November
Thursday 9 October 2008 photo 2/3
|
<span style="font-size: 150%; line-height: 116%;">DEL 2
- Hej Thesa!
Jag kunde inte höra orden för mina tankar ockuperade större delen av min uppmärksamhet. Plötsligt bröts mina tankar och jag hoppade till av rösten som tillhörde Becka:
- Therese Meldina Brehme! Jag tittade upp på henne och gav henne en frågande blick.
- Jasså så du vaknade nu, från dina små drömmar? hon skrattade och satte sej ner brevid mej. Jag log mot henne och himmlade lite med ögonen. Becka och jag hade varit vänner sen första dan jag kommit hit. nu var vi så tajta att jag aldrig änns skulle kunna tänka mej en situaton eller ett liv utan henne.
- Hej du, sa jag och skrattade åt mejsjälv för att jag var så oduglig.
- hur äre med dej gumman? var svävar dina tankar i för värld nu då? hon viste att jag var en dagdrömmare, det var tur för andra skulle nog bara tycka att jag var konstig som aldrig svarade, Becka hade åtminstone lärt sej att vänta en stund. Hon viste att det tog sin tid att få mej till verkligheten.
- Vad tror du? sa jag och gav henne en patetisk blick. Hon vände sej bort och viskade svagt någon alldeles oförståeligt i mitt öra. Sen började hon skratta och jag var inte sen med att haka på. Vi satt där i en skolkorridor och skrattade, eleverna som gick förbi tittade på oss som om vi var helt störda. Och det blev ju inte bättre av det, vi drog bara ut det längre för varje 'korkad' min. När vi äntligen slutat skratta så vände jag mej mot henne och försökte vara allavarlig:
- Näe, inte preciis. Jag behövde bara ge henne en allvarlig och sorgsen blick för att hon skulle fatta..
- Men du, det kommer att ordna sej på nått vis, och tänk på i sommar! du kommer ju knappt kunna prata när du kommer hem, du kommer vara totalt stumm! hon skrattade och kramade om mej. Och jag tvingade fram ett leende på läpparna. Visst hade hon rätt, men datumet hade inte satts ännu.. och det känndes hämskt att inte veta något.
Jag fick en knuff i sidan.
- Nu försvinner du igen! sa Becka och låtsades vara sårad. Jag puttade till henne jag med och skrattade åt hennes försök till att se ledsen ut, hon var om man ska vara ärlig ingen bra skådis!
- Men du lektionen börjar nu! vad har du för timme? Jag tittade upp på henne och försökte minnas mitt schema..
- Ehhmm.. Jag tittade på klockan och mötte sedan Beckas blick igen. Jag tror att jag har bildkonst! Sa jag och blev på lite bättre humör, bildkonst var det vettigaste ämnet i skolan enligt mej. De andra var bara slött.
- Okej, ja men det är ju sant! Sa Becka. Jag har ju musik! haha. Hon fnittrade till och jag gav henne en patetisk blick. men log sen för att visa att jag skämtade. Hon ställde sej upp och sträckte fram handen mot mej:
- Kommer du eller? det är bara 5 minuters rast you know! Jag sträckte mej fram och greppade hennes hand, och tillsammans gick vi en bit genom korridoren innan Becka var tvungen att gå vidare och jag stanna. Vi bestämmde att vi skulle hitta på något efter skolan så det fick bli att mötas vid hennes skåp efter sista lektionen.
I bildsalen var det lungt som vanligt, jag viste som alltid inte vad jag skulle göra, men när jag öppnade min pärm kunde jag minnas vad jag hade börjat på förra veckan. Mitt framför mej låg ett svart papper med en vit skissad figur på. Figuren var det finaste som kunde existera, det var den vita färgen som framhävde den spetsiga hakan, och det slitna tuperade håret. Ögonen kunde man också se men bara svagt, den var inte klar ännu och jag visste inte om jag skulle klara av att måla på den idag. Jag tittade en gång extra på den igen och jag kunde inte komma på något bra skäl till att inte göra det så jag tog försiktigt ur den ut pärmen och hämtade en vit färgpenna. Med långsamma och försiktiga drag såg man tydligare vad bilden föreställde, och snart var den helt klar. Min lillla igelkott. Min hjärtans fröjd. Jag skrev ner hans namn i ena hörnet av pappret. Bill Kaulitz.
