August
Tuesday 20 October 2009 photo 1/1
|
Novelltävling i skolan. Duger den?
------------------------------------
Dikter
”Jag sitter här, ensam, och tänker på dig. Du blir bara vackrare för var dag. Som en sol som lyser upp dig inifrån, vad är det som lyser? Din vackra sol, din blomsterlukt…”
”Vad skriver du på då?” Martin rycker ifrån mig pappret och håller upp det i luften medan han läser högt. ”Jag sitter här, ensam, och tänker på dig… Vad är det här för jävla smörja?”
”Nej! Ge mig den!” ropar jag med gråten i halsen. ”Ge mig…” Jag tystnar; vår lärare, Fredrik, har kommit in.
”Och vad händer här då?” undrar han.
”Malin stör jättemycket på lektionerna, ingen kan jobba!”
”Malin. Är det så?” Jag svarar inte, tittar bara ner i golvet. Jag måste anstränga mig för att inte börja gråta. Istället sliter jag åt mig pappret och börjar springa. Jag vill bara där ifrån.
”Vad var det där om?” Hör jag honom fråga innan jag svänger runt ett hörn.
Väl hemma springer jag upp till mitt rum och slänger igen dörren. Jag slänger mig på min säng och gråter. Vad hade jag gjort för att förtjäna det här? Jag kravlar mig snyftande upp ur sängen och sätter på musiken på högsta volym. Kanske kunde musiken dränka sorgen? Efter två låtar med Girugamesh hade jag slutat gråta. Jag sätter mig vid skrivbordet och börjar skriva på ett tomt papper.
”Om du visste hur din sol lyser upp min vardag, skulle du gömma också den bland hårda ord och blickar? Jag älskar dig, men skulle du hata mig mer om du visste det? Skulle du förvränga också det till fula ord, till ännu en kniv att sticka i mitt hjärta?”
Jag tittade ut genom fönstret. Jag såg de mörka regnmolnen; de påminde om dig. Jag lockades av dess mörkhet, men därunder fanns en djuphet så stor att... Det var svårt att ens beskriva det i ord. Jag vände blicken mot pappret igen, såg på bokstäverna, försökte få ihop dem till ord. Jag läste dikten om och om igen. Försökte förstå vad jag skrivit. Var det verkligen så jag såg honom? Varför älskade jag honom ens? Jag visste redan svaret. Det började innan han förändrades, när han fortfarande var Martin med stort M, min vän. Vi hade gått på en annan skola båda två, då hade vi varit ihop till och med, sen bytte vi till den här skolan, där han träffade nya vänner, dåliga vänner. De var ute och drack varje helg, Martin bad mig att följa med, men jag ville inte, det gjorde honom sur. Till slut kom han på att det var bättre att vara singel, för på så sätt kunde man få många fler tjejer. Tjejmagneten Martin gillade mig inte mer efter den upptäckten.
***
Dagen efter gick jag inte till skolan, istället klickade jag mig in på Bilddagboken. Det var där jag brukade lägga upp mina dikter. Nu blinkade det i brevlådan. Nån (eller rättare sagt ”Måns-An”) ville lägga till mig som vän. Måns-An hade också skickat ett meddelande.
”Hej. Jag älskar verkligen dina dikter.” stod det. Jaha… Det var ju lite roligt tänkte jag.
”Tack” skickade jag tillbaka. Jag bestämde mig för att sova lite. När jag vaknade gav jag dator en snabb blick. Inga nya meddelanden. Jag kunde inte låta bli att känna mig lite besviken. Jag gick ner och åt lite. Jag orkade inte göra något ordentligt, så jag kockade bara lite nudlar. När jag ätit upp tittade jag på TV, men det gick inget roligt. Jag gick upp på rummet och placerade mig framför datorn igen. Den här gången så blinkade faktiskt brevlådan.
”Hej, jag vet att vi inte känner varandra eller så, men vi bor ju i samma stad, och du vekar vara ganska snäll, så jag tänkte att du kanske skulle kunna hjälpa mig med lite problem jag har och så… Typ kärleksproblem du vet…”
***
En vecka senare var allt ganska lugnt. Hela veckan hade nästan varit lugnt förutom det lilla missödet med dikten. Måns-An och jag har pratat ganska mycket, ganska snart på MSN, om allt möjligt, men mest om hans lilla kärleksproblem. Så här låg det till; han var kär i en tjej som gick i hans klass. Hon var den utstötta och han var den populära. Han hade hackat på tjejen bara för att hans kompisar förväntade sig det av honom. Men igår hade han sagt något som förvånade mig.
”Jag tror inte att vi behöver bekymra oss om henne längre…”
”Nehe, varför inte?”
Svaret kom nästan omedelbart.
”För att… jag tror att jag har börjat få känslor för dig istället…”
”Okej… Det där var oväntat…”
”Ja, jag förstår det. Men du, kan vi inte träffas nån dag?”
”Eeeh… Jag vet inte...”
”Men kom igen...”
”Okej då. Var ska vi ses då?”
”Jag kan stå utanför Café Gusto och hålla i en röd ballong”
”Är du allvarlig?”
”Fullständigt”
”Okej, imorgon typ klockan sex?”
”Okej”
”Men du… Kan du inte berätta vad hon hette, den där tjejen?”
”Joo det kan jag väl. Malin heter hon. Malin Forsell.”
Det är ju jag… Malin Forsell…
***
Dagen efter står jag utanför Café Gusto och väntar. Plötsligt ser jag honom, pojken med den röda ballongen… Martin, min Martin.
AV: Signe Post
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/kaiia-chan/418417140/
Visa toppen
Show footer