- Gästbloggaren till eran förvåning Julia Graflund.

Tro det eller ej men det är jag, Johannas kusin som får äran att skriva detta inlägg. Eftersom jag är Johannas första, men ej heller hennes sista gästbloggare så ska jag göra det bästa av situationen. Ja för er som kanske inte vet så har jag och Johanna hållit ihop i 16 år, förstår ni? 16 ynka år, men 16 bra år måste jag säga. Jag är ju då ett år äldre så därför blir det inte 17 år. Vi har gjort många upptåg tillsammans för att ta några exempel så kan jag ju rada upp en del ställen som: Italien, Storhogna (Vemdalen) Det sjuka är att det är bara med Johanna jag skulle kunna komma på att göra såna galna upptåg som vi genomfört tillsammans. Mycket skäll har vi fått för det vi har gjort, "De stygga små kusinerna J & J" Vi är nog släktens skam, vi sprider skam över släkten. På grund utav incidenten som vi orsakade i Italien så fick våran släkt skämmas till 1000. Jag kanske ska ta och berätta vad som egentligen hände så ni slipper gå härifrån nyfikna för ni aldrig fick veta vad som hände?

Solen stod som högst på himmeln, det var bortåt 30 grader, varmt, mycket varmt. Alla i släkten utom min farbror ville kolla på ett stort monument mitt inne i stan. Vi 80/90-talare + farbror tyckte det där med att se massa ståtliga palats var överskattat. Så vi tog tåget ut till kusten, la oss på stranden och stekte. Jag tror det blev lite för mycket stekning för dagen efter när vi skulle till våra pappors kusin så blev det andra bullar. Johanna och jag klagade över hur ont vi hade, hur det brände på axlar och ben. Så mitt smartskaft till syster kom på en brilliant idé, ta lite solkräm från affären utan att köpa en hel tub. Så vi följde hennes råd, gick in i affären och tog en klick i handen och gick ut. Allt tycktes vara frid och fröjd tills personalen sprang efter oss och sa på Italienska att vi hade snott, Johanna och jag sprang då ut i vimlet bland folk på tågstationen, vi tänkte här kommer de inte hitta oss. Ännu värre, nu hade han även två poliser med sig. Vi fick följa med till polisernas skyffe och förhöra oss, våra päron blev rosenrasande men det är inte så konstigt. Olydiga barn är det värsta man kan drömma om. Det slutade med att vi fick fylla i våran identitet på papper sen släppte de oss som tur var, trodde våran resa skulle sluta i fängelse resten av resan men icke. I Italien är de hårda på minsta lilla, om man slänger papper på gatan blir man halshuggen ungefär.
Jag måste även bekänna att vi kastade vatten ut genom fönstret ner på folk. Vårat 1:a rum var så äckligt så vi skrek oss till ett några våningar upp, med balkong riktigt flådigt måste jag medge. En kväll sprang Johanna och jag hem tidigare, ingen i släkten förstog varför. När vi såg att de kom gående nere på gatan och vi stog uppe på våran balkong kunde vi inte hålla oss så det föll ett vattenstänk ner på folk, (och våran släkt) Kineserna var roligast att kasta på, de blev otroligt rädda, haha sjukt kul ! blev livrädda och skrek på kinesiska som om det var jordens undergång. Ja du Johanna vilka minnen vi har. Mera ska det bli, det jag har berättat nu är bara en tusendel av de saker vi har upplevt tillsammans genom våra barnsben. Memories never die <3
(Taget ur Johanna Graflunds blogg mars 2008.)
Du flyttar på lördag, far away från mig. Jag vet att du kommer tillbaka, you always do my lovely J.

var ska hon flytta ?