Friday 15 October 2010 photo 1/1
|
Det här är berättelsen om en flicka.
Denna flicka växte utan pappa, utan sin far,
För han tog sina grejer och bestämde sig för att sticka.
Hennes mamma sa alltid, "Varandra, det är allt vi har."
Åren gick och flickan växte upp som alla andra.
Hon var en tyst flicka, sa aldrig mer än ett knyst.
Och sedan liten ville hon alltid sin egen väg vandra.
Hon kunde drömma stort och då kunde ingen hålla henne tyst.
Försiktig som hon var höll hon sig på avstånd från kärleken.
Inte för att hon inte var intresserad eller till och med kär,
Utan för att hon hade sett baksidan, alla tårar och alla sveken.
Att ha sett mamma och att minnas tillbaka, hennes hjärta det tär.
Att kunna fälla så många tårar över en annan individ,
Hon undrade varför vuxna utsatte sig för sånt.
Men hennes hjärta sa ifrån, hennes hjärna och hjärta i strid.
Det fanns en pojke, hans ögon var kastanjbruna och hans hår blont.
Han fångade hennes blick som ingen annan gjorde.
Och visst fångade hon hans blick med, vilket resulterade i ett leende.
Hon ville närma sig honom, trots att hennes hjärna sa att hon inte borde.
Men det var något med honom, något utöver hans himmelska utseende.
Dagarna gick och månaderna likaså, hon skrattade och hon log.
Hon såg honom varje dag, blickarna han gav talade sitt tydliga språk.
Men hennes hjärna satte käppar i hjulen, ända tills hon själv fick nog.
Hela livet hade hennes hjärta och hjärna ständigt befunnit sig i bråk.
Men nu skulle hon följa sitt hjärta.
Hon skulle riskera allt och lite till.
Trots den stora risken för smärta.
För hjärtat hade länge nog skrikit "Jag vill".
Hon släppte alla spärrar hennes hjärna hade satt upp.
Och lät kärleken i hennes hjärta flöda fritt.
Visst hade hennes uppväxt kantats av gupp,
Vilket fick henne att aldrig ge kärleken en titt.
Men nu hade hon insett att dåtidens handlingar,
Inte behövde hålla henne i dess hårda grepp.
Det var dags att våga, det var dags för förvandlingar.
Det var dags att ta hans hand, att försiktigt smaka på hans läpp.
Som ett startskott fick kyssen alla hennes känslor att explodera.
Något hon aldrig hade känt förr, något som bara hade varit en dröm.
Och då insåg hon plötsligt, då kunde hon för första gången sluta fundera.
Över varför vuxna utsatte sig för detta, för nu kände hon det själv, ända ut i hennes blodström.
Denna flicka växte utan pappa, utan sin far,
För han tog sina grejer och bestämde sig för att sticka.
Hennes mamma sa alltid, "Varandra, det är allt vi har."
Åren gick och flickan växte upp som alla andra.
Hon var en tyst flicka, sa aldrig mer än ett knyst.
Och sedan liten ville hon alltid sin egen väg vandra.
Hon kunde drömma stort och då kunde ingen hålla henne tyst.
Försiktig som hon var höll hon sig på avstånd från kärleken.
Inte för att hon inte var intresserad eller till och med kär,
Utan för att hon hade sett baksidan, alla tårar och alla sveken.
Att ha sett mamma och att minnas tillbaka, hennes hjärta det tär.
Hon var en tyst flicka, sa aldrig mer än ett knyst.
Och sedan liten ville hon alltid sin egen väg vandra.
Hon kunde drömma stort och då kunde ingen hålla henne tyst.
Försiktig som hon var höll hon sig på avstånd från kärleken.
Inte för att hon inte var intresserad eller till och med kär,
Utan för att hon hade sett baksidan, alla tårar och alla sveken.
Att ha sett mamma och att minnas tillbaka, hennes hjärta det tär.
Att kunna fälla så många tårar över en annan individ,
Hon undrade varför vuxna utsatte sig för sånt.
Men hennes hjärta sa ifrån, hennes hjärna och hjärta i strid.
Det fanns en pojke, hans ögon var kastanjbruna och hans hår blont.
Hon undrade varför vuxna utsatte sig för sånt.
Men hennes hjärta sa ifrån, hennes hjärna och hjärta i strid.
Det fanns en pojke, hans ögon var kastanjbruna och hans hår blont.
Han fångade hennes blick som ingen annan gjorde.
Och visst fångade hon hans blick med, vilket resulterade i ett leende.
Hon ville närma sig honom, trots att hennes hjärna sa att hon inte borde.
Men det var något med honom, något utöver hans himmelska utseende.
Dagarna gick och månaderna likaså, hon skrattade och hon log.
Och visst fångade hon hans blick med, vilket resulterade i ett leende.
