Dag 14 - En stor händelse i mitt liv

Jag var 10 år och det här skulle bli den första resan jag gjorde utomlands. Bara jag och mamma. Vi skulle åka till Chile och spendera julen och nyår därborta. Mamma hade inte varit där på 10 år så det skulle vara nåt stort för henne. Att få träffa sina föräldrar och bror igen. Och jag kommer ihåg att när flygplanet landade i Chile så fällde hon glädjetårar.

Själv visste jag inte riktigt vad jag förväntade mig, eller om jag förväntade mig något alls egentligen. Jag skulle få träffa dessa människor som jag bara sett på bild och hört andra prata om och det var minst sagt omtumlande för en tioåring. Och sedan, när jag fick reda på att jag skulle vara tvungen att träffa min pappa... Jag tror inte jag förstod vad det innebar vid tiden.

Jag säger att jag var tvungen men det var jag ju egentligen inte. Jag kunde ha valt att inte träffa honom för jag fick det valet. Det var han som ville träffa mig och jag vet inte varför, det kanske var mitt nyfikna sinne, men jag gick med på det.

Bakgrunden till träffen är den att min mamma har ensam vårdnad om mig här i Sverige, alltså att hon på papper är min enda förälder, men av någon anledning så är min pappa fortfarande vårdnadshavare för mig borta i Chile. Så i och med att jag anlände i Chile så behövde min pappa skriva på något papper för att jag skulle få lämna landet. Det gick han gladeligen med på men han önskade att få träffa mig.

Och det var då jag fick valet att träffa honom eller inte träffa honom. Värt att nämna är också det faktum att min storebror också hade rest till Chile vid tiden och befann sig där med sin flickvän (framtida fru), så när jag skulle träffa min pappa så skulle min bror vara med mig. Så det skulle inte bara vara min pappa och jag, som tur var.

Min bror har en mycket närmre relation till vår pappa än vad jag har. Han växte trots allt upp med honom och efter att min pappa lämnade min mamma så höll min bror och han kontakten och gör det än idag. Så min storebror har på något sätt alltid varit kopplingen mellan mig och min pappa.

Det här skulle vara första gången jag träffade honom sedan han lämnade mig och min mamma när jag var två år gammal. Men jag hade fått prata med honom innan dess. Inte via telefon men chattat. Jag tror jag var runt 8-9. Jag satt vid datorn en dag och då skrev min bror till mig. "Farsan skulle vilja prata med dig", skrev han. Det är allt jag kommer ihåg. I nästa minne ser jag mig själv sitta framför datorn och läsa ord som tydligen ska vara min pappa. Det kändes helt sjukt, helt bisarrt. Jag gillade det inte.

När jag berättade för mamma om det här så blev hon otroligt förbannad på min storebror och skällde ut honom för att han inte hade pratat med henne först och istället gått direkt till mig. Så det ger er i alla fall en idé om hur saker och ting har sett ut gällande mig och min pappa.

Men nu hade tiden kommit för mig att träffa honom. Det var några dagar efter nyår, så januari 2004 måste det ha vart. Det var kväll och ganska kyligt. Jag och mamma bodde hos mina morföräldrar när vi befann oss i Chile och deras gata är egentligen mer som en gränd. När man går ut ur huset så finns det hus mitt framför och bredvid på bägge sidor. Och i mitten finns det då tillräckligt mycket plats för en bil att köra in på, men inte mer än så.

Klockan var runt nio när det knackade på dörren. Det var min bror som knackade. Han kom och hämtade mig och vi skulle gå längs den här gränden och i slutet skulle en bil stå där min pappa skulle finnas och där skulle även Allyson (min brors flickvän) vara.

Min mamma och mina morföräldrar var verkligen inte helt okej med det här. Det märktes på deras kroppspråk och deras sätt att prata på. Det var en nedstämd stämning där i hemmet. Men till sist var det det ändå dags. Jag gick ut med min bror och vi började gå mot slutet av gränden.

Jag hade shorts och en tjocktröja på mig. Jag skakade. Men jag tror inte det berodde på kylan. Det var nerverna som höll på att sprängas och hjärtat som slog i trippeltakt. Nervösare hade jag nog aldrig vart i hela mitt liv. Nervösare har jag nog fortfarande aldrig varit.

