March
Sunday 14 September 2008 photo 1/2
|
"Då kände jag mig onödig"
-Mamma! fräste 11-åriga Sonja. -Ja, vad är det? -Var är min mattebok? -Jag har inte tagit din mattebok, sa hon ärligt. Sonja suckade och gick in på sitt rum igen. -Fan, mumlade Sonja och satte sig irriterat på sängkanten. Plötsligt öppnades dörren och Sonjas lillasyster Nicky kom in. -Vad gör du? frågade Nicky. Sonja stirrade ilsket på sin lillasyster. -Hallå, varför svarar du inte? Nicky satte surt armarna i kors. -Gå! skrek Sonja. Nicky skrattade nöjt; det här var precis vad hon ville. -Vet du vad mamma sa? Hon sa att du jämt var så sur, och att hon inte tyckte att du skulle få gå ut med Timmy mer, för att du brukar vara så taskig efteråt, sa Nicky med ett hånfullt leende. Sonja reste sig upp och pressade ut Nicky genom dörröppningen. Nästa morgon vaknade Sonja när hennes väckarklocka ringde. -Skit, sa hon och stängde av det öronbedövande ljudet. När hon satt vid frukostbordet såg hon att Nicky inte var där. -Var är Nicky? frågade hon. Mamma tittade förvånat på henne. -Hon är ju ute och går med Timmy. -Men varför får inte jag göra det? Sonja lät både arg och besviken. -För att du sov så länge så Nicky erbjöd sig att gå ut med honom, ljög hon. Sonja suckade. Hennes pappa hörde det. -Imorgon får du gå ut med honom igen, sa han tröstande. Mamma gav honom en ilsken blick. Pappa viskade något som Sonja inte kunde höra. Skolan var värre än vanligt. På lunchen kom Sonjas bästis Sofie fram med beslutsam min. -Det går inte att vi gör något idag, jag ska vara med Lizzie, förklarade hon och slängde en glad blick på Lizzie som satt längre bort. Sonja strök sitt långa, blonda hår ur ansiktet och försökte se oberörd ut. -Jaha, jag bryr mig inte, sa hon. -Bra, fräste Sofie ilsket och gick bort till Lizzie. Sonja såg hur dom fnissande pekade mot henne. Jag klarar mig utan Sofie, intalade Sonja sig själv, men hon visste att det inte var sant. Sonja gick ensam resten av dagen; alla verkade undvika henne, som om hon var ett äckligt monster. Det gjorde att det dygnet inte blev så roligt, och inte dom tre följande veckorna heller som fortsatte på samma sätt. Först en måndag hände det något. Sonja satt på sin plats och räknade matte då Sofie kom fram till henne och såg likadan ut som för tre veckor sen. -Hej, sa Sonja förhoppningsfullt. -Hej, sa Sofie tyst. Alltså, förlåt för att jag bara slutade vara med dig, jag fattade inte hur bra du är. Hon höll blicken riktad mot golvet. -Du gjorde mig ledsen, upplyste Sonja tyst. -Kan vi inte bli kompisar igen? frågade Sofie och kollade upp på Sonja. Hennes blick var fylld av tårar. Sonja försökte dölja sin glädje så mycket hon bara kunde. -Visst, sa hon och log varmt. Sofie log tillbaka. Trots att Sonja och Sofie blev bästa vänner igen, och att Sonja fick börja gå ut med Timmy, så kunde hon aldrig glömma den tiden då hon hade känt sig så ensam och ledsen – så onödig.
Maja Ewel, klass 4 Mosjö skola <-----
HAHAAHAHAAHAH
HAHAAHAHAAHAH
Comment the photo
16 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jockcke/266356992/
Visa toppen
Show footer