May
Tuesday 26 October 2010 photo 2/2
|
När jag vände mig till Juliet om att skriva för hennes underbara skapelse, funderade jag på vad jag kunde göra eller säga. Vad har jag egentligen att erbjuda mina med-eldare? Jag visste att jag ville dela med mig av vad jag lärt mig både som artist och som individ. Juliet tog mig oundvikligen tillbaka till den vanligaste frågan jag fått de senaste månaderna, en fråga jag fortfarande inte besvarat till fullo: vad hände?
Det är min utgångspunkt.
Istället för att bara ge en försmak ska jag blotta mig för er och ta er med på en resa genom mitt psyke. Vi kommer tillsammans att uppleva vad som hände den där ödesdigra dagen och vilken typ av förödelse som kan tillfogas när en av de värsta sortens olyckor inträffar, sorten som får en att tappa andan, och nästan förlora livet.
Vi pausar en stund för en snabb introduktion. För de av er som inte känner mig, är jag Pele, en artist från nordöstra USA. Jag är känd som den, tidvis, överdrivet envisa skribenten p Home of Poi och även forumens säkerhetspolis. Jag är en hoppfull kreativ källa och en hängiven professionell artist. Jag har en passion för elden som mitt element, och strävar efter att hantera den säkert och skickligt, men med all elegans och skönhet den besitter. Och den 20:e juli 2002 dog jag nästan för den passionen.
Som de flesta av er vet är juli alltid en fullspäckad månad av uppträdanden här i USA, och 2002 var det mest fullspäckade året för mig. När jag inte uppträdde, vilket jag verkade göra hela tiden, var jag upptagen med koreografi, repetitioner, affärsmöten eller designing av utrustning till shower. Månaden i fråga drabbades vi av den värsta värmeböljan och torkan vi haft på flera år. Hettan, sistaminuten-ombyggnad av scenen på grund av den hårda torra marken, och ändring av plats i sista minuten gjorde gränsen mellan dag och natt diffus. Detta var särskilt påtagligt den 19:e juli. Min dåvarande säkerhetsansvarige och hjälpreda i skapandet, Prometheus, gjorde sistaminuten-ändringar för att anpassa oss till den bruna grästäckta vindhärjade ödemark där jag var bokad att uppträda under 30 timmar de kommande fyra dagarna. Jag var fylld av oförklarlig fasa och ångest. Att jag lider av fruktansvärd scenskräck är ingen hemlighet. Det slår alltid till ungefär en timme innan föreställningen. Jag skakar, ibland gråter jag, får knutar i magen och överväger alla möjliga sätt att slippa showen. Sen går jag på och då känns allt bra. Den här gången slog ångesten till flera dagar tidigare än vanligt, med en styrka som höll mig vaken om nätterna och gravt påverkade mitt psyke i dagar.
Oavsett hur upptagen jag var med annat, lämnade aldrig känslan av fruktan mig.
Oavsett vad jag sysselsatte mig med försvann fasan aldrig. Mitt första misstag var att inte lyssna till den här magkänslan.
På onsdag den 20:e juli klockan 15.00 hade jag en slö attityd då det var dags att uppträda, vilket i normala fall inte är likt mig. Jag var klädd i många lager Viktorianska damunderkläder, inkluderande korsett och höga klackar p en nästan 37 grader varm dag. Prometheus pressade mig att vara redo i tid för att upprätthålla den professionella standard jag normalt stoltserar med. Solen var obarmhärtig och mitt scenutrymme bjöd ingen skugga. Jag satte motsträvigt upp min schen, tände tikifacklorna och betraktade vad som skulle vara mitt "hem" för de kommande dagarna. De enda människorna i närheten var försäljare, "ståndare", scenarbetare och en familj som åt pommes frites vid ett picnicbord.
Vinden piskade genom mitt utrymme och slet ner kulissen åtskilliga gånger. Vi var tvungna att justera, och åter justera på grund av detta. Det är då Dave, en av evenemangets organisatörer kom förbi i sin golfbil. Han hade ett sånt där diplomatiskt sätt att se på sin klocka och sen artigt fråga om allt var bra, och åter se på sin klocka och undra om allt skulle flyta på perfekt. Det sista han sade till mig när han körde iväg var: Gör väl ifrån dig men var säker! Jag kommer ihåg att jag ryckte på axlarna när han försvann bakom en vägg av virvlande damm. Det var då jag, med en djup suck, bestämde mig för att tända på och det är mitt andra misstag. Jag tillät min professionella stolthet bli förolämpad av en producent, tillräckligt för att göra någonting jag egentligen inte ville göra.
