January
Friday 5 April 2013 photo 1/1
|
Jag har under lång tid börjat tvivla på det jag känner och vet. Jag har börjat tvivla på hur vi behandlar hästar och börjat ifrågasätta varför vi förhåller oss till dessa vackra varelser på det sätt vi gör i dag.
Min häst som jag ägt i 10 år har åsamkat mig mycket frustration. Frustration som jag förtjänade. Jag visste att något var fel, min häst var inte lycklig och jag bråkade ofta med henne, tvingade henne till saker hon inte ville, för att det var så vi lärt oss. Min häst kom aldrig i hagen och som i filmen jag nämner här nedan talar hon om samma fenomen. Hästen har mist sin tillit till mig, för jag har inte behandlat henne rätt. Under min praktik i vintras satt jag på läktaren i ett ridhus. Ridhuset var uppdelat i två delar och i den bortre delen red en grupp hoppryttare för sin tränare, men det var ekipaget närmast mig som gjorde det svårt för mig att sitta kvar. Ryttaren, som nyss satt sig upp, börjar slita och dra i tyglarna på sin häst samtidigt som hon skänklade för att få hästen att böja på nacken och anatgligen gå i form. Den smärta, förvirring och frustration som den hästen utsrålade gjorde så ont i mig att jag var tvungen att gå därifrån. När jag några minuter senare kommer tillbaka har hästen tvingats ner på tygel, men den ser spänd och obekväm ut och den ser minst sagt rädd ut. Jag blir tvungen att gå ut igen. Jag pallade inte av att titta på när någon behandlade en häst så. Sist jag var i Österriket besökte vi Spanska ridskolan i Wien. Jag hade så höga förväntningar, men blev besviken. Jag hade trott att ridkonsten där var en annan, inte sporrar och spön. Jag trodde man red hästen mer fritt, att hästen dansade frivilligt, inte blev tvingad till det.
Jag hade inte fått någon som helst respons tidigare, inte för att jag sökte någon, men jag hade inte ramlat över någon som talade öppet om bristerna inom hästhållningen i dagens samhälle. Jag talade om för min praktikvärd hur jag kände. Han förklarade hur han såg på saken, han tyckte inte att det var stora fel på hur vi har det i dag. Han menade, om jag mins det rätt, att det var så här vi såg på hästhållningen nu. Att vi valt det. Jag har inte valt och visst har vi en förmåga och rätt att ändra oss?
Jag är dålig på att ifrågasätta, jag grubblar hellre, men nu är det slut. Jag ska kanske inte sluta rida, kanske inte sluta med hästar helt, men jag ska behandla hästarna på det sätt jag anser är rätt och på deras egna villkor. Med det menar jag inte att hästen ska bestämma, men jag ska heller inte tvinga den till saker som den inte vill, situationer som innebär smärta och obehag.
För om man tänker sig in i en ridhästs situation: Den säger nej, jag vill inte! Det vi gör är inte att bara säga JO! Utan vi lär hästen, som de säger på filmen nedan, att den har två valmöjligheter; Gör som jag säger eller så gör det ont! Vad skulle du välja? Kan du tänka dig en människa i samma situation?
"LE!" "Jag vill inte, jag är inte glad." - responsen på det är ett piskrapp och någon som drar dig i munnen. Du kommer att le till slut. Men för hästarna stannar det inte där. Vi tvingar dom till så mycket mer som vi förklarar bort som att det är för hästens bästa. Hur klarade hästarna sig innan vi började rida? Visst har vi avlat sönder hästar så att de inte klarar sig utan oss, men har vi då bara inte ännu ett större ansvar över att hästarna vi håller oss med mår bra?
Allt fler börjar visserligen intressera sig för frihetsdressyr och liknande här på internet, men det var inte fören en ny tjej började i skolan som jag kom i kontakt med någon som kände som jag. Hon tyckte illa om tävlandet, ridsporten och vad vi faktiskt gör med hästar i dag.
Så såg jag The Path of the Horse nu, nyss. Det fick mig att öppna upp ögonen för ett nytt sätt att se på hästar. Jag har fått nya förebilder...
http://youtu.be/TQUMAJCh1fA
Annons
Camera info
Camera Canon EOS 500D
Focal length 55 mm
Aperture f/11.0
Shutter 1/130 s
ISO 1600
Visa toppen
Show footer