"Där borta!" Ken pekar på en liten grupp människor vid torgets fontän. De alla brister ut i glada rop och hälsar glatt på Ken, som puttar fram mig framför sig och alla tystnar.

"Hälsa snällt på lilla Jackson." Skrattar han och rufsar om mitt hår. Själv ser jag lite halvt förvirrat på ungdomarna framför mig. Jag blir stående när Ken sätter sig på bänken framför fontänen och de andra hänger med honom. Ken börjar spela på sin banjo och en av killarna börjar trumma i takt till det på sitt ben.

"Hey kitty! Kenneth har berättat en del om dig." Jag hade inte ens lagt märke till att en av killarna stod kvar bredvid mig. Han log nu mot mig med ett charmigt bekymmersfritt leende.

"Oh yeah?" Jag såg fundersamt på honom, vad hade Ken sagt om mig?

"Så det är alltså sant, du har en underbar dialekt!" Han log ännu bredare, tog tag i min arm och drog med mig bort till de andra.

"Hey Ken! Kitty's gonna sing!" Ken såg upp på oss utan att sluta spela.

"Åhå, verkligen?" Han flyttade sig lite åt höger som för att göra plats för en till på bänken och han som dragit i mig satte sig ned bredvid honom.

"Öh... Jag vet inte om..." Började jag försiktigt men Ken avbröt mig.

"Kom igen, om Jamal tror att du kan sjunga så kan du. Du behöver inte va nervös." Två tjejer som satt på marken framför bänken nickade instämmande till Ken's ord. What the hell, tänkte jag och nickade.

"Fine, I'll sing." Jag drog upp ärmarna på mig tröja och drog handen genom håret. Jamal, som han hette hurrade glatt och Ken, tillsammans med den andra killen började spela igen. Tjejerna hummade en tyst melodi och efter ett tag stämde Jamal in i sång. Jag lyssnade efter takten ett tag och improviserade sedan tillsammans med Jamal.

"Fantastiskt!" Skrattade hans som trummade och Ken log mot mig, jag log tillbaka och precis då såg jag honom. Vid kiosken några meter ifrån där vi nu var. Sebastian. Det högg till i bröstet på mig men jag fortsatte att sjunga och hoppades att ingen märkte något. Musiken tog slut och jag tystnade, tog ett djupt andetag och log åt Jamal och Ken.

"Jackson, va det så du hette? Öhm, känner du han där borta?" Den blonda tjejen som var på pricken lik han som trummat pekade med huvudet mot kiosken.

"Han har stirrat på dig ett tag nu." Fortsatte hon och reste sig upp.

"Ah, ehm, jo. Jo jag känner honom. Vi har inte precis pratat på ett tag men jo..." Ken såg frågande på mig och jag kände mörkret återvända. Innan jag hann avsluta meningen avbröts jag av Ken.

"Så! Vem vill ha glass? Jamal bjuder!" Jamal knuffade honom i sidan men skrattade och alla reste sig upp. Det tog mig några sekunder att koppla vad som hände, men när jag förstod det hade jag redan blivit meddragen till kiosken. Jag stod nu två meter ifrån Sebastian, han såg på mig med en blick jag inte sett förr, den var skrämmande. Ken frågade mig något som jag inte uppfattade och precis när han la armen på min axel hörde jag Sebastian's röst.

"Du ser tunn ut." Orden slog mig hårt i magen och jag såg Sebastian vända om och gå sin väg.

"Hm, vad ville han?" Ken hängde över mina axlar och såg frågande efter Sebastian.

"Uh, nothing."

You go Glenn Coco.