Sedan följer mitt tredje misstag, som jag inte insåg till fullo förrän jag skrev den här artikeln, men vilket var mitt absolut största. Som jag sagt tidigare var jag känd som säkerhetspolis. Jag lovar er alla, allt var där från checklistan... allt. Faktum är att, som förhalningsteknik kollade jag allting ca tio gånger. Mina verktyg var säkra, fria från sot och redo att användas. Där var ett nyligen påfyllt förstahjälpen-kit, brandfilt, golvskydd av ull, brandsläckare, massor av extra vätska för att motverka uttorkning, fuktig handduk, säker bränsleavfallshink, säkrad scen och en säkerhetsansvarig som kunde använda allt detta. Vi hade allt, trodde jag. Nu vet jag att jag saknade den viktigaste säkerhetsaspekten av dem alla. Jag respekterade inte det jag gjorde, och det är den viktigaste säkerhetsproceduren. Jag kan komma på en miljon ursäkter; hettan, de långa dagarna, den fasansfulla känslan men vad det hela inskränker sig till är detta: jag hade gjort så många olycksfria shower att jag tog det för givet. Genom att förlora respekten för elden, förlorade jag respekten för mig själv och min konst. Säkerhetsutrustningen är, i mina ögon, till för att skydda allt annat; min respekt är det som skyddar mig. Jag hade blivit för bekväm med det jag gjorde och förlorat min skärpa. Jag säger detta med starkaste möjliga betoning, för sedan min olycka har jag träffar på fler proffessionella artister som råkat ut för samma sak. Vi kan tjata om säkerhetsfrågor hur mycket vi vill men i slutändan, om du inte startar med respekt, betyder alla dessa åtgärder ingenting. Det var det största misstaget jag gjorde.
Vinden var brutal den dagen, växlande mellan 0 och 50km/h. Det var så torrt att damm och småsten flög upp och stack i ögonen. När jag övade med mina poi och min stav, fångade vinden dem, vilket gjorde dem för svåra att kontrollera trots deras vikt. Jag spenderade en stor del av dagen med att vara uppmärksam på hur vinden avtog och ökade, dess riktning och kraft. Hela dagen hade vinden varit östlig. Jag diskuterade mina möjligheter med Prometheus, och jag lät min yrkesstolthet, "the show must go on"-mentaliteten som bankats in i mig i över ett decennium, komma ivägen för mitt omdöme. Min magkänsla skrek åt mig att bara lämna det här. Missförstå mig inte nu, jag säger inte att mitt misstag var att blåsa eld i blåst. Jag vet hur farligt det kan vara. Jag är fullt medveten om, och utbildad i, riskerna. Jag har blåst eld i måttliga vindar fler gånger än jag kan minnas, något jag inte rekommenderar till någon, men jag tar ansvar för mitt eget val. Mitt problem går tillbaka till att låta min stolthet komma ivägen för att lyssna till mina instinkter, att inte respektera elden eller mig själv tillräckligt mycket för att lägga ner facklan och gå därifrån.
Vinden hade mojnat till en smekande bris. Enligt mina tikifackellågor var den fortfarande östlig. Jag tog bränslet (lampolja, förresten) i min mun och satte igång med mitt blås. Det är här rapporterna blir förvirrande. Jag har hört att jag svalde bränsle, inhalerade eld, det har varit många olika redogörelser. Det här är vad som hände. Jag lyckades med en eldpelare, vilket var mitt mål. Som en del av er kanske vet, då man blåser en stark eldpelare stäts bränslet ut i en lite jämnare ström vilket innebär att medan eldpelaren håller, matar artisten fortfarande pelaren med mer aspirerat bränsle. Det var då vinden vände. Jag hade just slutat blåsa ut bränslet. Jag backade, torkade av munnen och inhalerade genom näsan. Vinden tilltog inte bara, utan ändrade samtidigt riktning till västlig. Eldpelaren passerade ovanför mitt huvud. Istället för att antända, blåste återstoden av det aspirerade bränslet tillbaka i mitt ansikte då jag andades in, och gick upp i min näsa och ner i mina lungor. Hela den här historien sträcker sig över ca 15 minuter. Olyckan tog mindre än en sekund och jag visste omedelbart att jag hade fått problem.
