May
Sunday 22 June 2008 photo 2/2
|
Här ser ni vem jag har varit under mina tre år på högstadiet.
Jag har genomgått enorma förändringar, som inte bara påverkat mig själv enormt, utan också de runt omkring mig.
När jag började sjuan ser ni ju längst upp i hörnet. Jag hade tjocka glasögon och håret i mittbena. Jag har aldrig varit direkt blyg, men då var ju min utstrålning kanske inte på topp. Allting var ju så nytt och jag var ju så liten. Jag hade några vänner sådär i min klass och så var det med det. Jag var då inte heller så himla snäll kanske. Jag hade kunnat behandla särskilt en person med betydligt mer respekt, och det vet hon nog att jag tycker.
På nästa bild hade jag klippt ny frisyr och skaffat mina linser. Hade kanske börjat bli lite kaxigare, och sakta men säkert upptäckte jag mina nya former. Sommarlovet kom, och jag började sminka mig, rejält. Sen vet jag inte riktigt vad det blev av mig, jag vigde mitt liv åt smink, pojkar och utmanande kläder ungefär.
Tillbaka i skolan började jag få blickar på mig. Folk visste vem jag var, folk såg mig. Vad jag inte förstod då var att pojkarna inte såg någon som var ovanför mina axlar. Deras blickar var nog ganska fokuserade mest strax nedanför.
Jag förstår att mina vänner reagerade som de gjorde den där gången och stötte bort mig, men jag är ändå glad att de ändrade sig. Jag behövde stödet i de situationerna.
Sen hittade jag mig en pojk. Det höll inte länge och sen fick jag massa ovänner.
Inte långt senare var det en ny pojk som gällde. Här blev det hela ganska mycket seriösare, men höll trots allt inte särskilt länge det heller. Det blev också ett misslyckat försök att ersätta detta, som bara gick åt helvete.
Efter det så var jag själv i ännu mer behov av bekräftelse, och det fick jag. På den bekostnaden att mitt rykte fick sig ett helt nytt namn.
Den här sommaren hade jag kul. Jag gjorde för mycket med för många. Det är något jag på efterhand ångrar. Ganska rejält också. Jag önskar att det liksom aldirg hade hänt. Inget ont mot personerna i fråga, för det är inte det, utan bara själva grejen.
Efter det bytte jag klädstil ganska rejält ett tag. Jag hade mest väldigt stora kläder och brydde mig inte alls om vad folk tyckte om mig, eller hur jag såg ut. Det var en ganska härlig period.
Efter det kom det gräl med människor. Gräl gör en aldrig gott, så ja, självförtroende sjönk så klart igen.
Trots allt så fick jag under den här tiden mer och mer vänner. Jag började prata med hemskt mycket nya människor och jag tror också jag har blivit en bättre människa.
På slutet hittade jag ju som bekant ännu en pojk. Det gick åt helvete ganska på en gång det med, och jag är för tillfället inne i en deppig period, trots att jag stundvis är på väg uppåt igen.
I det stora hela skulle det väl egentligen vara väldigt bra nu, om det inte vore allt jag har i ryggsäcken så att säga. Det är en tung börda att bära omkring på så här mycket händelser, så här många personligheter och så här mycket förändringar.
Det jag vill ha sagt med det här är att snälla, döm mig inte. Jag är inte det jag gjort tidigare. Jag är den jag är nu. Vad ni är vet om mig är det enda riktiga det som är här och nu. Det gäller alla människor. Man är den man för tillfället väljer att vara.
Ändå så när jag nu står och ser mig själv i spegeln så ser jag att alla dessa förändringar och händelser format mig till den människa jag är idag. Och det här är erfarenheter jag alltid kommer att bära med mig.
Jag vill också säga Tack till er som funnits under hela förändringen, som hängt kvar.
Och till er som bara funnits ett tag, som försvinnit. Någon som en gång betytt så mycket kommer alltid att betyda något.
Tack också till er som tillkommit i mitt liv på senare tid. Tack för att vi gett mig den här chansen.
Litet extra tack för att Evelina fick mig att skriva det här.
Jag älskar er. <3
[Har ni anstängt er att läsa hela texten kan ni ju åtminstone kommentera med en * eller nåt, så jag vet vem det är som läst.]
Jag har genomgått enorma förändringar, som inte bara påverkat mig själv enormt, utan också de runt omkring mig.
När jag började sjuan ser ni ju längst upp i hörnet. Jag hade tjocka glasögon och håret i mittbena. Jag har aldrig varit direkt blyg, men då var ju min utstrålning kanske inte på topp. Allting var ju så nytt och jag var ju så liten. Jag hade några vänner sådär i min klass och så var det med det. Jag var då inte heller så himla snäll kanske. Jag hade kunnat behandla särskilt en person med betydligt mer respekt, och det vet hon nog att jag tycker.
På nästa bild hade jag klippt ny frisyr och skaffat mina linser. Hade kanske börjat bli lite kaxigare, och sakta men säkert upptäckte jag mina nya former. Sommarlovet kom, och jag började sminka mig, rejält. Sen vet jag inte riktigt vad det blev av mig, jag vigde mitt liv åt smink, pojkar och utmanande kläder ungefär.