Det var mörkt och inga gatuljus fanns där för att lysa upp vägen heller. Så i mörkret kunde jag bara urskilja en bil, den var röd. Jag kunde även se en människa stå jämte den, men jag kunde inte se ansiktet. Jag kommer inte riktigt ihåg om min bror sa något till mig medan vi gick mot bilen eller inte. Hela det här minnet är så otroligt suddigt.

Men till slut kom vi fram till bilen och när ögonen hade vant sig vid mörkret kunde jag även se hans ansikte. Jag hade förvisso sett honom på bild innan men de bilderna var tagna för längesedan. Jag kunde se att det var samma människa som på bilderna men tidens gång hade gjort sitt och han såg inte alls ut som på bilderna.

"Hej Javier" var det första han sa. Jag hälsade tillbaka medan jag fortfarande skakade. Än en gång finns det delar jag inte kommer ihåg. Det enda jag tydligt kommer ihåg är att han frågade vad mina intressen var. Jag sa att jag gillade att läsa. Allyson fyllde in med att jag gillade att läsa Harry Potter. "Där ser man!" sa min pappa. "Jag kanske skulle kunna skicka några Harry Potter-böcker till dig då!" sa han och log. Jag log tillbaka.

Det är egentligen allt jag kommer ihåg. Sedan gick vi tillbaka hem till mina morföräldrars hus där de och min mamma väntade på mig. Enligt de var jag inte bara kritvit utan helt genomskinlig när jag återvände. Och för att vara helt ärlig så mådde jag faktiskt illa efteråt. Hela världen snurrade och det kändes som att jag skulle spy. Så det mötet hade sin tydliga effekt på mig kan man lugnt säga.

Jag träffade honom inte mer under den resan. Vi åkte hem till Sverige och det blev inget annat än ett minne som jag än idag bär med mig. Vi åkte till Chile även året därpå. Då träffade jag honom fler gånger. De gångerna kändes bättre och jag kunde koppla av men leendet jag hade var nog ändå konstgjord.

Senaste gången jag träffade honom var 2006, alltså för fem år sedan, när han åkte hit för att vara med på min brors bröllop. Då var jag äldre och kunde hantera situationen bättre. Mario heter han för övrigt. Mario Ramos.

Vissa kanske tror att jag känner en saknad, eller att jag är arg på honom, besviken och ledsen. Men sanningen är att jag har inga känslor alls för honom. Jag är sur på det han gjorde mot min mamma men inte sur på honom som människa. Jag har aldrig saknat en pappa i mitt liv för jag kan inte sakna något jag aldrig haft. Men det kommer ändå vara en ständig fråga i mitt liv. När jag själv har egna barn kommer de säkert fråga var deras farfar är. Men det är något jag får ta itu med då.

Något som däremot är en bra efterföljd efter allt detta är att jag har lovat mig själv att aldrig göra något sånt som min pappa gjorde. Jag tänker inte bara vara någon på bild eller text på en skärm. För aldrig att jag får något barn att känna sig så som jag gjorde. Hellre dör jag.

Det finns andra händelser jag kunde ha berättat om men det här är nog den största och det som har påverkat mig mest. Det som har gjort att jag är som jag är och tänker som jag gör. I slutändan är det här ändå inget jag grubblar över, det är inget sår som gör ont. Det bara finns där och det kommer det alltid att göra. Till både gott och ont.

Det är en sida av mig och en del av mitt förflutna. Men ändå en ständig del av nuet. Det är simpelt men ändå komplicerat. Glasklart men ändå invecklat. Vad som händer i framtiden får den som lever få se helt enkelt. Allt jag vet är att jag aldrig fick se röken av några Harry Potter-böcker.

/Javier

Annons

Uploader

got photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Camera info

Comment the photo

jojjobus Sun 15 May 2011 23:14

shiiet . jag vill inte verka som "en som förstår och ska fjärska" men helt ärligt kan jag säga att det du beskriver är något jag förstår. och vet hur du menar. har växt upp utan en mamma och träffade henne för första gången på 8 år för cirka 1 år sedan. och ändå känns hon inte alls som en mor. men det får man ta. och jag kan inte sakna en mamma roll eftersom jag aldrig hat någon . och jag har också lovat att aldrig göra som min mamma gjorde mot min pappa och oss barn. för det är inte okej .

- Read more -