Monday 13 August 2012 photo 2/2
|
(Över ett år gammal bild. Pic not related, mer än att jag snart töjer septum till denna storlek igen för att sedan ta mig vidare till 4. Fint.)
Jag känner att de här mindre roliga texterna blir alltfler. Jag framställer mig som en nedstämd person med flertalet problem. Det är inte jag. Jag har en positiv syn på livet och ser att allting händer utav en mening. Jag drar ut det minsta lilla positiva ur allt det negativa och kanske är det just det som fått mig att hamna här; skrivandes om någonting som förstör hela den där positiva sidan utav mig. Jag är en väldigt givmild person. Jag sätter i flesta fall alla före mig själv och det endast när jag är nära att bryta samman som jag känner att jag har rätt att vara något egoistisk. Det hör egentligen inte hit. Detta är inte menat att bli en självbiografi.
Jag känner mig gömd.
Jag är väldigt öppen och ärlig med vad jag tycker och känner, och är det tillräckligt mycket delar jag mer än gärna med mig av detta till omvärlden. Men för andra är jag bara en hemlighet. Något undanhållet. Kanske till och med en lögn? Jag vet inte. "Vem är hon?" "Jag vet inte, jag känner henne inte." Kanske bättre än Du tror. Kanske bara lite eller åtminstone tillräckligt. Alla mina drömmar är för långt bort för mig att nå. Kanske får jag turen att snudda vid dem en dag men jag vet djupt inom mig att det är allt jag kommer att få. Ett ynka litet smakprov av det jag hoppas på ska bli hela min värld. Min nya verklighet. Den jag befinner mig i just nu är kall. Kall och dömande. Jag vill börja om, jag vill verkligen det. Det känns som att hur många ord jag än använder är det alltid alldeles för få för att någon ska förstå mig.
Varför är jag i sådant stort behov av att få andras känslor bekräftade? Varför tvivlar jag på att de ens finns där?
Han låg över mig. En vintermorgon. Långt hemifrån befann jag mig, i hans säng. Jag var omedveten, endast fjorton år. Han var stor. Lång. Bastant. Kanske många till och med skulle säga fet. Han drog ner, han drog av. Jag skrek, han låg kvar. Stönandes, svettandes.
Något jag trodde var en villkorslös kärlek blev helt plötsligt en skräckhistoria. I två år hade vi haft kontakt innan vi sågs för första gången. Två år. Jag trodde jag kände honom. Människor är svin. Jag har tappat tron på de flesta och jag behöver bekräftelse i form av gester och aktioner vad gäller känslor. Det finns allt för mycket bullshit i denna värld.
Jag söker, jag finner. Men pengarna räcker inte till. Jag har inga. Inget arbete, för jag har inget körkort. Vill uppåt, sjunker bara längre ner. Vackra landskap och snö om vintrarna. Nya bekantskaper och röster. Kommer det att förbli en dröm? Jag ger. Förlorar. Vinner inget.
Tabletterna har slutat värka. Ångest och depression är återigen en del utav min vardag. I mildare form, men dock. Behöver någon som kan rädda mig. Något. Jag fällde ut mina vingar, redo att ge mig av. Men de bar mig inte och jag föll ner på botten, måste börja om igen.
Han låg över mig. En vintermorgon. Långt hemifrån befann jag mig, i hans säng. Jag var omedveten, endast fjorton år. Han var stor. Lång. Bastant. Kanske många till och med skulle säga fet. Han drog ner, han drog av. Jag skrek, han låg kvar. Stönandes, svettandes.
Något jag trodde var en villkorslös kärlek blev helt plötsligt en skräckhistoria. I två år hade vi haft kontakt innan vi sågs för första gången. Två år. Jag trodde jag kände honom. Människor är svin. Jag har tappat tron på de flesta och jag behöver bekräftelse i form av gester och aktioner vad gäller känslor. Det finns allt för mycket bullshit i denna värld.
Jag söker, jag finner. Men pengarna räcker inte till. Jag har inga. Inget arbete, för jag har inget körkort. Vill uppåt, sjunker bara längre ner. Vackra landskap och snö om vintrarna. Nya bekantskaper och röster. Kommer det att förbli en dröm? Jag ger. Förlorar. Vinner inget.
Tabletterna har slutat värka. Ångest och depression är återigen en del utav min vardag. I mildare form, men dock. Behöver någon som kan rädda mig. Något. Jag fällde ut mina vingar, redo att ge mig av. Men de bar mig inte och jag föll ner på botten, måste börja om igen.
Annons
Comment the photo
XEQT
Wed 15 Aug 2012 10:35
Alltså, hade du bara varit lite lite närmare så hade jag gett dig en kram. Huruvida en kram ifrån en okänd människa hjälper vet jag inte, men jag hade gjort det!
Nova
Wed 15 Aug 2012 10:38
Vad fin du är!
Tror nästan att det hjälper aningen mer då en okänd person inte har någon "skyldighet" till att dela ut kramar till andra okända människor. Så tack för omtanken, det värmer verkligen!
Tror nästan att det hjälper aningen mer då en okänd person inte har någon "skyldighet" till att dela ut kramar till andra okända människor. Så tack för omtanken, det värmer verkligen!
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/juvlie/508651777/