November
Friday 26 December 2008 photo 1/1
|
4 år sen idag!
Eftersom det är andra dagen på semestern så samlas vi alla vid poolen rätt tidigt. Det talas en del om jordskalvet som vi känt på morgonen. och jag och zandra börjar som vanligt tjafsa, mamma skäller på oss och efter stund när alla är nere pallrar vi oss ner till stranden för att njuta av det underbara vädret. När vi går längs stranden för att hitta bra platser så försvinner helt plötsligt vattnet.alla människor som nyss simmat och alla båtar som stått i vattnet står nu på land. Samma med alla fiskar och krabbor och sånt. Jag, therese och rebecka går ut för att kolla på allt som sprattlar, men efter bara nån minut så ropar folk att vi ska komma tillbax, för vattnet kommer nu tillbaka i full fart. Ingen fattar vad som händer och står mest bara och tittar eftersom vi tror att vattnet kommer stanna vid strandkanten. Men när den inte gör det så börjar vi röra oss uppåt och thailändarna börjar att skrika åt oss att vi ska springa. Snart är vattnet uppe vid affärerna och då drar mamma tag i mig och börjar springa. En thailändska tar tag i min arm och skriker nånting som jag inte förstår. Men vi fortsätter springa och märker att rebecka, basse och therese är med oss. längre fram kan vi stanna till lite och få på oss skorna, då kommer åsa, kiffe, tobbe och zara. Dom är helt sönder rivna och blöta. Jag fattar ingenting om vad som händer men min första tanke är att det är vanlig översvämning som brukar bli i såna här länder. Folk är helt galna och gråter och skriker. Och när basse skriker att vi kommer dö inser jag att det faktiskt är sant och börjar som alla andra att gråta och får panik. Men vi fortsätter springa och får tag i en tukktukk som vi får åka med upp till hotellet. När vi kommer dit sitter folk och äter frukost helt lugnt och är helt omedvetna om vad som är på väg att hända. Vi försöker få dom att fatta vad som händer nere på stranden men dom verkar tro att vi blivit galna och skiter i vad vi säger. Vi stannar ett tag i receptionen i förhoppning om att resten av släkten är där. Det kommer en man mot hotellet som liknar björn så jag springer dit men märker sedan att det inte är han. Vi och alla andra på hotellet blir uppskickade i ett berg bakom hotellet och vi blir tillsagda att stanna där tills någon kommer och säger att vi får komma ner. Mamma är helt knäckt över att hon lämnat johan och zandra kvar på stranden och gråter hysteriskt. Jag kramar henne och försöker få henne att fatta att det inte är hennes fel. Hon får svårt att andas så det kommer en engelsk kvinna fram och hjälper henne att bli lugn. En brandman kommer och frågar om det finns några frivilliga att hjälpa till och rädda folk nere på stranden och kiffe erbjuder sig. Dom går ner tillsammans. Kort därefter kommer Björn som varit på berget brevid. Han berättar vilka som var med honom där och det visar sig vara alla utom zandra och johan. Då blir mamma återigen helt förstörd. Jag och zara får också panik av tanken att våra två syskon är borta, kanske till och med döda. Vi ser att det kommer nån med mat. Det är kiffe som kommer. Björn blir sjukt lättad av att se sin son då han innan sett en livlös människa med exakt samma badbyxor och samma hårfärg som kiffe bäras upp ur en pool. Resten av timmarna går långsamt men tillslut får vi komma ner. Vi möter alla andra där nere och det blir ett långt kramkalas. Kiffe ordnar så att han och mamma får åka med hotell ägaren runt och leta efter zandra och johan. Dom frågar runt på sjukhus och liknande men utan något svar. Strax efter att dom kommer tillbax blir vi återigen uppskickade i bergen men får komma ner igen då det visar sig att det var falskt alarm. Resten av kvällen är väldigt nedstämd och jag saknar fortfarande två av mina syskon. På något sätt vet jag att dom inte är döda, om jag klarat mig så ska dom också ha gjort det! Det har gått 10 timmar sen jag såg dom sist nu. Jag går ut till receptionen och ser mamma