Hittade den här bilden, för två somrar sedan när jag satt på ett tak i Lund och jag var kär och jag ville mycket. Hjärta själ, hjärta själ. Vi hade en sommarfest i den magiska trädgården nedanför. Jag låg på gräset och tittade på stjärnorna helt ensam för ensamhet var inte så farligt ändå.

Nu sitter jag och undrar varför man är välkommen här och där, överallt och ingenstans men ändå inte är där. Varför ensamheten plötsligt blivit till ett stort svart hål och det går inte att ta i det, det bara finns där och det suger ner en lite grann. Idag satt jag i en stor fåtölj på Espresso House och sett utifrån var jag den mest miserabla och melodramatiska lilla varelse som vandrat på denna jord, inombords vet jag att Davids föräldrar ringde igår och vill att jag ska med upp till stockholm och besöka graven i sommar, det är ju 4 år sedan då. Att jag ska till sjukhuset snart för en undersökning jag medvetet skjutit upp, bävat och gråtit för. Förstår, verkligen inte varför man ska ha så mycket inombords om man ändå inte kan berätta det hur som helst, det är inte anständigt.

Kära vänner , jag har väl aldrig varit anständig?

Annons

The photo has no tags

Camera E-510

Focal length 14 mm

Aperture f/20.0

Shutter 1/50 s

ISO 400

Date

November 2012