Ett högt tjut hördes i korridorerna, skolan hade slutat. Härligt. En minut till och mitt huvud hade sprängts i luften i tusen bitar. Nyckeln vred sej in genom låset och öppnade det lilla skåp som var mitt, jag slängde ner geografiboken och musikpapprena. Imorgon skulle jag ha föredrag om gruppen Three days grace med Manda, en kompis som jag var lite osäker på. Hon betydde otroligt mycket för mej, men jag var inte säker på om jag upptog lika stor del av henne.. Hon hade svikit mej många gånger men som jag är så tog jag henne tillbaka och förlät henne. Hon satte mej i konstiga situationer och ibland viste jag inte om jag ville vara nära henne. Hur som hellst så hade hon den här veckan stått mej nära än en gång, och jag hoppades att det skulle fortsätta så tills imorgon!
I min egen lilla värld som alltid hade jag börjat gå genom korridoren, och jag stötte plötsligt till Erik, en störig liten kille som gick i 7an. Han såg cdn i min hand:
- Hey! Thesa! vafan äre där?? Sa han och pekade mot cdn. Jag tittade oförståeligt på honom, hade inte riktigt tagit in orden..
- Va, vad sa du? Jag tog ett steg mot honom.
- Va äre du har i handen? sa han igen och tittade ner på cdn. Jag räckte fram den till honom och gav honom ett svagt leende:
- Det är Three days grace! sa jag och ville just då bara gå vidare mot Becka men som alla små störnade prickar ska göra så fortsatte han att ifrågasätta mej.
- Vilka är deee? Är det som tokio hotel bögarna? sa han och flinade mot mej.
- Näe! skärp dig. Verkligen inte, men dom 'r nästan lika bra! Sa jag och försökte dra åt mej cdn igen. Han försökte retas med mej och drog undan den, jag gav honom en irritarande blick. Han tittade ner på cdn och sen gav han tillbaks den. Jag vände mej om och började gå.
- Tror jag har hört dom där förut! dom är faktist rätt bra! sa han nöjt. Jag skrattade lite tyst för mejsjälv:
- så bra då! svarade jag med ryggen mot honom. Sen gick jag vidare mot Beckas skåp.
Vi bestämmde att det fick bli fika. Igen. Vi kunde aldrig hitta på något vettigare och jag började bli nervös över hur det skulle sluta om vi gick och fikade varannan dag. Men det var ju alltid trevligt att bara vara och prata, dessutom behövde man ju inte alltid proppa i sej de där fina bakelserna och kakorna som de hade, jag hade ju faktist bara kunnat ta en kopp te eller en latte, men som alltid när man kommer in i ett konditori så blir det lusten som väljer åt en. Just idag valde min lust en bit chocklad kladdkaka och en liten latte. Jag skrammlade ihop pengarna och satte mej vid ett bord. När Becka hade satt sej mittemot började snacket direkt.
- Hände de något nytt på svenskan idag då? sa hon som start replik.
- Ehm ja, eller.. hmm.. Jag tänkte en stund.. svenskan? ja! Jimmy höll ju såklart på att snacka bort hela timmen som vanligt och Thomas fick typ tre anmärkningar och Andreas höll på att retas som VANLIGT. sa jag och suckade. Killarna i klassen var mer än onormala. De var helt galna, och shattrade på hela timmarna och kom helt plöttsligt med udda kommentarer som inte behövde ha något med ämnet vi pratade om att göra. Jimmy var en typisk nästan kallad 'clown' i klassen. Han moonade och kom hela tiden med skämt. De bästa kommentarerna var ju såklart de som kom ur hans lilla men ändå så stora mun, han själv var ganska kort, kasnke runt 1,55-160. Thomas var 'clownens' fiende, men egentligen var de bästitsar. Men Jimmy blev alltid offter för Thomas som till exempel störde eller skyllde på Jimmy vad som än skylldes på honom själv. Killar är som sagt en väldigt mystisk form av liv här i världen. Förutom en då.. Bill. Och där kan vi ju ta in hela klassen, vad dom har emot Tokio hotel kan jag inte förstå och inte heller varför det alltid blir snack om antingen Bill eller hala bandet på någon av våra timmar. Det börjar ganska komiskt men när det aldrig slutar så blir jag lätt irriterad och börjar käfta emot. Dom ska inte få säga sånadärna saker till killen som håller mej vid liv! Han är det bästa som hänt. Jag hade nu dock efter två år av dessa 'trackaserier' blivigt van och tagit som försvar att dom bara är avundjuka. då blir dom alltid tysta eller avslutar det med ett kort skämt..