Jag kippade efter luft och ropade åt Prometheus att hämta vattenflaskan och pillerna med aktivt kol. Mina bihålor brände. Min hals blev omedelbart torr. Du vet hur man i actionfilmer kan se folk ta emot ett knytnävsslag i bröstet, och man tappar andan själv när man föreställer sig smärtan? Det kändes som att det var vad som hände med mitt bröst, men byt ut träffen mot en brännande känsla. Jag duckade bakom kulissen och började hosta så intensivt att jag inte fick luft.
Sedan började kräkningarna. Jag slet i snörningen i min kostym, det kändes som att den höll mig fast som i ett skruvstäd. Jag visste att detta kunde hända, jag trodde bara aldrig att det skulle göra det. Jag visste vad som var fel men stackars Prometheus, han undersökte mig och var nästan panikslagen.
Efter ca tre minuter bad jag dem att ringa 911. Jag var på sjukhuset min dre än 15 minuter efter olyckan. Jag fick syrgas, gav sarkastiska svar åt överflödet av frågor och trodde verkligen att jag skulle bli bra och att jag skulle vara tillbaka på jobbet nästa dag. Jag tvivlade aldrig på min förmåga att slutföra showen. Vi tog med oss bränsleflaskan, sjukhuset röntgade mitt bröst och gjorde giftkontroller. Det var här jag var outbildad, och det är mitt sista misstag. Jag var inte medveten om mina patienträttigheter, ej heller kände jag till de rekommenderade behandlingarna för bränsleinhalering. Jag visste att vid sväljning fylls magen med kol som pumpas ut igen. Detta var nytt territorium för mig.
Röntgenplåtarna visade att mina lungor var fria från vätska och skador. Jag hade alltså inhalerat så lite att det inte ens syntes! Föga visste jag att jag borde fått bronkvidgande medel, fuktigt syre, antibiotika och förmodligen magpumpats också. Giftavdelningen sade åt akuten att behålla mig. Jag kände mig inte bekväm med att åka hem. De skrev ut mig, fast jag sa att jag inte ville det.
Jag hade andats in bränsle, vad som får någon att tro att det är okej kan jag inte förstå, men jag åkte därifrån. Mitt misstag var att inte känna till de rätta behandlingsmetoderna, protokoll och patienträttigheter.
Det är standardiserad sjukhusrutin att patienter får en lista över symptom att vara uppmärksamma på då de skrivs ut, och instruktioner att Âtervända till sjukhuset om de känner av några av dem. Min lista bestod av "allvarliga" former av någon av följande: feber, svullen eller öm hals, andningsbesvär, svårigheter att äta, bröstsmärtor, och kräkningar. Runt klockan ett på natten uppvisade jag lätta tecken p flera av dessa. Klockan sex på morgonen var Prometheus nästan tvungen att bära mig tillbaka till akuten, inte ens 12 timmar sedan sist. Närmare bröströntgen visade en del skador på båda lungorna samt att de utsöndrade vätska och höll på att fyllas. Jag skrevs in, fick syre och drogades. Saker börjar bli diffusa för mig efter det. Den lokala andningsspecialisten berättade att han inte kunde hantera mitt fall och att sjukhuset jag befann mig på inte var utrustat för sådana här incidenter. Jag var tvungen att förflyttas och var väldigt upprörd över det. Jag minns att jag vaknade i ambulansen under förflyttningen. Genom en drogframkallad dimma sÂg jag en man sväva över mitt ansikte. Jag insåg att där var någonting i min mun (senare upptäckte jag att det var en intubation) men en nerdrogad flicka på rygg tänker inte mycket på killen ovanför henne med någonting ned i hennes hals så jag försökte klå upp honom. Nästa sak jag minns är tre veckor senare. Jag vaknade och min mor höll min hand. Det sägs att jag vaknat och gråtit under denna treveckorsperiod, men jag var tungt sövd så jag minns ingenting av det. Intubationen drogs ur min hals, och istället utfördes en trakeotomi. Genom hålet i min hals fick jag fuktigt syre pumpat direkt in i lungorna (för att hindra sekretet från att stelna), och det tillät sköterskorna att sticka ner ett sugrör i mina lungor och rengöra dem. En smärta och känsla som inte går att beskriva. Min feber pendlade mellan 41 och 42 grader, vilket var deras främsta bekymmer och kamp från dag till dag. Jag hade fått bukspottkörtelsinflammation, vilket fortfarande är oförklarat. Jag fick även urinvägsinfektion p.g.a. katetern. Jag fick berättat att jag varit nära att dö två gånger. Jag hade varken röst eller förmåga att tala p.g.a. trakeotomituben. Jag kunde knappt röra mina händer, ännu mindre sitta upp eller gå. Jag fick varken äta eller dricka. Jag var inte ens stark nog för att gråta. Jag såg ut som Doctor Octopus från serierna p.g.a. alla rör i mig. Jag kände mig som en fånge i min egen kropp, frustrerad, arg, sårad och, trots strömmen av besökare, väldigt ensam. Det var det svåraste jag någonsin fått utstå, mentalt, fysiskt och känslomässigt... vilket säger en hel del med tanke på att jag även är ensamstående mor.
