Wednesday 23 July 2008 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Nu tänker jag vara en aningen sentimenatal utav mig. Jag vet inte riktigt om det är feberyran eller om det är min nya favoritlåt som gör det hela. Tänker däremot vara så pass egoistisk att inte dela med mig av låten, för jag vill bli upprymd med exakt de känslorna som fyller hela min själ, ut till fingertopparna, utan att någon ska påpeka eller ändra på det.
Något som jag däremot inte vill att ni ska ta egoistisk är det som komma skall, men ni som känner mig vet också att jag är allt utom självcentrerad, så det är ganska lugna puckor här i natten.
Det här är något som jag låg och begrundade när jag var nere i Magaluf, vilket ännu inte var mer än 24 h timmar sedan. Under flera dagar så kände jag det här, mer och mer för varje dag som gick. Aldrig någonsin, verkligen aldrig, har jag kännt ett sådant upplyftande hopp inom mig som skulle kunna mätas med hoppet som papi kunde skänka mig med endast sin frånvarande men samtidigt sin så otroligt värmande närvaro.
Allt för många av oss, självfallet även jag, har önskat oss att vara någon annanstans. Någonstans där mörka känslor och tankar inte existerar, där det är ljuset som styr vardagen istället för mörkrets skuggor. Allt för många av oss, även jag, har upplevt känslan där mörkret är den enda sida som ses. När jag en gång upplevde mörkret som för normalen var ljuset. Tiden då mitt onda var min vardag medan den var er mardröm. De nätter jag grät mig till sömns för att hopplöshet, orättvisa, otillräcklighet och känslan av att vara oälskad var de som styrde mina dagar. Solen sken, människor skrattade och log men allt jag såg var misslyckanden av att jag aldrig fick det som restrerande människor fick. En känsla av att vara fullkomligt osynlig, just för att ingen såg. Det var aldrig någon som räckte ut en hand, det var aldrig någon som frågade. Min fråga har alltid varit: såg de verkligen inte, eller valde de att inte se?
Trots känslan av att alla andra hade något som jag inte hade, visste jag att det fanns människor som hade det så mycket värre än vad jag hade det. Kanske var det just för att min vardag bestod av mörker, att det var mitt normala, eller kanske var det era slutna ögon som fick mig att öppna mina egna till klimax.
Jag har aldrig känt att jag tycker synd om mig själv, men jag känner medlidande för de som varit med om liknande händelser. Är det då jag egentligen tycker synd om mig själv, eller är det då jag levt i ett mörker för länge för att förstå att det borde finnas någon annan där ute som borde känna medlidande för mig?
Jag står fast vid att jag aldrig kommer vara fullkomligt lycklig, men jag är ändå säker på att jag är lyckligare än vad många andra är, och då sådana som egentligen är olyckliga över obetydliga saker. Själv klandrar jag aldrig någon för att må dåligt. Jag dömer dig inte, även om det känslan du känner är för en liten händelse i jämförelse med mina erfarenheter. Vi har alla olika förutsättningar. Det börjar olika och det slutar olika. Men ändå kan vi känna och uppleva exakt samma känslor. Därför dömer jag dig inte när du mår dåligt, men, jag hoppas på att du ska komma till större instink för att inse att det du mår dåligt för, kanske egentligen är totalt onödigt. För om vi vänder på steken, ser det då likadant ut där? Om någon betett sig illa mot mig, om någonting har hänt mig, hjälper det mig i längden att må dåligt över det? Tjänar jag någonting på att gå och begrunda på dåliga saker? Har jag rätt att klaga över någonting, som jag i själva fallet kan förbättra?
