Jag har ett flertal gånger frågat mig själv,

-Vad skulle jag göra utan dig?

Jag funderar ofta på hur mitt liv skulle sett ut om jag inte träffat dig, om jag skulle få lämna dig, hur det skulle bli då?

Det räcker med att jag tittar på bilden ovanför, så tränger sig tårarna fram och jag har inte en chans att hålla dem inne.

Det skulle vara du och jag för alltid, för all framtid.

Du skulle vara min hela mitt liv.

Tar mitt liv slut nu?

Jag är inte rädd för att dö, det är en del av livet.

Jag är inte rädd för någonting, utom ensamhet.

Utan dig är jag helt ensam, då finns det inte längre någon att prata med, någon som bara kan hålla käften istället för att sitta och säga ''det löser sig nog'' när man i själva verket knappt vet vad allt handlar om.

Jag måste göra det här, det är mitt beslut, och jag vet att jag gör rätt.

Även om det gör så fruktansvärt ont, även om det känns så fel, även om det är det värsta jag kommer gå igenom, så gör jag rätt.

Jag kommer sakna dig.

Jag kommer inte längre kunna räkna hur många sekunder det tar innan du gnäggar efter mig i hagen, jag kommer inte få se dina öron spetsas mot mig när du hör min röst, jag kommer aldrig mer få ser dina stora, bruna, underbara rådjursögon som tittar så förstående och nyfiket på mig,

När du inte längre är min.

Tack för allt, vi ska göra den här sommaren till den bästa någonsin, du och jag!

Ett hjärta av guld.

Dum fråga som kommer från mig, vilket du inte behöver svara på men, varför?