September
Thursday 17 March 2011 photo 1/1
|
Som att jag plötsligt har väckts ur en dröm.
Jag vaknar och känner hur kroppen är öm.
Kollar mig omkring och finner mig sitta på en bänk.
Ingen koppling till något innan, inte en enda länk.
Försöker minnas någonting från förr, vad som helst,
Men minnet av att vakna upp på denna bänk är äldst.
Det är helt förgäves för mitt sinne är ett tomt ark.
Framför mig finns en gata och bakom mig en park.
På trottoarerna passerar människor förbi mig.
Blickarna riktas nedåt eller mot mobilens display.
Ovetande om mig, ovetande om min situation.
Jag borde bryta samman men får ingen reaktion.
Ett stilla lugn är allt jag inom mig känner.
Samtidigt märker jag hur mitt huvud bränner.
Jag reser mig upp och börjar gå nedför gatan.
Blickar ner och ser hur jag blöder från handflatan.
Nu mer än någonsin borde jag reagera.
Jag borde skrika och känna hjärtat explodera.
Men det inre lugnet håller mig i sin varma famn.
Och något bär mig nedför gatan till min rätta hamn.
Konstigt nog känns precis allt bekant.
Samma bilar, samma barn, samma tant.
Till och med trafikljusen väcker igenkännande.
Och i huvudet fortsätter smärtan så brännande.
I kanten av mitt synfält ser jag en skugga, en silhuett.
Jag måste kolla två gånger om för att se om jag sett rätt.
Längs trottoaren mittemot kommer jag gående.
Jag fattar inte det själv men likheten är slående.
Pulsen borde rusa iväg och lungorna kippa häftigt efter luft.
Men än en gång håller denna ofrivilliga lugn mig i mitt förnuft.
Jag stannar upp och ser mig själv börja korsa den tomma gatan.
Identisk med mig själv förutom bristen på blod från handflatan.
Ur tomma intet hör jag plötsligt ett högt och öronbedövande dån.
Sekunden efter hinner jag se oljudets källa snabbt i ögonvrån.
Men den andra jag hinner aldrig se bilen innan det är försent.
Den vårdslösa chaufförens samvete är inte längre så rent.
Jag ser hur bilen kolliderar kraftigt med min kropp.
Med en hastig inbromsning kommer den till sitt stopp.
Människor samlar sig runt mig där jag ligger på gatan.
Mellan deras ben ser jag hur det rinner blod från handflatan.
Vet inte hur länge jag stått här nu då jag väcks av ambulansens siren.
Framför mig utspelar sig nu en olycksscen under de blåa ljusens sken.
Jag ser hur de snabbt får upp på mig britsen och kör mig iväg till sjukhuset.
Men jag vet att det tjänar inget till för nu börjar jag se det vita ljuset.
Lugnet inom mig har nu omfamnat mig helt.
Och mitt sinne är inte längre lika stram och stelt.
För nu förstår jag, nu inser jag, vad det var jag iaktog.
Innan jag fick gå vidare var jag tvungen att se hur jag dog.
Som att jag plötsligt har väckts ur en dröm.
Jag vaknar och känner hur kroppen är öm.
Kollar mig omkring och finner mig sitta på en bänk.
Ingen koppling till något innan, inte en enda länk.
Försöker minnas någonting från förr, vad som helst,
Men minnet av att vakna upp på denna bänk är äldst.
Det är helt förgäves för mitt sinne är ett tomt ark.
Framför mig finns en gata och bakom mig en park.
På trottoarerna passerar människor förbi mig.
Blickarna riktas nedåt eller mot mobilens display.
Ovetande om mig, ovetande om min situation.
Jag borde bryta samman men får ingen reaktion.
Ett stilla lugn är allt jag inom mig känner.
Samtidigt märker jag hur mitt huvud bränner.
Jag reser mig upp och börjar gå nedför gatan.
Blickar ner och ser hur jag blöder från handflatan.
Nu mer än någonsin borde jag reagera.
Jag borde skrika och känna hjärtat explodera.
Men det inre lugnet håller mig i sin varma famn.
Och något bär mig nedför gatan till min rätta hamn.
Konstigt nog känns precis allt bekant.
Samma bilar, samma barn, samma tant.
Till och med trafikljusen väcker igenkännande.
Och i huvudet fortsätter smärtan så brännande.
I kanten av mitt synfält ser jag en skugga, en silhuett.
Jag måste kolla två gånger om för att se om jag sett rätt.
Längs trottoaren mittemot kommer jag gående.
Jag fattar inte det själv men likheten är slående.
Pulsen borde rusa iväg och lungorna kippa häftigt efter luft.
Men än en gång håller denna ofrivilliga lugn mig i mitt förnuft.
Jag stannar upp och ser mig själv börja korsa den tomma gatan.
Identisk med mig själv förutom bristen på blod från handflatan.
Ur tomma intet hör jag plötsligt ett högt och öronbedövande dån.
Sekunden efter hinner jag se oljudets källa snabbt i ögonvrån.
Men den andra jag hinner aldrig se bilen innan det är försent.
Den vårdslösa chaufförens samvete är inte längre så rent.
Jag ser hur bilen kolliderar kraftigt med min kropp.
Med en hastig inbromsning kommer den till sitt stopp.
Människor samlar sig runt mig där jag ligger på gatan.
Mellan deras ben ser jag hur det rinner blod från handflatan.
Vet inte hur länge jag stått här nu då jag väcks av ambulansens siren.
Framför mig utspelar sig nu en olycksscen under de blåa ljusens sken.
Jag ser hur de snabbt får upp på mig britsen och kör mig iväg till sjukhuset.
Men jag vet att det tjänar inget till för nu börjar jag se det vita ljuset.
Lugnet inom mig har nu omfamnat mig helt.
Och mitt sinne är inte längre lika stram och stelt.
För nu förstår jag, nu inser jag, vad det var jag iaktog.
Innan jag fick gå vidare var jag tvungen att se hur jag dog.
Annons
Part of an album
Camera info
Camera Canon EOS 1000D
Focal length 21 mm
Aperture f/16.0
Shutter 1/320 s
ISO 200
Comment the photo
BeckyDaGirl
Sun 10 Apr 2011 14:07
underbar text, jättefin bild .. helheten .. de e ett av många dina verk .. fantastisgt!
Anonymous
Sat 2 Apr 2011 10:38
Måste bara säga att jag älskar dina texter och bilder! Du har talang!! :D
ErikaKimDahl
Thu 17 Mar 2011 21:15
Gick in i själen på en<3 hjärtligt glad att du finns med dina tankar :D
Tearless
Thu 17 Mar 2011 20:42
Jag är helt tagen, så otroligt bra och genomtänkt. Du skriver verkligen som en kung :) Otroligt bra!
Jonna Ståhlberg
Thu 17 Mar 2011 14:10
verkligen en dikt som berör.. fick tårar i ögonen! du är så grym :')
Anonymous
Thu 17 Mar 2011 10:13
du är grym på att skriva !
vart får du din inspiration ifrån ?:)
vart får du din inspiration ifrån ?:)
Impossible
Thu 17 Mar 2011 07:32
Finns inte ord. Så grymt bra. Så oerhört, underbart bra. Har sagt det förr och säger det igen. Du är azum.
Anonymous
Thu 17 Mar 2011 07:02
herregud vilekn grym text! fick rysningar och gåshud.. du är så duktig!! :))
21 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jramos/486579513/
Visa toppen
Show footer