Men som sagt, det finns dagar då mörker är det enda som skymtas långt in i själen. Ljuset når inte alla vrår, och det kommer det aldrig att göra. Det finns alltid skuggor som lurar bakom någonting gott. Tänk dig följande: Du ramlar och slår dig, det må hända att det var någon annans fel, kanske var det ditt eget och kanske var det bara fullkomligt oundvikligt att det skulle inträffa. Oavsett vilket, måste, och kommer, ditt sår att läka. Men tänk dig då att du faktiskt kan påverka läkningstiden. När såret kliar, håller det på att läka, och även om det gör ont måste du låta bli att riva upp såret igen. Ju mindre du tänker på det, ju mindre du låter kliandet bekymra dig, desto fortare kommer det läka och desto finare blir ärret. Det kommer alltid att finnas där, och vissa ärr kommer alltid att påminna dig om exakt hur det kändes när såret uppkom. Men det är fortfarande du själv som lägger ned tiden på att begrunda dig över ärrets uppkomst och skada. It's all up to you in the end
Jag vet att några av er undrar hur det kommer sig att jag kan tänka från ett helt annat perspektiv som ni kanske aldrig hade kommit på själva och sanningen är att jag också skänker frågan några tankar ibland. Än så länge har jag kommit fram till ett helt okej svar och dels måste det nog vara att jag faktiskt är speciell in a way. Mor min har rätt om en sak; jag är en astfaltsblomma. På något underligt vis kunde jag känna en smula hopp när ett annat släcktes. Någonstans i mitt mörker såg jag att det fanns ett ljus, om jag så bara skymtade det. Men faktum är, att ingen människa klarar sig fullkomligt ensam. Ensam är stark, men tillsammans är vi starkare! Det var där ni kom, en efter en, som sända från den strima ljus i mitt mörkaste mörker. Jag har så pass många av er, att det skulle ta lika mycket plats som hela den här texten för att få med er alla. Men jag vill passa på att skänka lite extra tankar till några av er nykomlingar, för ni har gjort mycket mer än vad ni förstår. Jag har turen att ha många vänner sedan långt bak i tiden, och utan deras grund hade ni säkerligen inte haft samma inverkan, men utan er inverkan i dag hade jag säkerligen inte sett ljuset till imorgon.
Faktiskt, även om jag helst vill undvika det, så vill jag skriva med en person. Det är få människor som kan vara så pass glada och energirika att jag blir smittad i mitt sämsta tillstånd. Trots en mörk dag skymtar inte längre ljuset där borta, det bländar mitt själsliga tillstånd. Självfallet är jag medveten om att det kanske inte alltid kommer vara på det viset, det kanske är någonting mer tillfälligt just för att jag verkligen behövde det nu. Oavsett om det är ett lång- eller kortvarit besök, ska jag vara tacksam och njuta av varje sekund.
För att avsluta boken, vill jag säga att när jag låg där borta i Magaluf och hörde andra prata om hur bra det är, så ville jag hem. Varje dag ville jag hem till er är hemma, även om det verkligen var underbart att vara där borta. Jag kan absolut tänka mig att åka tillbaka, men det finns inget annat ställe som skulle få mig att må lika bra som jag mår här hemma i er närhet. När jag förr längtade bort, längtar jag istället hem. För mig är det en helt ny känsla, på alla sätt och vis, men tanken att förlora det, eller ens uttala sig om att byta bort det för en längre tid, är någonting som får mig tårögd. "Borta bra, men hemma bäst", har jag aldrig begripit mig på. Förrän nu.
Tyvärr kommer ingen av er någonsin få känna exakt hur tacksam jag är för det, men jag ska göra mitt allra bästa för att bevisa för er att ni är det som håller mig uppe. Gång på gång har någon av er, eller flera tillsammans, visat genom att antingen förstå mig, låta mig förstå er, att ni, fullkomligt ovetandes, kan rädda en vilsen själ från att springa längre bort ifrån mig själv. När ni låter mig vara en del av erat liv, gör ni er till mitt liv. Dag för dag, om och om igen. Spegeln som en gång krossades och gick i spillror återbyggs, ibland långsamt och ibland i ultrarapid.