Tillbaka i skolan började jag få blickar på mig. Folk visste vem jag var, folk såg mig. Vad jag inte förstod då var att pojkarna inte såg någon som var ovanför mina axlar. Deras blickar var nog ganska fokuserade mest strax nedanför.
Jag förstår att mina vänner reagerade som de gjorde den där gången och stötte bort mig, men jag är ändå glad att de ändrade sig. Jag behövde stödet i de situationerna.
Sen hittade jag mig en pojk. Det höll inte länge och sen fick jag massa ovänner.
Inte långt senare var det en ny pojk som gällde. Här blev det hela ganska mycket seriösare, men höll trots allt inte särskilt länge det heller. Det blev också ett misslyckat försök att ersätta detta, som bara gick åt helvete.
Efter det så var jag själv i ännu mer behov av bekräftelse, och det fick jag. På den bekostnaden att mitt rykte fick sig ett helt nytt namn.
Den här sommaren hade jag kul. Jag gjorde för mycket med för många. Det är något jag på efterhand ångrar. Ganska rejält också. Jag önskar att det liksom aldirg hade hänt. Inget ont mot personerna i fråga, för det är inte det, utan bara själva grejen.
Efter det bytte jag klädstil ganska rejält ett tag. Jag hade mest väldigt stora kläder och brydde mig inte alls om vad folk tyckte om mig, eller hur jag såg ut. Det var en ganska härlig period.
Efter det kom det gräl med människor. Gräl gör en aldrig gott, så ja, självförtroende sjönk så klart igen.
Trots allt så fick jag under den här tiden mer och mer vänner. Jag började prata med hemskt mycket nya människor och jag tror också jag har blivit en bättre människa.
På slutet hittade jag ju som bekant ännu en pojk. Det gick åt helvete ganska på en gång det med, och jag är för tillfället inne i en deppig period, trots att jag stundvis är på väg uppåt igen.
I det stora hela skulle det väl egentligen vara väldigt bra nu, om det inte vore allt jag har i ryggsäcken så att säga. Det är en tung börda att bära omkring på så här mycket händelser, så här många personligheter och så här mycket förändringar.
Det jag vill ha sagt med det här är att snälla, döm mig inte. Jag är inte det jag gjort tidigare. Jag är den jag är nu. Vad ni är vet om mig är det enda riktiga det som är här och nu. Det gäller alla människor. Man är den man för tillfället väljer att vara.
Ändå så när jag nu står och ser mig själv i spegeln så ser jag att alla dessa förändringar och händelser format mig till den människa jag är idag. Och det här är erfarenheter jag alltid kommer att bära med mig.
Jag vill också säga Tack till er som funnits under hela förändringen, som hängt kvar.
Och till er som bara funnits ett tag, som försvinnit. Någon som en gång betytt så mycket kommer alltid att betyda något.
Tack också till er som tillkommit i mitt liv på senare tid. Tack för att vi gett mig den här chansen.
Litet extra tack för att Evelina fick mig att skriva det här.
Jag älskar er. <3
[Har ni anstängt er att läsa hela texten kan ni ju åtminstone kommentera med en * eller nåt, så jag vet vem det är som läst.]
oh pussar på dig. <33333333333
* Johanna du ska veta att du betyder jätte mycket. Du är en så bra vän. Du lyssar och vi kan prata om nästan allt. Jag finns alltid för dig och det ska du veta.
<3 jag älskar dig johanna.
jag älskar dig <3
*************** älskade
*************<33333333333333333
Johanna, jag fick tårar i ögonen. Jag älskar dig, hoppas du förstår det. <3
* håller med lovisa, bra skrivet :) saknar dig och älskar dig, det får du aldrig glömma <3
du har som mig, genomgått en stor förändring under högstadiet. Jag är INTE samma person som i sjuan.
Utan nu har jag något som kallas självförtroende ;p
Johanna jag har ju vart me under alla perioder och även om jag verkligen har visat att jag hatar vissa av dom så har jag ALLTID älskat dej, för att du är så himla mkt för mej. Du är en alldeles perfekt kompis, en underbar människa, min "little miss sunshine" för att du får mej att skratta och må bra och du är ju liksom bara så bra! Men det sorgliga i kråksången är att nu, när jag förmodligen flyttar, så vet jag inte riktigt vad du blir för mej. Tjejen jag en gång anförtrodde allt, som jag kände utan och innan och hon mej men nuförtiden bara skriver ett "hej" åt på msn? NEJ! Så vill jag verkligen inte ha de för du betyder som sagt för mkt <3 Så därför måste vi verkligen hålla kontakt! :)
Summan av kardemumman i de här låånga inlägget är att jag inte vill mista den för någonting i världen Johanna <33
I 7:an va vi väldigt bra kompisar sen gick de åt helvete i 8:an men de har hämtat sig ganska bra :) Du är en bra vän Johanna <3
48 comments on this photo Show all comments »
Directlink:
http://dayviews.com/johannasilen/227783034/
Visa toppen
Show footer