Tuesday 13 March 2012 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
I'm-really-in-need-of-a-hug-day today...
Sitter här hemma och tycker lite synd om mig själv som inte vet vad jag ska göra.
Jag har alltid haft visionen att leva efter vad jag lär.
Att stå för den jag är.
Jag frågar mig, jag frågar andra: Vad vill du med livet? Vad är dina drömmar? Vad lever du för?
Utan drömmar och mål i livet finns inget motiv till att fortsätta, det är livsviktigt med en motivation.
Ett delmål i mitt liv har länge varit att komma under fund med vad jag vill arbeta med.
Jag har alltid haft dålig självkännedom, haft svårt att veta vem jag är, för jag har alltid varit flickan i glaskulan, hon som alltid suttit där och iakttagit världen som ett skådespel som spelas upp framför mig. Jag deltog aldrig, ingen lärde känna mig, minst jag själv. Jag minns att jag tyckte att jag kunde förklara hur vissa andra var, vad den och den var bra på och var dne och den var dålig på, men jag minns att jag aldrig kunde förklara vem jag var. Jag minns när jag upptäckte att jag inte kände mig själv. Vem var jag? Vad var jag bra på? Vad var mina nackdelar?
När jag 2008 tog studenten och slungades mot min vilja ut i vuxenvärlden var jag tvungen att skriva CVn för att skaffa mig ett jobb. Det blev en fight om att lära känna sig själv, mycket lärorikt och minst sagt roligt.
Jag började fråga mig själv: Vad vill jag? Vill jag verkligen det här? Alla mina val i livet var baserad epå vad andra ville och vad andra tyckte. Jag hade valt ekonomi på gymnasiet för att pappa ville att jag skulle bli något... eller det var min uppfattning av vad han ville. Jag valde det framför häst, för att jag inte skulle bli som dom som gnetade på i livet och levde på bidrag. Jag ville ha en stadig och stabil grund.
Jag sökte jobb utomlands när jobben här i sverige inte räckte till alla oss studenter 2008. Jag gjorde det för att Katta sa att hon hade ångrat sig, för att jag skulle ångra mig. Jag ville inte egentligen. Jag gjorde ett val baserat på vad andra sa åt mig att göra. När jag kom hem igen forsatte mitt sökande efter mig själv. Jag blev besatt av träning eftersom jag, efter att ha mått dåligt av att vara så långt hemmifrån, gått upp 10 kg på 3.5 månad. Jag gillar fortfarande träning och upptäckte då en helt ny del av mig själv. En del av mig själv som gillade att må bra, att vårda kroppen.
Pappa har pushat mig väldigt mycket under mina tonnår. Han drev mig så hårt att ta körkort att jag fick magkatarr julen 2007 eftersom skolan fuckade upp sig och alla lade sina prov och läxförhör de sista veckorna innan jul. Vi hade någonting varje dag och hemmifrån hade jag pappa som tjatade om att jag måste ta körkort. Jag tog mitt körkort i februari 2008, allt tack vare min pappa.
Pappa har alltid pratat om att vi måste utbilda oss medan vi är unga. Han säger att det bara blir svårare med åren. Jag vet inte, för jag är inte så gammal... Men jag vet att det är inte så jäkla enkelt ens när man är ung. Han omskolade sig via högskolan när han var i 30 års åldern, så han vet vad han pratar om, så det vore dumt att inte tro honom. Därför valdr jag att studera på högskola medan jag var ung. För att pappa sa det, för att han tjatade om det.
Jag visste fortfarande inte riktigt vem jag var, vart jag hörde hemma i samhället. Skulle jag någonsin komma till den punkten i livet? Att få plats? Jag kom in på lärarlinjen, tänkte bli mattelärare, ht2010. Men det kändes inte rätt. Jag fortsatte jobba på sommarjobbet jag fick 2010 på systembolaget. Jag trivdes jättebra, har aldrig varit ett fan av alkohol men slungades in i en helt ny värd! Det är helt sjukt! Det var ett helt nytt universum, nytt språk och miljoner av nya saker att lära sig. Det var väll det som var roligast. Att lära sig så mycket! Men det var svårt att hanka sig fram på varannan lördag-kontrakt. Man tjänade inget vidare när det inte fanns så mycket extrajobb att ta i veckorna och jag hade tröttnat på att bo hemma. Jag behövde något mer... riktigt att hålla på med och vt2011 började jag på hälsopedagogprogrammet på HiG. Jag tänkte att jag gillade hälsa... och det är jusant. Jag hade ingen aning om vad pedagog stod för men det kvittade så länge jag fick läsa något som var roligt. Jag coachade då också en av mina vänner och tyckte det var roligt... Men efter ett halvt år upptäckte jag att det inte riktigt var vad jag ville jobba med. Det började bli tungt att både jobba och gå i skolan.