När ni låter mig vara en del av erat liv, är ni mitt liv. Imperfekt, presens och futurum
Något som jag däremot inte vill att ni ska ta egoistisk är det som komma skall, men ni som känner mig vet också att jag är allt utom självcentrerad, så det är ganska lugna puckor här i natten.
Det här är något som jag låg och begrundade när jag var nere i Magaluf, vilket ännu inte var mer än 24 h timmar sedan. Under flera dagar så kände jag det här, mer och mer för varje dag som gick. Aldrig någonsin, verkligen aldrig, har jag kännt ett sådant upplyftande hopp inom mig som skulle kunna mätas med hoppet som papi kunde skänka mig med endast sin frånvarande men samtidigt sin så otroligt värmande närvaro.
Allt för många av oss, självfallet även jag, har önskat oss att vara någon annanstans. Någonstans där mörka känslor och tankar inte existerar, där det är ljuset som styr vardagen istället för mörkrets skuggor. Allt för många av oss, även jag, har upplevt känslan där mörkret är den enda sida som ses. När jag en gång upplevde mörkret som för normalen var ljuset. Tiden då mitt onda var min vardag medan den var er mardröm. De nätter jag grät mig till sömns för att hopplöshet, orättvisa, otillräcklighet och känslan av att vara oälskad var de som styrde mina dagar. Solen sken, människor skrattade och log men allt jag såg var misslyckanden av att jag aldrig fick det som restrerande människor fick. En känsla av att vara fullkomligt osynlig, just för att ingen såg. Det var aldrig någon som räckte ut en hand, det var aldrig någon som frågade. Min fråga har alltid varit: såg de verkligen inte, eller valde de att inte se?
Trots känslan av att alla andra hade något som jag inte hade, visste jag att det fanns människor som hade det så mycket värre än vad jag hade det. Kanske var det just för att min vardag bestod av mörker, att det var mitt normala, eller kanske var det era slutna ögon som fick mig att öppna mina egna till klimax.
Jag har aldrig känt att jag tycker synd om mig själv, men jag känner medlidande för de som varit med om liknande händelser. Är det då jag egentligen tycker synd om mig själv, eller är det då jag levt i ett mörker för länge för att förstå att det borde finnas någon annan där ute som borde känna medlidande för mig?
Jag står fast vid att jag aldrig kommer vara fullkomligt lycklig, men jag är ändå säker på att jag är lyckligare än vad många andra är, och då sådana som egentligen är olyckliga över obetydliga saker. Själv klandrar jag aldrig någon för att må dåligt. Jag dömer dig inte, även om det känslan du känner är för en liten händelse i jämförelse med mina erfarenheter. Vi har alla olika förutsättningar. Det börjar olika och det slutar olika. Men ändå kan vi känna och uppleva exakt samma känslor. Därför dömer jag dig inte när du mår dåligt, men, jag hoppas på att du ska komma till större instink för att inse att det du mår dåligt för, kanske egentligen är totalt onödigt. För om vi vänder på steken, ser det då likadant ut där? Om någon betett sig illa mot mig, om någonting har hänt mig, hjälper det mig i längden att må dåligt över det? Tjänar jag någonting på att gå och begrunda på dåliga saker? Har jag rätt att klaga över någonting, som jag i själva fallet kan förbättra?