Hon ville närma sig honom, trots att hennes hjärna sa att hon inte borde.
Men det var något med honom, något utöver hans himmelska utseende.
Dagarna gick och månaderna likaså, hon skrattade och hon log.
Hon såg honom varje dag, blickarna han gav talade sitt tydliga språk.
Men hennes hjärna satte käppar i hjulen, ända tills hon själv fick nog.
Hela livet hade hennes hjärta och hjärna ständigt befunnit sig i bråk.
Men hennes hjärna satte käppar i hjulen, ända tills hon själv fick nog.
Hela livet hade hennes hjärta och hjärna ständigt befunnit sig i bråk.
Men nu skulle hon följa sitt hjärta.
Hon skulle riskera allt och lite till.
Trots den stora risken för smärta.
För hjärtat hade länge nog skrikit "Jag vill".
Hon skulle riskera allt och lite till.
Trots den stora risken för smärta.
För hjärtat hade länge nog skrikit "Jag vill".
Hon släppte alla spärrar hennes hjärna hade satt upp.
Och lät kärleken i hennes hjärta flöda fritt.
Visst hade hennes uppväxt kantats av gupp,
Och lät kärleken i hennes hjärta flöda fritt.
Visst hade hennes uppväxt kantats av gupp,
Vilket fick henne att aldrig ge kärleken en titt.
Men nu hade hon insett att dåtidens handlingar,
Inte behövde hålla henne i dess hårda grepp.
Det var dags att våga, det var dags för förvandlingar.
Det var dags att ta hans hand, att försiktigt smaka på hans läpp.
Inte behövde hålla henne i dess hårda grepp.
Det var dags att våga, det var dags för förvandlingar.
Det var dags att ta hans hand, att försiktigt smaka på hans läpp.
Som ett startskott fick kyssen alla hennes känslor att explodera.
Något hon aldrig hade känt förr, något som bara hade varit en dröm.
Och då insåg hon plötsligt, då kunde hon för första gången sluta fundera.
Över varför vuxna utsatte sig för detta, för nu kände hon det själv, ända ut i hennes blodström.
Något hon aldrig hade känt förr, något som bara hade varit en dröm.
Och då insåg hon plötsligt, då kunde hon för första gången sluta fundera.
Över varför vuxna utsatte sig för detta, för nu kände hon det själv, ända ut i hennes blodström.
Annons
Comment the photo
Anonymous
Thu 28 Oct 2010 20:08
texten .. berör mej så mkt!
&samt många av dina andra texter.. du e sjukt grym!
&samt många av dina andra texter.. du e sjukt grym!
Anonymous
Sun 24 Oct 2010 01:20
Den är så sann för mig som den bara kan bli!
Du är sjukt duktig på att skriva texter, du är verkligen bra på att uttrycka dig... jag blev fångad i texten!
Wow säger jag bara! :D
Du är sjukt duktig på att skriva texter, du är verkligen bra på att uttrycka dig... jag blev fångad i texten!
Wow säger jag bara! :D
JRamos
Sat 16 Oct 2010 15:25
Kanske för någon ute i världen, vem vet. Jag har dock bara hittat på den.
jespergrundsten
Sun 17 Oct 2010 11:52
aha aah
tänkte att den kanske handlade om dig för du har också bruna ögon och så aah fick bara tanken :P
tänkte att den kanske handlade om dig för du har också bruna ögon och så aah fick bara tanken :P
LoveYou93
Fri 15 Oct 2010 23:59
Jag ville bara säga tack för alla gånger dina texter hjälpt mig att fortsätta gå framåt. Du lyckas nästan alltid ha det rätta temat och den rätta infallsvinkeln utifrån vad jag känner. Och jag ville bara tacka för att du har hållit mig stående när mina ben gett upp. Dina texter betyder så otroligt mycket för mig.
Tack =D
Tack =D
Anonymous
Fri 15 Oct 2010 22:30
Undrar verkligen vart du får allting ifrån, grymt bra !
Manga-Girl
Fri 15 Oct 2010 21:35
Du skriver skit bra. Ger du ut en bok kommer jag absolut att köpa den. ^^
Anonymous
Fri 15 Oct 2010 21:30
Så sjukt fin! Du är grymt duktig asså :D Dina texter får fan min depression att försvinna för stunden... för hela jag försvinner liksom in i texten när jag läser den. Du är så jävla bra <3
Anonymous
Fri 15 Oct 2010 18:09
Du tar grymt snygga bilder, jag blir nästan arg så fina vissa av dem är !! D:
och för övrigt så skriver du minst lika bra !! (:
och för övrigt så skriver du minst lika bra !! (:
51 comments on this photo Show all comments »
Directlink:
http://dayviews.com/jramos/474723710/