Saturday 5 October 2013 photo 1/1
|
Jag blev sittande på golvet i vad som kändes som evigheter, men visade sig vara bara två minuter när någon knackade på dörren igen.
"I told you to go." Mumlade jag och lyssnade efter steg, inget hördes, han gick inte. Jag reste mig och gick fram till dörren, tog ett djupt andetag och öppnade.
"I said go. Oh, eh, I'm sorry I mean, förlåt." Framför mig stog en tunn kille med blondt hår som sträckte sig en bit nedanför axlarna.
"Förlåt, jag trodde du var någon annan." Den blonde killen log snett och gick rakt in i min lägenhet, förvånat stod jag kvar i dörröppningen och stirrade på honom. Han såg sig omkring innan han lutade sig mot bänken i köket. Jag la märke till ett par trumpinnar han hade i bakfickan på de slitna jeansen.
"Öhm... Vem?" Han log igen.
"Ken. Är du medveten om att ditt skrikande nyss överröstade mina trummor? I dessa lägenheter trodde jag inte något sånt va möjligt, jag menar de är så jävla bra ljudisolerade. Rummen fungerar precis som replokaler." Jag bara stirrade på honom där han stod i mitt kök och pratade på.
"Ursäkta, det var inte meningen att störa dig, jag bara." Jag tystnade, men tystnaden blev inte kort, Ken såg ut att studera mig samtidigt som han pratade.
"Du har en intressant brytning där, engelsk? Låter helt fantastiskt i alla fall." Jag var inte riktigt säker på vad som hände, ena stunden hade jag kört ut Sebb och andra stod det en främmande kille i mitt kök och babblade på om allt möjligt.
"Oh, du ser förvirrad ut, tillåt mig att presentera mig ordentligt. Kennet Fröjd, kalla mig Ken, jag flyttade in i lägenheten bredvid för ungefär en vecka sedan. Du kanske la märke till alla tomma lådor i korridoren, inte? Hur som helst, jag hörde allt skrikande och blev intresserad. Vad är det som händer?" Okej, den här grabben var väldigt 'Happy-go-Lucky', men han hade samtidigt en lugnande atmosfär runt om sig. I like this guy, tänkte jag, drog handen genom håret och gav honom ett leende.
"It's fine, nothing to care about." Vi började prata om lite allt möjligt, nog för att Ken gjorde det mesta av talandet, sakta började jag må lite bättre, åtminstone för tillfället.
Annons