Men som sagt, det finns dagar då mörker är det enda som skymtas långt in i själen. Ljuset når inte alla vrår, och det kommer det aldrig att göra. Det finns alltid skuggor som lurar bakom någonting gott. Tänk dig följande: Du ramlar och slår dig, det må hända att det var någon annans fel, kanske var det ditt eget och kanske var det bara fullkomligt oundvikligt att det skulle inträffa. Oavsett vilket, måste, och kommer, ditt sår att läka. Men tänk dig då att du faktiskt kan påverka läkningstiden. När såret kliar, håller det på att läka, och även om det gör ont måste du låta bli att riva upp såret igen. Ju mindre du tänker på det, ju mindre du låter kliandet bekymra dig, desto fortare kommer det läka och desto finare blir ärret. Det kommer alltid att finnas där, och vissa ärr kommer alltid att påminna dig om exakt hur det kändes när såret uppkom. Men det är fortfarande du själv som lägger ned tiden på att begrunda dig över ärrets uppkomst och skada. It's all up to you in the end
Jag vet att några av er undrar hur det kommer sig att jag kan tänka från ett helt annat perspektiv som ni kanske aldrig hade kommit på själva och sanningen är att jag också skänker frågan några tankar ibland. Än så länge har jag kommit fram till ett helt okej svar och dels måste det nog vara att jag faktiskt är speciell in a way. Mor min har rätt om en sak; jag är en astfaltsblomma. På något underligt vis kunde jag känna en smula hopp när ett annat släcktes. Någonstans i mitt mörker såg jag att det fanns ett ljus, om jag så bara skymtade det. Men faktum är, att ingen människa klarar sig fullkomligt ensam. Ensam är stark, men tillsammans är vi starkare! Det var där ni kom, en efter en, som sända från den strima ljus i mitt mörkaste mörker. Jag har så pass många av er, att det skulle ta lika mycket plats som hela den här texten för att få med er alla. Men jag vill passa på att skänka lite extra tankar till några av er nykomlingar, för ni har gjort mycket mer än vad ni förstår. Jag har turen att ha många vänner sedan långt bak i tiden, och utan deras grund hade ni säkerligen inte haft samma inverkan, men utan er inverkan i dag hade jag säkerligen inte sett ljuset till imorgon.
Faktiskt, även om jag helst vill undvika det, så vill jag skriva med en person. Det är få människor som kan vara så pass glada och energirika att jag blir smittad i mitt sämsta tillstånd. Trots en mörk dag skymtar inte längre ljuset där borta, det bländar mitt själsliga tillstånd. Självfallet är jag medveten om att det kanske inte alltid kommer vara på det viset, det kanske är någonting mer tillfälligt just för att jag verkligen behövde det nu. Oavsett om det är ett lång- eller kortvarit besök, ska jag vara tacksam och njuta av varje sekund.
För att avsluta boken, vill jag säga att när jag låg där borta i Magaluf och hörde andra prata om hur bra det är, så ville jag hem. Varje dag ville jag hem till er är hemma, även om det verkligen var underbart att vara där borta. Jag kan absolut tänka mig att åka tillbaka, men det finns inget annat ställe som skulle få mig att må lika bra som jag mår här hemma i er närhet. När jag förr längtade bort, längtar jag istället hem. För mig är det en helt ny känsla, på alla sätt och vis, men tanken att förlora det, eller ens uttala sig om att byta bort det för en längre tid, är någonting som får mig tårögd. "Borta bra, men hemma bäst", har jag aldrig begripit mig på. Förrän nu.
Tyvärr kommer ingen av er någonsin få känna exakt hur tacksam jag är för det, men jag ska göra mitt allra bästa för att bevisa för er att ni är det som håller mig uppe. Gång på gång har någon av er, eller flera tillsammans, visat genom att antingen förstå mig, låta mig förstå er, att ni, fullkomligt ovetandes, kan rädda en vilsen själ från att springa längre bort ifrån mig själv. När ni låter mig vara en del av erat liv, gör ni er till mitt liv. Dag för dag, om och om igen. Spegeln som en gång krossades och gick i spillror återbyggs, ibland långsamt och ibland i ultrarapid.
När ni låter mig vara en del av erat liv, är ni mitt liv. Imperfekt, presens och futurum
Comment the photo
man kanske bara måste acceptera hur man känner ibland, och leva med det?
man kanske bara måste acceptera hur man känner ibland, och leva med det?
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/20689_1227545114.jpg)
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/20689_1227545114.jpg)
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/20689_1227545114.jpg)
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/20689_1227545114.jpg)
20 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/joyrickardsson/242234603/