Sedan jag och mitt ex bröt upp har jag känt mig fruktansvärt sårbar. Jag har försökt att inte tappa tro och tillit till de människor som faktiskt försöker. Som vill vara i min närvaro. Sedan vi bröt upp i april, möjligtvis i början av maj har jag varit på två dejter. Tidigt? Kanske. Kanske inte. Med tanke på omständigheterna är jag redan för sent ute. Jag skulle förstått för längesen.
Vi människor är flockdjur. Jag vill inte vara ensam. Jag har inte varit den som tagit första steget, bara låtit mig dras med och ge det en chans. Besviken, givetvis. Jag är inte ledsen över att det just är dessa personer som sårat mig. Bara att jag blivit sårad. Gång på gång. Igår sårades jag nog som allra mest. Jag har mest mig själv att skylla. Det känns som att ju mer jag öppnar upp mitt hjärta desto djupare blir såren.
Återigen kommer jag att nämna min fina vän, han är värd att nämnas flertalet gånger för han är en så fantastisk människa. Mitt i allt kaos med mig själv och min omgivning så är han min fasta punkt. Kanske har jag allt jag behöver och kan önska för. Kanske inte. Vi har inte träffats sedan vi blev vänner. Sist vi sågs var 16 mars om jag inte minns fel. Första gången. En rolig historia, faktiskt. Ler av bara tanken. Kan man känna saknad efter någon man endast träffat ett par timmar på fyllan? Om inte, så är jag nog ganska otrolig som äger förmågan att faktiskt kunna det. Jag saknar min vän.

Onödig text. Ville bara få skriva av mig. I Min Dagbok.

Darnit :( Hade jag haft bil och körkort så hade jag kommit och kidnappat dig.