Jag kom plöstligt på var jag egentligen var och att Becka satt mitt emot mej, när jag tittade upp så blev jag rädd. Hon var inte där. Vart hade hon tagit vägen? Jag tittade mej omkring och slog mej i huvudet för att jag alltid skulle fastna i mina egna små tankar.. plötsligt, lika fort som hon försvunnit stod hon där igen framför mej.
- Haha vad äre? Sa hon och log mot mej
- Hjälp vad du skräms! jag märkte inte att du gick, och nu plötslig kom du fram igen. Becka skrattade
- Jag viste det! jag sa till dej att jag skulle hämta ett glas vatten. Sa hon och sträckte ut tungan. Men som alltid, du lyssnar ju sällan. Jag gav henne ett retsamt flin och tog upp plånboken för att lägga ner kvittot, och där, mitt bland alla andra kvitton, där såg jag honom. Jag hade för länge sen klipppt ut en bild på dom. En gammal bild var det, men det var dom. Jag log när jag såg bilden.
- Varför är du så himmla glad nu då? Sa plötsligt Becka och knuffade till mej lätt. Jag tittade upp på henne och blev plötsligt lite sorgsen.. Jag tyckte inte om verkligheten, och när man har haft något bra i tankarna och plötsligt måste inse att det är verkligheten som gälller så blir man lite depprimerad.
- Jag hittade bara den här bilden sa jag och visade till henne. Det var ju såklart en bild på tokio hotel. Bill höll fram ett pris och Tom stod med armarna rätt upp i luften, Georg och gustav stod som vanligt och tittade sej omkrng på varsin sida. Det var ju en gammal bild, så Bill hade inte längre hår än så att de just nuddade axlarna, men han var lika underbar ändå.
- Jahaaa, naaw men det är j uden där bilden! Tom är så himmla söt på den! Becka fick en svag röd färg på kinderna.
- Beckaaaaaa. Sa jag flörtigt mot henne, hon skakade på huvudet och vände sej om.
- ska vi gå nu då? sa hon och tog tag i sin väska.
Jag reste mej upp och drog upp min jacka och väska från golvet. Nu skulle jag hem och sova, jag var jätte trött och jag kände att huvudet började trycka igen. Att det aldrig skulle sluta.
- Hej Thesa!
Jag kunde inte höra orden för mina tankar ockuperade större delen av min uppmärksamhet. Plötsligt bröts mina tankar och jag hoppade till av rösten som tillhörde Becka:
- Therese Meldina Brehme! Jag tittade upp på henne och gav henne en frågande blick.
- Jasså så du vaknade nu, från dina små drömmar? hon skrattade och satte sej ner brevid mej. Jag log mot henne och himmlade lite med ögonen. Becka och jag hade varit vänner sen första dan jag kommit hit. nu var vi så tajta att jag aldrig änns skulle kunna tänka mej en situaton eller ett liv utan henne.
- Hej du, sa jag och skrattade åt mejsjälv för att jag var så oduglig.
- hur äre med dej gumman? var svävar dina tankar i för värld nu då? hon viste att jag var en dagdrömmare, det var tur för andra skulle nog bara tycka att jag var konstig som aldrig svarade, Becka hade åtminstone lärt sej att vänta en stund. Hon viste att det tog sin tid att få mej till verkligheten.
- Vad tror du? sa jag och gav henne en patetisk blick. Hon vände sej bort och viskade svagt någon alldeles oförståeligt i mitt öra. Sen började hon skratta och jag var inte sen med att haka på. Vi satt där i en skolkorridor och skrattade, eleverna som gick förbi tittade på oss som om vi var helt störda. Och det blev ju inte bättre av det, vi drog bara ut det längre för varje 'korkad' min. När vi äntligen slutat skratta så vände jag mej mot henne och försökte vara allavarlig:
- Näe, inte preciis. Jag behövde bara ge henne en allvarlig och sorgsen blick för att hon skulle fatta..
- Men du, det kommer att ordna sej på nått vis, och tänk på i sommar! du kommer ju knappt kunna prata när du kommer hem, du kommer vara totalt stumm! hon skrattade och kramade om mej. Och jag tvingade fram ett leende på läpparna. Visst hade hon rätt, men datumet hade inte satts ännu.. och det känndes hämskt att inte veta något.
