April
Friday 12 October 2007 photo 2/3
|
i ordning: pappa, farmor, kasper min farbror, kirsten min faster, min andra faster vibeke skulle vart med också, men hon hade åkt.. begravningen i sej var jobbig, vi sjöng "blott en dag, ett ögonblick i sänder" som man alltid gör på begravningar först. redan då fllde jag min första tår. sen började prästen prata om hur farfar var levande, han var en bra präst som visste va han sa och hade ett bra tal. men mot slutet av hans tal sa han att han vart hemma hos farmor och planerat begravningen när han såg en medalj som han tydligen blev oerhört rörd av. det stod "VÄRLDENS BÄSTA FARFAR" på den. den kom från mig. då kändes det som att hela jag skulle kollapsa, jag bara grät och tänkte på min enda klara bild på farfar jag har i huvet, hans ansikte, så lysande med sitt skämtsamma leende jag så väl känner igen. när prästen var klar ställde sig min pappa upp och gick fram längst fram framför kistan, där höll han i ett tal han jobbat på i 2 veckor. det handlade om deras förhållande till varann. dom hade aldrig grälat, nånsin, dom kom alltid överens, fastän han var sträng, kom dom aldrig i kläm. sist läste an upp en dikt. den var ganska lik "tears in heavan" men det var mer som "om du har en telefon där uppe, kan du väl ringa ner nån gång och berätta hur du har det" den va betydligt längre, men det var meningen med den. då kom jag på en sak min farfar sa till mig när han först fick reda på att han hade lungcancer "du david, du behöver inte oroa dig för mig, jag är inte död än, när jag är död så ringer jag dig och berättar" ser ni likheten? då vällde allt ut igen. jag måste sett helt förstörd ut, jag kände mig helt förstörd. det var i allmännhet en jobbig begravning, men jag lever och det var skänt att kunna ta farväl till farfar.. farväl käre farfar, du betydde och betyder än mer för mig än du nånsin kan ana <3
Annons
Visa toppen
Show footer