När jag var sju år började jag i ettan, alla namn stod på tavlan. När ens namn ropades upp skulle man gå upp och göra en ring runt det. Emil ropades upp och jag gick och gjorde en ring, inte runt namnet men under.
Vid 16 års ålder (om jag minns rätt) började jag än en gång i ettan. Men det var inte som sist, då var man mer nervös över att mamma skulle lämna en själv. Mamma var inte med, man kände inte någon och stämningen kändes spänd. Till en början trivdes jag inge vidare men efter ett tag blev allt mycket bättre. Man umgicks till och med på fritiden. Detta kom att bli en bra tid i livet trotts läxor och annat skit.
På måndag, om två dagar, om 48 timmar kommer jag för tredje gången i mitt liv börja ettan. Jag kommer att bo hos (få se nu) min mammas kompis släkt. Inte ett stenkast från skolan och inte i en 4:a med bubbelpool och himmelsäng. Jag ska bo i en husvagn på deras tomt. Jag vet inte ens om de har internet i huset. Jag vet inte vad jag ska packa eller hur mycket. Detta känns lika spontant som att med hjälp av tärning välja ett resemål i världen. Jag vet knappt om Jönköping ligger upp eller ner i landet, jag vet inte om man går på händerna eller om man gör som här. Om man andas syre eller helium. Jag kan nog säga att jag är rädd. Min puls skiftar som humöret på någon i puberteten. Jag ska inte flytta till ankeborg, men det känns faktiskt som en annan dimension. Jag känner ingen, jag vet inte vart något ligger. Jag hade säkert samma känsla inför gymnasiet. Men då hade jag iaf en trygghet i hemmet. Nu ska jag bo helt själv. Vist jag kommer hitta nya vänner och kommer säkert få massa kul. Jag kommer kunna åka hem på helgerna i mellanåt och om folk vill kan de hälsa på mig i min svennevagn. Men det kommer fortfarande inte bli som förr. Idag har jag iaf köpt en ny laptop som jag ska proppa full med filmer och musik.
Ikväll har jag faktiskt ingen lust att ha någon avskedsfest trotts att folk har frågat. Jag vill låta detta sjunka in lite till eftersom det känns som att jag flyttar har kommit som en adrenalinspruta i hjärtat. Det känns som att natt kommer bli en sån natt när man drömmer om hur man ser tåget gå och man springer, allt går i slowmotion och man tappar sitt bagage. Därför tror jag att jag ska fiska och ta det lungt med tobias.
Aja nu är det ännu mindre tid kvar så ist för att sitta här ska jag ta vara på tiden. Hoppas att jag träffar alla jag gillar inom en snar framtid, när helvetet fryser till is eller något. Hoppas ni håller tummarna och att jag lyckas ringa in mitt namn.
// Emil

Du kommer lösa det kompis! Du borde dessutom bli poet, sjukt bra text.