Jag fick en knuff i sidan.
- Nu försvinner du igen! sa Becka och låtsades vara sårad. Jag puttade till henne jag med och skrattade åt hennes försök till att se ledsen ut, hon var om man ska vara ärlig ingen bra skådis!
- Men du lektionen börjar nu! vad har du för timme? Jag tittade upp på henne och försökte minnas mitt schema..
- Ehhmm.. Jag tittade på klockan och mötte sedan Beckas blick igen. Jag tror att jag har bildkonst! Sa jag och blev på lite bättre humör, bildkonst var det vettigaste ämnet i skolan enligt mej. De andra var bara slött.
- Okej, ja men det är ju sant! Sa Becka. Jag har ju musik! haha. Hon fnittrade till och jag gav henne en patetisk blick. men log sen för att visa att jag skämtade. Hon ställde sej upp och sträckte fram handen mot mej:
- Kommer du eller? det är bara 5 minuters rast you know! Jag sträckte mej fram och greppade hennes hand, och tillsammans gick vi en bit genom korridoren innan Becka var tvungen att gå vidare och jag stanna. Vi bestämmde att vi skulle hitta på något efter skolan så det fick bli att mötas vid hennes skåp efter sista lektionen.
I bildsalen var det lungt som vanligt, jag viste som alltid inte vad jag skulle göra, men när jag öppnade min pärm kunde jag minnas vad jag hade börjat på förra veckan. Mitt framför mej låg ett svart papper med en vit skissad figur på. Figuren var det finaste som kunde existera, det var den vita färgen som framhävde den spetsiga hakan, och det slitna tuperade håret. Ögonen kunde man också se men bara svagt, den var inte klar ännu och jag visste inte om jag skulle klara av att måla på den idag. Jag tittade en gång extra på den igen och jag kunde inte komma på något bra skäl till att inte göra det så jag tog försiktigt ur den ut pärmen och hämtade en vit färgpenna. Med långsamma och försiktiga drag såg man tydligare vad bilden föreställde, och snart var den helt klar. Min lillla igelkott. Min hjärtans fröjd. Jag skrev ner hans namn i ena hörnet av pappret. Bill Kaulitz.
Ett högt tjut hördes i korridorerna, skolan hade slutat. Härligt. En minut till och mitt huvud hade sprängts i luften i tusen bitar. Nyckeln vred sej in genom låset och öppnade det lilla skåp som var mitt, jag slängde ner geografiboken och musikpapprena. Imorgon skulle jag ha föredrag om gruppen Three days grace med Manda, en kompis som jag var lite osäker på. Hon betydde otroligt mycket för mej, men jag var inte säker på om jag upptog lika stor del av henne.. Hon hade svikit mej många gånger men som jag är så tog jag henne tillbaka och förlät henne. Hon satte mej i konstiga situationer och ibland viste jag inte om jag ville vara nära henne. Hur som hellst så hade hon den här veckan stått mej nära än en gång, och jag hoppades att det skulle fortsätta så tills imorgon!
I min egen lilla värld som alltid hade jag börjat gå genom korridoren, och jag stötte plötsligt till Erik, en störig liten kille som gick i 7an. Han såg cdn i min hand:
- Hey! Thesa! vafan äre där?? Sa han och pekade mot cdn. Jag tittade oförståeligt på honom, hade inte riktigt tagit in orden..
- Va, vad sa du? Jag tog ett steg mot honom.
- Va äre du har i handen? sa han igen och tittade ner på cdn. Jag räckte fram den till honom och gav honom ett svagt leende:
- Det är Three days grace! sa jag och ville just då bara gå vidare mot Becka men som alla små störnade prickar ska göra så fortsatte han att ifrågasätta mej.
- Vilka är deee? Är det som tokio hotel bögarna? sa han och flinade mot mej.
- Näe! skärp dig. Verkligen inte, men dom 'r nästan lika bra! Sa jag och försökte dra åt mej cdn igen. Han försökte retas med mej och drog undan den, jag gav honom en irritarande blick. Han tittade ner på cdn och sen gav han tillbaks den. Jag vände mej om och började gå.
- Tror jag har hört dom där förut! dom är faktist rätt bra! sa han nöjt. Jag skrattade lite tyst för mejsjälv:
- så bra då! svarade jag med ryggen mot honom. Sen gick jag vidare mot Beckas skåp.
