September
Thursday 26 May 2011 photo 1/1
|
Dag 26 - Mina rädslor
Rädslor kan komma i olika former och skepnader. Det kan vara allt från rädsla för höjder, spindlar eller små utrymmen till rädsla för att prata framför en publik, att ta i andras händer eller att se se sig själv i spegeln och ja, allt däremellan. Sen finns det också de rädslor man har för sig själv. Rädsla att möta sina mörka minnen. Rädsla för att visa känslor. Till och med rädsla för att acceptera den man är, det man har gjort eller det man måste göra.
Så ordet rädsla kan alltså betyda en hel del. Mina egna rädslor är egentligen inte så pass många. Jag är inte rädd för kryp, jag är inte rädd för mörkret, jag är inte rädd för att tala inför publik, jag är inte rädd för små utrymmen. Det finns väl egentligen mer saker jag INTE är rädd för än vad jag är rädd för.
Inte så att jag vill få er att tro att jag är den tuffaste och modigaste killen i världen. För det är jag inte. Men det bara är så att jag inte är rädd för så mycket. En sak jag däremot har en viss rädsla för är höjder, skulle jag väl säga. Jag kan stå på höga höjder och blicka ner men känner ändå ett starkt obehag efter ett tag. Jag vet inte om det bara är jag eller om det är så för alla.
Förutom den rädslan finns det också de rädslor som jag har haft för mig själv. Eller egentligen, för de saker jag har varit med om. Om man har gått igenom en del under uppväxten så blir det lätt att man bara blundar för de sakerna. Stänger ut de. Förtränger de. Låtsas som att de aldrig hänt. För som liten så förstår man egentligen inte vad det är man upplever. Man kan inte bearbeta det så pass bra som en äldre människa kan.
Jag ska inte säga att jag hade världens svåraste uppväxt för jag vet att det finns så många andra som har gått igenom så mycket värre saker. Men jag var ändå med om en del saker som har satt sig i minnet och i hjärtat. Både till gott och ont. Sanningen är den att när jag tänker tillbaka på min uppväxt så kommer jag inte ihåg så mycket. Det är som att hela den tiden har suddats bort. Och de saker som jag kommer ihåg är de som har bränts in i mitt minne av dåliga anledningar.
Samtidigt vet jag att det finns en hel del jag själv har förträngt utan att veta om det. Saker som jag har varit med om utan att jag själv kommer ihåg det. Det är sinnets egna försvarsmekanism. Att sopa det värsta under mattan, så att säga. När jag gick hos min psykolog så hände det också att vi hade träffar tillsammans med min mamma. Och då kunde hon berätta något från min barndom som jag helt hade glömt bort.
Eller, inte glömt bort i det sättet att jag började komma ihåg det igen efter att hon berättade det. Nej, för mig var det som att jag aldrig hade upplevt de sakerna som hon pratade om. Att höra henne berätta om något som jag var delaktig i fastän jag själv inte hade något minne alls av det var otroligt bisarrt och obekvämt. Så jag har nog alltid haft en omedveten rädsla för det som hände runt om mig. Så pass att jag undermedvetet skyddade mig från det genom att glömma bort vissa saker.
Jag vet egentligen inte om jag skulle vilja kunna komma ihåg de saker som jag har förträngt. De förträngdes ju av någon anledning. Jag har själv ingen aning om hur mycket det kan finnas under mattan. Vilket är ganska häftigt ändå, om man tänker på det. Vad skulle man kunna hitta om man någon gång bestämde sig för att lyfta på mattan?
En tredje rädsla jag har är en rädsla som de allra flesta nog har, men den är så självklar att man för det mesta inte tänker på det. Då pratar jag om rädslan för att dö. Som sagt, det är ganska självklart att man känner rädslan för döden, för egentligen, vem vill dö? Själv så har jag haft en tid då jag verkligen kände att jag ville dö. Men så här i efterhand så tänker jag bara hur dum i huvudet jag var då.
För visst, det kan finnas stunder i livet då man vill inget annat än att dö. Men i de allra flesta fallen så är det bara sånt man säger just för att man mår skit och inte vill känna så längre. Man vill hitta en väg ut ur eländet och då är det lätt att känna att man inte vill leva längre. Jag har själv varit där så jag vet hur nära man kan komma. Men igenom allt kände jag själv ändå att jag egentligen inte ville dö. Jag ville bara inte leva.
För det är en skillnad på att dö och att inte leva. Jag ville inte försvinna och lämna alla jag håller kär. Jag ville bara liksom pausa livet. Jag ville lämna allt men sedan komma tillbaka. Kanske var det för att någonstans inom mig så visste jag att hur mörkt allt än var så skulle det, så småningom, bli bättre. Tyvärr så finns det ändå de som inte haft den känslan inom sig och fallit så djupt att de inte haft någon annan utväg.
Men det var då och nu är nu. Nu så vill jag inget annat än att INTE dö. Bara tanken på att vi alla ändå kommer dö någon dag är så hemsk för mig att tänka att jag blir liksom helt spyfärdig av den tanken. En rysning går genom kroppen när man liksom inser att det här som man gör just nu, det varar inte för alltid. Nån dag tar det slut och då uppstår frågan "vad händer sen?". Ingen kan veta säkert. Ingen kommer veta säkert.
Men det är också den rädslan som får mig att uppskatta det jag har just nu och det jag lever för just nu. För jag vet att det inte kommer vara för alltid. Tiden går snabbare än man tror så det gäller att ta vara på sekunderna. Göra så pass mycket man kan innan batterierna tar slut. För sanningen är att man vet aldrig när det kan komma att hända.
Så rädslor kan vara på både gott och ont. De flesta är nog ändå på ont, men det finns ett par få som kan ha en motsatt effekt. De som kan funka som en spark i röven och skapa en drivkraft emot den rädslan. Som rädslan jag precis pratade om till exempel. Jag är rädd för döden, naturligtvis. Men jag tänker inte låta det hindra mig från att leva.
I slutändan är det man själv som bestämmer om man vill hoppa ut från flygplanet med fallskärm, våga stå framför sin klass och hålla tal eller att våga möta sina egna demoner. Det gäller att ta tag i sina rädslor och hitta ett sätt att använda de, istället för att fly ifrån de. Inte låta de styra ens liv utan själv ta kontrollen och styra skeppet dit man själv vill komma. I all sin enkelhet är nog rädslor till för att varna oss. Men de är inte till för att hindra oss från att leva.
/Javier
Annons
Comment the photo
Anonymous
Sun 29 May 2011 22:03
Jag älskar ditt sätt att tänka, dina åsikter & sättet du förmedlar dina känslor på.
JRamos
Thu 26 May 2011 21:34
Den skulle föreställa rädsla så det är bara bra att den ser lite småläskig ut. ;)
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jramos/490489353/
Visa toppen
Show footer