Över jul och nyår 2011 jobbade jag strax över 80% och studerade 150% för att få fullt studiebidrag, då en av kurserna som ingick i programmet uteblev för mig eftersom jag redan läst den som fristående. På det hade jag en massagepraktik att göra eftersom jag passade på att ta massagediplom när vi hälsopedagoger fick rabatt på utbildningen. I januari 2012 grät jag på skolgården och hatade skolan tollsammans med en klasskamrat. Jag var nära på att gå in i väggen... men saker och ting lugnade ner sig. Jag fick mitt diplom, jag avslutade mina dubbla kurser och det lugnade ner sig på jobbet.
I stället strulade det till sig hos hästen, och även om allt annat lugnat isg lyckades nog aldrig mitt nervsystem att riktigt fixa sig. Jag hade ständigt saker på G. Jag tränade, pluggade och hade dåligt samvete när jag inte jobbade och hade dåligt samvete när jag jobbade och inte pluggade. Jag hade dåligt samvete över att inte hinna med hästen och dåligt samvete över att inte hinna träna lika mycket som alla andra. Hade dåligt samvet e över att inte prestera lika bra som andra och dåligt samvete över att inte prestera så bra som jag ansåg att folk antog att jag skulle. Hade dåligt samvete över att inte ge 100% i både skolan och på jobbet och dåligt samvete över att alltid vara sjuk. Jag hade dåligt samvete över att inte kunna slappna av som alla andra och dåligt samvete över att jag visste precis vart jag var på väg. Rakt ner mot avgrunden, men jag löste det genom att blunda. Fly och inte lyssna på mig själv. Ironiskt nog avslutade vi en stresskurs just precis innan jag jag inte lyckades somna under hela natten innan ett doktorbesök, vilket resulterade i att jag bröt ihop och grinade och fick förklara att jag hade så mycket på gång i livet som jag grubblar över att jag inte kunde sova. Pinsamt...
Jag hade nämligen, när vi inte fick tag på en hovslagare till vår häst, i vild förtvivlan sagt till mormor att jag skulle banne mig utbilda mig till hovslagare och sko hästfan själv! Efter att ta tänkt på saken känndes det inte alls så himla surrealistiskt och jag började känna mig riktigt bekväm med tanken. Hovslagare? Varför inte? Jobba med folk: Check! Vara ute: Check! Jobba med hästar (utan att behöva rida): Check! Ha möjlighet att bo på landet: Check! Utbildning: 2 år och jag uppfyllde alla krav utom 2 månaders praktik.
Jag började kolla upp allt det där. Allt verkade perfekt! Jag ville börja NU! Jag hade kommit på vart jag hörde hemma! Jag hade ÄNTLIGEN hittat hem i livet, i världen... Ett problem bara... Jag behövde minst 2 månaders praktik och jag befann mig just mitt uppe i mina högskolestudier, och vad skulle pappa säga om att studera något så där smalt och... inte så fint yrke? Jag kände att jag behövde ta min högskole examen, den kunde jag ta ut tidigast januari 2013. Men antagningarna till hovslagatutbildningen skedde inför ht2012 och sedan ht2013. Vad händer då i ett halvår efter min högskoleexamen? Och jag som alltid sagt att man ska leva ut sina drömmar... borde inte jag söka till ht2012. För hur jobbigt kommer det inte bli att leva ett liv där man inte känner att man hör hemma, när man vet att man borde vara någon helt annanstans. Ska jag vänta i 1½ år på att få leva?
Hjälp! Hur fan ska jag göra? SKita i examen och följa drömmen eller leva i ett helvete av väntan för att ta en stadig grund att stå på i fall drömmen sedan skiter sig?
Man är ung nu, man bör utbilda sig, men tänk om jag dör i morgon? Borde jag då inte ha följt mitt hjärta och fått levt livet i alla fall lite grann. FÅtt vara lycklig?
Jag vet inte och jag håller på att bli galen på att vara pusselbiten som inte passar in någonstans.
I need a hug, today.
Camera info
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/kalinkha/503039966/