Thursday 2 October 2008 photo 1/3
|
Ni behöver inte läsa om ni inte vill, det är inget jag.. alltså, det är bara för min egen skull jag lägger ut det här. Så ni kan bara skita i det om ni vill.^^
Nu har allting hunnit ifatt mig, alla känslor överrumplar mig och jag mår bara piss. Jag ligger och skakar. Gråtskakar. Och äntligen har några tårar lyckats visa sig. All den kärlek jag har burit på, som har tyngt ner mig så länge. Det börjar brista så smått. Alla känslor forsar fram ur mig, genom några futtiga tårar. Det har till och med bildats saltavlagringar på mina kinder. Men det finns så mycket mer kvar inom mig. Som bara längtar ut. Men det finns ingen öppen väg. Allt är fast inombords. Det kommer ta lång tid, en lång process. Kanske flera månader innan jag har kommit över det. Det har satt sig djupt. Men det är bara att inse, det är lönlöst att grubbla mer, det är över. Men min kärlek försvinner inte på en dag. Känslorna är fortfarande starka och äter upp mig. Det finns ingen genväg, jag måste ta mig igenom allt. All nervositet jag höll på att dö av, har nått sin biverkning. Det är bara så skönt att låta allt rinna ut. Eller, det lilla som försvinner. Jag kommer fortfarande förtäras. Men jag har iallafall fått en bekräftelse, en avslutning. Jag måste inse att det bara är att gå vidare. Men jag vet inte om det går. Och jag vet att jag inte vill. Jag vill vara kvar i min lilla förhoppning, den lilla chans som fortfarande fanns kvar. Min hjärna visste om det här för länge sen, men min fantasi skapade en bild, av vad som skulle kunna bli, en saga med ett lyckligt slut. Det här var ingen saga. Det var inte ens en skymt av en saga. Bara min fantasi tillät det. Jag har fått min avslutning, och jag tycker inte om den. Men det kan va så ibland eller hur? Skit.
Jag undrar vad du skulle säga om du såg det här. Vad skulle du tänka? Skulle det påverka dig alls? Jag tror det.
Förlåt, alla vet väl ändå vad det handlar om. Förlåt att jag öppnar mig så, inför folk jag knappt känner, förlåt till er som inte fattar vad jag babblar om, förlåt till er som vet, men inte orkar bry er och förlåt till er som bryr er, men tycker att jag grämer mig för mycket. Jag är löjlig jag vet, som deppar ihop över det här lilla. Herregud det var väl inget. Men förlåt så mycket, man kan inte styra över sina känslor eller över hur man mår. Det kanske skulle vara bättre att hålla det för mig själv, men det går inte. Så förlåt.
Nu har allting hunnit ifatt mig, alla känslor överrumplar mig och jag mår bara piss. Jag ligger och skakar. Gråtskakar. Och äntligen har några tårar lyckats visa sig. All den kärlek jag har burit på, som har tyngt ner mig så länge. Det börjar brista så smått. Alla känslor forsar fram ur mig, genom några futtiga tårar. Det har till och med bildats saltavlagringar på mina kinder. Men det finns så mycket mer kvar inom mig. Som bara längtar ut. Men det finns ingen öppen väg. Allt är fast inombords. Det kommer ta lång tid, en lång process. Kanske flera månader innan jag har kommit över det. Det har satt sig djupt. Men det är bara att inse, det är lönlöst att grubbla mer, det är över. Men min kärlek försvinner inte på en dag. Känslorna är fortfarande starka och äter upp mig. Det finns ingen genväg, jag måste ta mig igenom allt. All nervositet jag höll på att dö av, har nått sin biverkning. Det är bara så skönt att låta allt rinna ut. Eller, det lilla som försvinner. Jag kommer fortfarande förtäras. Men jag har iallafall fått en bekräftelse, en avslutning. Jag måste inse att det bara är att gå vidare. Men jag vet inte om det går. Och jag vet att jag inte vill. Jag vill vara kvar i min lilla förhoppning, den lilla chans som fortfarande fanns kvar. Min hjärna visste om det här för länge sen, men min fantasi skapade en bild, av vad som skulle kunna bli, en saga med ett lyckligt slut. Det här var ingen saga. Det var inte ens en skymt av en saga. Bara min fantasi tillät det. Jag har fått min avslutning, och jag tycker inte om den. Men det kan va så ibland eller hur? Skit.
