watch?v=9VaTDvBo_zI

Ja, han var den bästa far man kunde tänka sig. Trots hans ålder var han och Nisse pigga gamla gubbar, som alltid stod där när vännerna behövde hjälp med något. och jag var inte stor, men jag visste var jag hörde hemma. Där min far var, där ville jag vara. Var de ute och skoga så jag jag i utkanten och plockade pinnar och "hjälpte pappa" eller plockade blommor till honom. Hjälpte dem grannen med höbalarna, satt jag bredvid i hölasset och lekte trots att min hud blev irriterad av alla höstån som stack mina små barnsben. När pappa murade jordkällaren, ja då var jag klart där med mina händer i murbruket och efteråt grät jag av att skinnet hade rivits av under murandet. Men då trösta pappa mig alltid, kramade mig och blåste på fingrarna, och då var allt det onda plötsligt så långt bort.
När jag blev lite äldre följde jag med ut att mata djuren, och gården var mitt hem. Pappa hade så bra hand om djuren, och han lät oss aldrig äta frukost om inte djuren hade fått mat först. Kanske därifrån jag fått min välvilja mot djur.

Vi hittade alltid på saker tillsammans, och jag älskade att umgås med honom. Han var min bästa vän! Han körde i 1,5 timme till Malmö för att hämta mig, och sen 1,5 timme tillbaka, vi spenderade alltså mycket tid i bilen och vi hade alltid så roligt. Jag minns när vi alltid stannade vid Ekohallen och så fick jag alltid den största glassen om jag ville, OM vi inte skulle äta middag direkt. Varje helg jag var där var det kyckling, för pappa visste att jag älskade hans stekta kyckling med ris och brun sås (hans bruna sås var exceptionell). Vi pratade alltid om när vi skulle övningsköra och när jag skulle ta körkort. Och om pojkar, ja faktiskt, och han sa alltid att jag skulle träffa den mest underbara mannen och att han skulle göra mig lycklig. Men nonsens tyckte jag, vem kunde göra mig lyckligare än han. Och något som jag hatade var när pappa alltid pratade om att jag inte skulle sörja, utan minnas honom. Jag tyckte det lät så dumt, jag skulle inte sörja om han dog, jag skulle dö!

Den VÄRSTA dagen i mitt liv!
På sommaren brukade mamma och pappa dela upp min vistelse i varsin månad, juni hos mamma och juli hos pappa. Nu menar jag inte att jag inte gillade att vara hos min mamma, men det var hos pappa jag kände mig som mig själv. Jag kunde vara den jag är utan att dömas av folk och springa omkring med djuren och umgås med pappa och farbröderna.
Den 26 juni 2004 satt jag vid kökbordet hos Emmie, vi skulle åka till tivolit. Men jag mådde så illa att jag knappt kunde stå upp så jag gick hem istället. Senare när jag var hemma på kvällen, ringer faster och berättar att pappa låg på sjukhuset och var jättedålig. Jag blev väldigt ledsen, grät hela kvällen och visste inte vad jag skulle gjort om det skulle hända något. Morgonen den 27 kom beskedet, pappa hade inte klarat natten. Jag trodde mitt hjärta stannade, jag skulle aldrig kunna älska någon som han.
Det enda jag ville var att åka till Nisse, han var ju min pappas bror och jag hade växt upp med dem båda. Så jag åkte dit och grät inte en tår. Jag visste inte varför!?
Jag kände en trygghet hos mina syskon och mina farbröder, och Tilda och Jolly som var två änglar i vardagen. På begravningen kände jag mig sorgsen, men jag grät inte. Jag såg mig runt omkring och såg tårar på allas kinder. Det enda jag kunde tänka på var pappas ord. Men när prästen började tala om pappa, om vad folk hade sagt om honom och om hans kärlek brast mitt hjärta. Jag kunde inte se något på grund av tårarna. Det brast men det var skönt att gråta, det kändes tryggt. Jag kunde gråta samtidigt som jag mindes den underbara person som alltid varit där för mig, som alltid älskat mig.

Börja om? Jag visste att jag aldrig skulle kunna älska någon som jag älskat min far. Det var klart. Och jag fortsatte att åka till gården, och hälsa på Nisse. Som tyvärr aldrig blev sig lik, hans andra hälft (de var ju tvillingbröder) var borta och där de hade bott tillsammans var nu tomt och ensamt (även om lillebrodern bodde på andra sidan gatan). Därför hälsade jag på honom så fort jag fick ett tillfälle, och vi hade goda stunder. Vi hade mer gemensamt än förr nu, vi hade både förlorat någon som stod oss mycket nära. Jag fortsatte som vanligt i skolan, pappa ville ju att jag skulle bli något bra i livet, och självklart vill jag göra han stolt. Jag började också gå i kyrkan, konfirmationen, där träffade jag många människor jag tyckte om och det kändes lite enklare att komma i kontakt med pappa. Och där förstod jag också att pappa hade rätt, jag kunde älska en person igen. Jag skulle aldrig glömma min pappa, och aldrig någonsin sluta älska honom mest i världen, men denna personen fick mig att känna mig lycklig och jag älskade honom minst lika mycket. Nisse kom på min konfirmation och jag är så lycklig för det, främst eftersom han var min gudfar och jag verkligen ville ha honom där den dagen, och för att han senare samma år gick bort. Pappa hade på sätt och vis rätt om en annan sak. Visst fanns han inte där för mig att övningsköra med, och han var inte där för mig att ringa och säga att jag klarade min uppkörning. Men jag använde det jag ärvde från honom till körkortet eftersom jag vet att han ville att jag skulle ha körkort.

Något jag inte har klurat ut än, hur har han tänkt lämna över mig vid altaret till den mannen som han visste skulle göra mig lycklig en dag?

It was killin’ me to know
The strongest man I ever knew
Wastin’ away to nothin’
In that hospital room
My voice and heart were breakin’
It’s gonna be a little bit scary
But I want you to know
I’ll be ok now, Daddy

:( du få nt alltid va så här ledsen!