sitta där. Hon är beredd vid varje taxi som kommer i hopp om att zandra och johan ska komma. Jag sätter mig vid henne ett tag och pratar. Sen går jag till affären brevid med becka, åsa och krilla. Vågorna har gjort att strömmen försvunnit så det är jätte lång kö eftersom dom får räkna i huvudet i kassan. Jag, åsa och becka sätter oss utanför och väntar medan skrilla står i kön för att köpa glass åt oss. Björn står också i kön och bakom honom står en kvinna som tappar en glasflaska i backen. Glaset skär up björns ben och han går ut till mamma som följer med upp på hotellrummet för att tvätta rent såret. Klockan är runt 22.00 och vi sitter fortfarande där utanför affären. Jag säger till åsa att min allra högsta önskan är att johan och zandra kommer tillbaka. Just då kommer en moppe till hotellet och tre personer sitter på den. Jag ser att det är zandras hatt och johans byxor, jag springer dit och kastar mig på dom, mina tårar rinner som floder och asså shit den stunden. Det är den absolut bästa stunden i mitt liv helt utan tvekan, känslan är verkligen obeskrivligt! Mamma och alla andra får höra att dom är här och jag kan tänka mig att hon kände detsamma som jag. Det är helt sjukt vi var 20 personer och alla klarar sig!! När vi var upp i berget tänkte mamma ringa hem till min pappa i Sverige och berätta hur allt låg till, men hon ångrade sig då hon inte kunde berätta för honom att två av hans barn var borta. Vad vi inte visste var att johan och zandra hade lånat en telefon och ringt till pappa och sagt att dom levde men inte visste vart vi var. Tänk, om vi bara ringt ett enda samtal hade vi vetat 8 timmar tidigare att dom levde.
Resten av dagarna, det vill säga dom 4 resterande dagarna som egentligen skulle varit två veckor, gick mest åt till att höra allas sidor av händelsen. Så jävla sorgligt, men samtidigt var jag världens lyckligaste att jag fortfarande hade hela min familj plus min fejk släkt kvar.
Eftersom det är andra dagen på semestern så samlas vi alla vid poolen rätt tidigt. Det talas en del om jordskalvet som vi känt på morgonen. och jag och zandra börjar som vanligt tjafsa, mamma skäller på oss och efter stund när alla är nere pallrar vi oss ner till stranden för att njuta av det underbara vädret. När vi går längs stranden för att hitta bra platser så försvinner helt plötsligt vattnet.alla människor som nyss simmat och alla båtar som stått i vattnet står nu på land. Samma med alla fiskar och krabbor och sånt. Jag, therese och rebecka går ut för att kolla på allt som sprattlar, men efter bara nån minut så ropar folk att vi ska komma tillbax, för vattnet kommer nu tillbaka i full fart. Ingen fattar vad som händer och står mest bara och tittar eftersom vi tror att vattnet kommer stanna vid strandkanten. Men när den inte gör det så börjar vi röra oss uppåt och thailändarna börjar att skrika åt oss att vi ska springa. Snart är vattnet uppe vid affärerna och då drar mamma tag i mig och börjar springa. En thailändska tar tag i min arm och skriker nånting som jag inte förstår. Men vi fortsätter springa och märker att rebecka, basse och therese är med oss. längre fram kan vi stanna till lite och få på oss skorna, då kommer åsa, kiffe, tobbe och zara. Dom är helt sönder rivna och blöta. Jag fattar ingenting om vad som händer men min första tanke är att det är vanlig översvämning som brukar bli i såna här länder. Folk är helt galna och gråter och skriker. Och när basse skriker att vi kommer dö inser jag att det faktiskt är sant och börjar som alla andra att gråta och får panik. Men vi fortsätter springa och får tag i en tukktukk som vi får åka med upp till hotellet. När vi kommer dit sitter folk och äter frukost helt lugnt och är helt omedvetna om vad som är på väg att hända. Vi försöker få dom att fatta vad som händer nere på stranden men dom verkar tro att vi blivit galna och skiter i vad vi säger. Vi stannar ett tag i receptionen i förhoppning om att resten av släkten är