Jag undrar vad du skulle säga om du såg det här. Vad skulle du tänka? Skulle det påverka dig alls? Jag tror det.
Förlåt, alla vet väl ändå vad det handlar om. Förlåt att jag öppnar mig så, inför folk jag knappt känner, förlåt till er som inte fattar vad jag babblar om, förlåt till er som vet, men inte orkar bry er och förlåt till er som bryr er, men tycker att jag grämer mig för mycket. Jag är löjlig jag vet, som deppar ihop över det här lilla. Herregud det var väl inget. Men förlåt så mycket, man kan inte styra över sina känslor eller över hur man mår. Det kanske skulle vara bättre att hålla det för mig själv, men det går inte. Så förlåt.
Comment the photo
men å andra sidan vet jag vad det handlar om, och jag vet hur du känner dig. skulle du vilja prata med någon som inte är så involverad med allt och alla, så finns jag här, bara så du vet om det. det kan vara bättre att prata om det, än att hålla det inom sig hela tiden. har man för mkt inom sig blir det svårt att klara av. det är bra att du har fått en avslutning, så att du kan gå vidare och inte ha det där lilla frågetecknet i hjärnan hela tiden. puss<333333333
du behöver inte be om förlåtelse för att du mår dåligt. det får man göra! man måste vara ledsen klart innan glädjen kan komma igen <3
Lilla Joanna gumman, säg inte förlåt för nånting, det här är ingenting, för jag vet exakt hur det är! du har iallafall fått en avslutning på det hela, och du kan bara ta dig ure, du kanske är nere på botten, men nu kan du bara ta dig upp.
jag förstår hur du mår och känner för jag har varit där själv. men det spelar ingen roll. Jag tror att du bara behöver må dåligt klart, och sen kan du må bra igen, och kom ihåg att jag finns här i alla väder, (förutom när jag själv ger mig sms förbud he he he men då äre bara att skriva att du håller på att dö eller nått, då bryter jag det lätt ^^)
Nej men ... Jag älskar dig Gumman.
Varje gång du kramar om den där tröjan, kramar du om mig ^^
<3<3
kom ihåg att jag finns här hela tiden om du vill prata
det är inte bara inget,man blir ledsen de är klart
de ordnar sej<3 de gör de alltid <3
kram
Ibland kan det kännas jobbigt att själv ta sig upp för backen, men då är det bra att ha någon som hjälper en med att komma upp över krönet.
Svåra tider kommer, det är inte så lätt att ta itu med alla saker. Då är backen kanske lite högre- lite brantare. Det är då vi ska tänka att ju högre uppför, desto brantare nedför! Bara om vi klarar oss upp över krönet, tar itu med det svåra- och det behöver man ju inte göra själv.
Problem uppstår hela tiden, men det blir inte bättre att man försöker stå emot dem, eller vända ryggen- för de kommer alltid vara kvar där, ständigt väntande på att man ska förlora greppet och vända sig om igen. Nu menar jag inte att man själv ska ta itu med problemen, snarare tvärtom- be om hjälp!
Du vet att vi alltid kommer finnas här för dig- Alltid.
Jag är beredd att hålla din hand, och knalla upp den här sista biten uppför backen. Orkar du inte, så bär jag dig! För jag vet att du är på väg uppåt- upp till krönet!
Lita på dina vänner<3
Men även om det gör fasligt ont så är det här ett bra tecken, det betyder att du börjar bearbeta det, att du börjar släppa taget. Även om jag önskar att jag kunde ta all din smärta och kasta ner den från något stup, för du förtjänar inte att må så dåligt över något som borde ge dig glädje, om världen var rättvis.
Men du behöver inte ta dig igenom det här själv, Joanna, du vet det va? :) <3
24 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/joannnas/274491302/