Den tanke som vägrade överge mig den kvällen var tanken på Allie i armarna på Sebb, min Sebb. Sittandes på balkongen, med blicken ut över de dimmiga gatorna, lekte mitt psyke en hemsk lek. Flera olika scenarion spelades upp framför mina ögon. Allt jag tillslut kunde urskilja var Sebastian's lyckliga leende och det sved inom mig. Skulle det leende som jag alltid hållit så kärt någonsin bli mitt? Skulle jag någonsin få uppleva den lyckan?

Regnet träffade min kind, en bil med hög musik for förbi nedanför och jag insåg att det inte regnade. Jag grät, för första gången på flera år, de brännande tårarna föll i stripor över mina kinder. Länge satt jag där, kylan drog in över mig och med timmarna blev det mörkare ute. Jag vet inte när tårarna tagit slut, men tillslut kunde jag inte gråta längre, jag bara stirrade med tom blick ut i mörkret. Mobilen hade legat på bordet framför mig och med jämna mellanrum vibrerat, listan med missade samtal bara växte och precis som jag höll på att somna av utmattning vibrerade den igen. Jag såg på den lysande skärmen.

¤KnackKnack¤ Jag rörde mig automatiskt, reste mig upp, gick in i lägenheten och bort till dörren. Mobilen vibrerade igen.

¤KnackKnack¤ Jag öppnade dörren...

(Lite kortare än vanligt, men ni får försöka överleva med det.

Har fortfarande mycket annat för mig så. Ska försöka få upp mer innan måndag, kan dock inte ge några löften. Sorry~ Puss, bai~)

Och så slutar du med värsta cliffhangern....