February
Sunday 23 November 2008 photo 1/1
|
En otäck berättelse som gör att det knyter sig i magen,
stackars barn! FY FAN för alla vidriga människor som
finns i vår värld! Vissa borde inte vara föräldrar.
Mitt namn är Chris, jag är 5 år, mina ögon är svullna,
jag kan knappt se. Jag måste vara dum, jag måste vara dålig.
Vad kunde annars göra min far så arg?
Jag önskar att jag vore bättre, att jag inte vore så ful.
Då kanske min mor fortfarande ville ha mig.
Jag gör aldrig något rätt, jag har ingen att prata med.
När jag vaknar är jag ensam, huset är mörkt.
Mina föräldrar är inte hemma, och när min mor kommer hem försöker jag
sköta mig och vara snäll, i bästa fall får jag kanske BARA en smäll i kväll.
Jag hörde en bil precis, min far är tillbaka från Charlies Bar.
Han svär som alltid, jag hör mitt namn och trycker mig mot väggen för
att försöka gömma mig från hans onda ögon. Jag är så rädd att jag gråter.
När han hittar mig gråtandes han kallar mig fula namn,
han säger att det är mitt fel att han plågas på jobbet.
Han slår mig och skriker på mig. Jag kan smita till slut, och springer mot dörren.
Han har redan låst den, jag faller ner på knä gråtandes,
han tar tag i mig och slänger mig mot den hårda väggen.
Min kropp dunstar i golvet, det känns som om benen i kroppen är brutna.
Jag skriker ‘förlåt’ men det är till ingen hjälp.
Hans ansikte förvrids till okänslighet.
Värken och smärtan går som en kall il genom kroppen.
Snälla Gud, förlåt mig, låt detta ta slut.
Plötsligt vänder han sig om mot dörren, låser in mig i mitt rum.
Där ligger jag brutalt misshandlad, ingen att prata med, helt ensam.
Läser du det här utan att sprida detta vidare måste du vara
en hjärtlös människa som inte blir berörd av denna berättelse.
stackars barn! FY FAN för alla vidriga människor som
finns i vår värld! Vissa borde inte vara föräldrar.
Mitt namn är Chris, jag är 5 år, mina ögon är svullna,
jag kan knappt se. Jag måste vara dum, jag måste vara dålig.
Vad kunde annars göra min far så arg?
Jag önskar att jag vore bättre, att jag inte vore så ful.
Då kanske min mor fortfarande ville ha mig.
Jag gör aldrig något rätt, jag har ingen att prata med.
När jag vaknar är jag ensam, huset är mörkt.
Mina föräldrar är inte hemma, och när min mor kommer hem försöker jag
sköta mig och vara snäll, i bästa fall får jag kanske BARA en smäll i kväll.
Jag hörde en bil precis, min far är tillbaka från Charlies Bar.
Han svär som alltid, jag hör mitt namn och trycker mig mot väggen för
att försöka gömma mig från hans onda ögon. Jag är så rädd att jag gråter.
När han hittar mig gråtandes han kallar mig fula namn,
han säger att det är mitt fel att han plågas på jobbet.
Han slår mig och skriker på mig. Jag kan smita till slut, och springer mot dörren.
Han har redan låst den, jag faller ner på knä gråtandes,
han tar tag i mig och slänger mig mot den hårda väggen.
Min kropp dunstar i golvet, det känns som om benen i kroppen är brutna.
Jag skriker ‘förlåt’ men det är till ingen hjälp.
Hans ansikte förvrids till okänslighet.
Värken och smärtan går som en kall il genom kroppen.
Snälla Gud, förlåt mig, låt detta ta slut.
Plötsligt vänder han sig om mot dörren, låser in mig i mitt rum.
Där ligger jag brutalt misshandlad, ingen att prata med, helt ensam.
Läser du det här utan att sprida detta vidare måste du vara
en hjärtlös människa som inte blir berörd av denna berättelse.
Visa toppen
Show footer