.
på planet påväg hem skulle jag nog börja acceptera att ögonblicket var förbi men att just JAG hade upplevt det, och så skulle jag gråta lite till.
väl hemma skulle jag dela med mig av det fantastisk som jag vart med om och jag skulle säkerligen skryta en hel del också.
oavsett hur lång tid det gått efteråt hade jag ändå haft ett minne att bära med mig livet ut.
det värsta är att den här texten inte ens säger en tusendel av vad den borde. usch, det svider.
RIP
älskade syster!
oj juste, förlåt för jag putta dig
igår, inte med minening (X<3
15 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jnypettersson/407680697/
Visa toppen
Show footer