där. Det kommer en man mot hotellet som liknar björn så jag springer dit men märker sedan att det inte är han. Vi och alla andra på hotellet blir uppskickade i ett berg bakom hotellet och vi blir tillsagda att stanna där tills någon kommer och säger att vi får komma ner. Mamma är helt knäckt över att hon lämnat johan och zandra kvar på stranden och gråter hysteriskt. Jag kramar henne och försöker få henne att fatta att det inte är hennes fel. Hon får svårt att andas så det kommer en engelsk kvinna fram och hjälper henne att bli lugn. En brandman kommer och frågar om det finns några frivilliga att hjälpa till och rädda folk nere på stranden och kiffe erbjuder sig. Dom går ner tillsammans. Kort därefter kommer Björn som varit på berget brevid. Han berättar vilka som var med honom där och det visar sig vara alla utom zandra och johan. Då blir mamma återigen helt förstörd. Jag och zara får också panik av tanken att våra två syskon är borta, kanske till och med döda. Vi ser att det kommer nån med mat. Det är kiffe som kommer. Björn blir sjukt lättad av att se sin son då han innan sett en livlös människa med exakt samma badbyxor och samma hårfärg som kiffe bäras upp ur en pool. Resten av timmarna går långsamt men tillslut får vi komma ner. Vi möter alla andra där nere och det blir ett långt kramkalas. Kiffe ordnar så att han och mamma får åka med hotell ägaren runt och leta efter zandra och johan. Dom frågar runt på sjukhus och liknande men utan något svar. Strax efter att dom kommer tillbax blir vi återigen uppskickade i bergen men får komma ner igen då det visar sig att det var falskt alarm. Resten av kvällen är väldigt nedstämd och jag saknar fortfarande två av mina syskon. På något sätt vet jag att dom inte är döda, om jag klarat mig så ska dom också ha gjort det! Det har gått 10 timmar sen jag såg dom sist nu. Jag går ut till receptionen och ser mamma sitta där. Hon är beredd vid varje taxi som kommer i hopp om att zandra och johan ska komma. Jag sätter mig vid henne ett tag och pratar. Sen går jag till affären brevid med becka, åsa och krilla. Vågorna har gjort att strömmen försvunnit så det är jätte lång kö eftersom dom får räkna i huvudet i kassan. Jag, åsa och becka sätter oss utanför och väntar medan skrilla står i kön för att köpa glass åt oss. Björn står också i kön och bakom honom står en kvinna som tappar en glasflaska i backen. Glaset skär up björns ben och han går ut till mamma som följer med upp på hotellrummet för att tvätta rent såret. Klockan är runt 22.00 och vi sitter fortfarande där utanför affären. Jag säger till åsa att min allra högsta önskan är att johan och zandra kommer tillbaka. Just då kommer en moppe till hotellet och tre personer sitter på den. Jag ser att det är zandras hatt och johans byxor, jag springer dit och kastar mig på dom, mina tårar rinner som floder och asså shit den stunden. Det är den absolut bästa stunden i mitt liv helt utan tvekan, känslan är verkligen obeskrivligt! Mamma och alla andra får höra att dom är här och jag kan tänka mig att hon kände detsamma som jag. Det är helt sjukt vi var 20 personer och alla klarar sig!! När vi var upp i berget tänkte mamma ringa hem till min pappa i Sverige och berätta hur allt låg till, men hon ångrade sig då hon inte kunde berätta för honom att två av hans barn var borta. Vad vi inte visste var att johan och zandra hade lånat en telefon och ringt till pappa och sagt att dom levde men inte visste vart vi var. Tänk, om vi bara ringt ett enda samtal hade vi vetat 8 timmar tidigare att dom levde.
Resten av dagarna, det vill säga dom 4 resterande dagarna som egentligen skulle varit två veckor, gick mest åt till att höra allas sidor av händelsen. Så jävla sorgligt, men samtidigt var jag världens lyckligaste att jag fortfarande hade hela min familj plus min fejk släkt kvar.
gud så tur att ni klarade er <33
32 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jusefinenilsson/311166904/
Visa toppen
Show footer