Under ytterligare två veckor var jag väldigt flitig i mitt tillfrisknande. Jag såg mycket p TV, såg sommaren passera i all sin prakt utan mig, och det störde mig varenda minut. De två veckorna verkade vara en evighet. Jag var tvungen att samla min styrka för att lära mig att gå igen. Jag förlorade 9 kg bara muskler eftersom de förtvinade. Jag fick lära mig att svälja igen, att koncentrera mig på att trycka vätska eller mat förbi min trakea, och jag misslyckades fatalt på första försöket. Och andas... det är fortfarande inte så lätt för mig. Att lära sig göra någonting som tidigare varit så automatiskt, som jag aldrig förr behövt lära mig var svårt. På regelbunden basis väcktes jag av ljudet av mekaniska sirener från maskinerna jag var kopplad till, med sköterskor svävandes ovanför mig, påminnandes mig om att komma ihåg att andas, att ta ett djupt andetag.
Att få igång kroppens minne var den största utmaningen. Jag lärde känna personalen väldigt väl, men inte så intimt som de kände mig. Det var pinsamt och förnedrande, trots det faktum att de var uppmuntrande, stöttande och gjorde det så lätt för mig som de bara kunde.
Jag har fortfarande ärret över min hals, 15cm brett och ca 4cm högt. En daglig påminnelse att behålla den där respekten, att vara uppmärksam på mina instinkter, att utbilda mig själv långt mer än vad jag trodde jag behövde, att inte låta min stolthet komma ivägen. Det kommer ta ett tag innan jag är fullt frisk. Min undre vänstra lunga har ca 10% permanent ärrvävnad. Min styrka, uthållighet och kropp måste åter jobbas upp. För var dag blir jag friskare. Ibland glömmer jag att jag skadat mig, och anstränger mig lite för mycket. Ibland känner jag att full fart inte är fort nog.
I slutändan delar jag med mig av detta med hoppet att åtminstone en av er kommer att dra fördel av min upplevelse. Allt jag kan göra efter att ha berättat denna hemska berättelse är att åter styrka de punkter jag känner starkast för.
1. Lyssna till dina instinkter. Om jag hade lyssnat till mina, hade det här troligen inte hänt.
2. Producenter, managers och organisatörer förstår inte fullt ut vad vi gör. De är där för att tjäna pengar, precis som vi. Stå upp mot dem. Du kan bibehålla professionalitet utan att äventyra din hälsa.
3. Känn till dina patienträttigheter och ha din försäkring i ordning. Efter min sjukhusvistelse var försäkringskampen svår. Känn till vilka behandlingar som krävs för alla möjliga omständigheter du SKULLE KUNNA råka ut för. Var medveten om att det inte handlar om "om", utan "när" det händer. Känn till vilka behandlingsmetoder som krävs för: Alla typer av utvärtes brännskador, bränsleskador/utslag, bränsleförgiftning, kemisk lunginflammation, rökinhalering och invärtes brännskador. Bär med dig en beskrivning av dessa i ditt första hjälpen kit.
4. Respekt. Jag kan inte betona detta nog. Utan respekt är alla andra säkerhetsåtgärder meningslösa. Respektera dig själv, din publik och elden. Bli inte för bekväm med elden. Tro aldrig att det inte kan hända dig.
Dessa är bara förslag, mina vänner, riktlinjer du kanske vill tänka på innan din nästa show, och alla kommande shower.
De senaste månaderna har jag hört "stackars Pele" många gånger. Snälla, tyck inte synd om mig, för på många sätt är jag lyckligt lottad. Jag är vid liv och inser nu till fullo vilken gåva livet år. I efterhand är jag glad att den här olyckan hände mig istället för någon av er underbara människor. Jag är berikad av erfarenheten. Jag är starkare. Jag är visare. Jag har förnyat fokus och passion för mitt yrke. Jag är inte arg eller upprörd, och jag är inte längre förvirrad kring varför olyckan skedde.
Tack för att du tagit denna känslomässiga, om än korta resa med mig. För mig har det varit renande att uttrycka termerna och känslorna kring min olycka för andra som är lika passionerade för den här konstformen som jag är. Genom att återberätta detta för er hoppas jag att, varje gång ni tänder på eller intar scenen, någonting jag skrivit kommer följa med er, resonera inuti er, får er att ta det där extra andetaget för ett ögonblick. Förhoppningsvis kommer jag en dag att vara i er publik, applåderandes och hejandes med folket. Och möjligen, i en idealframtid, kommer vi ta det där andetaget tillsammans, inte bara som artister men också som en stöttande artistisk gemenskap. Till dess mina vänner önskar jag er alla hälsa, säkerhet och djupa friska andetag.
Texten är översatt med tillstånd från författaren Pelé.
Det är min utgångspunkt.
Istället för att bara ge en försmak ska jag blotta mig för er och ta er med på en resa genom mitt psyke. Vi kommer tillsammans att uppleva vad som hände den där ödesdigra dagen och vilken typ av förödelse som kan tillfogas när en av de värsta sortens olyckor inträffar, sorten som får en att tappa andan, och nästan förlora livet.
Oavsett hur upptagen jag var med annat, lämnade aldrig känslan av fruktan mig.
Oavsett vad jag sysselsatte mig med försvann fasan aldrig. Mitt första misstag var att inte lyssna till den här magkänslan.
Vinden piskade genom mitt utrymme och slet ner kulissen åtskilliga gånger. Vi var tvungna att justera, och åter justera på grund av detta. Det är då Dave, en av evenemangets organisatörer kom förbi i sin golfbil. Han hade ett sånt där diplomatiskt sätt att se på sin klocka och sen artigt fråga om allt var bra, och åter se på sin klocka och undra om allt skulle flyta på perfekt. Det sista han sade till mig när han körde iväg var: Gör väl ifrån dig men var säker! Jag kommer ihåg att jag ryckte på axlarna när han försvann bakom en vägg av virvlande damm. Det var då jag, med en djup suck, bestämde mig för att tända på och det är mitt andra misstag. Jag tillät min professionella stolthet bli förolämpad av en producent, tillräckligt för att göra någonting jag egentligen inte ville göra.
Sedan började kräkningarna. Jag slet i snörningen i min kostym, det kändes som att den höll mig fast som i ett skruvstäd. Jag visste att detta kunde hända, jag trodde bara aldrig att det skulle göra det. Jag visste vad som var fel men stackars Prometheus, han undersökte mig och var nästan panikslagen.
Röntgenplåtarna visade att mina lungor var fria från vätska och skador. Jag hade alltså inhalerat så lite att det inte ens syntes! Föga visste jag att jag borde fått bronkvidgande medel, fuktigt syre, antibiotika och förmodligen magpumpats också. Giftavdelningen sade åt akuten att behålla mig. Jag kände mig inte bekväm med att åka hem. De skrev ut mig, fast jag sa att jag inte ville det.
Jag hade andats in bränsle, vad som får någon att tro att det är okej kan jag inte förstå, men jag åkte därifrån. Mitt misstag var att inte känna till de rätta behandlingsmetoderna, protokoll och patienträttigheter.
Att få igång kroppens minne var den största utmaningen. Jag lärde känna personalen väldigt väl, men inte så intimt som de kände mig. Det var pinsamt och förnedrande, trots det faktum att de var uppmuntrande, stöttande och gjorde det så lätt för mig som de bara kunde.
Comment the photo
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/kaos-troll/475739522/
Visa toppen
Show footer