Vi bestämmde att det fick bli fika. Igen. Vi kunde aldrig hitta på något vettigare och jag började bli nervös över hur det skulle sluta om vi gick och fikade varannan dag. Men det var ju alltid trevligt att bara vara och prata, dessutom behövde man ju inte alltid proppa i sej de där fina bakelserna och kakorna som de hade, jag hade ju faktist bara kunnat ta en kopp te eller en latte, men som alltid när man kommer in i ett konditori så blir det lusten som väljer åt en. Just idag valde min lust en bit chocklad kladdkaka och en liten latte. Jag skrammlade ihop pengarna och satte mej vid ett bord. När Becka hade satt sej mittemot började snacket direkt.
- Hände de något nytt på svenskan idag då? sa hon som start replik.
- Ehm ja, eller.. hmm.. Jag tänkte en stund.. svenskan? ja! Jimmy höll ju såklart på att snacka bort hela timmen som vanligt och Thomas fick typ tre anmärkningar och Andreas höll på att retas som VANLIGT. sa jag och suckade. Killarna i klassen var mer än onormala. De var helt galna, och shattrade på hela timmarna och kom helt plöttsligt med udda kommentarer som inte behövde ha något med ämnet vi pratade om att göra. Jimmy var en typisk nästan kallad 'clown' i klassen. Han moonade och kom hela tiden med skämt. De bästa kommentarerna var ju såklart de som kom ur hans lilla men ändå så stora mun, han själv var ganska kort, kasnke runt 1,55-160. Thomas var 'clownens' fiende, men egentligen var de bästitsar. Men Jimmy blev alltid offter för Thomas som till exempel störde eller skyllde på Jimmy vad som än skylldes på honom själv. Killar är som sagt en väldigt mystisk form av liv här i världen. Förutom en då.. Bill. Och där kan vi ju ta in hela klassen, vad dom har emot Tokio hotel kan jag inte förstå och inte heller varför det alltid blir snack om antingen Bill eller hala bandet på någon av våra timmar. Det börjar ganska komiskt men när det aldrig slutar så blir jag lätt irriterad och börjar käfta emot. Dom ska inte få säga sånadärna saker till killen som håller mej vid liv! Han är det bästa som hänt. Jag hade nu dock efter två år av dessa 'trackaserier' blivigt van och tagit som försvar att dom bara är avundjuka. då blir dom alltid tysta eller avslutar det med ett kort skämt..
Jag kom plöstligt på var jag egentligen var och att Becka satt mitt emot mej, när jag tittade upp så blev jag rädd. Hon var inte där. Vart hade hon tagit vägen? Jag tittade mej omkring och slog mej i huvudet för att jag alltid skulle fastna i mina egna små tankar.. plötsligt, lika fort som hon försvunnit stod hon där igen framför mej.
- Haha vad äre? Sa hon och log mot mej
- Hjälp vad du skräms! jag märkte inte att du gick, och nu plötslig kom du fram igen. Becka skrattade
- Jag viste det! jag sa till dej att jag skulle hämta ett glas vatten. Sa hon och sträckte ut tungan. Men som alltid, du lyssnar ju sällan. Jag gav henne ett retsamt flin och tog upp plånboken för att lägga ner kvittot, och där, mitt bland alla andra kvitton, där såg jag honom. Jag hade för länge sen klipppt ut en bild på dom. En gammal bild var det, men det var dom. Jag log när jag såg bilden.
- Varför är du så himmla glad nu då? Sa plötsligt Becka och knuffade till mej lätt. Jag tittade upp på henne och blev plötsligt lite sorgsen.. Jag tyckte inte om verkligheten, och när man har haft något bra i tankarna och plötsligt måste inse att det är verkligheten som gälller så blir man lite depprimerad.
- Jag hittade bara den här bilden sa jag och visade till henne. Det var ju såklart en bild på tokio hotel. Bill höll fram ett pris och Tom stod med armarna rätt upp i luften, Georg och gustav stod som vanligt och tittade sej omkrng på varsin sida. Det var ju en gammal bild, så Bill hade inte längre hår än så att de just nuddade axlarna, men han var lika underbar ändå.
- Jahaaa, naaw men det är j uden där bilden! Tom är så himmla söt på den! Becka fick en svag röd färg på kinderna.
- Beckaaaaaa. Sa jag flörtigt mot henne, hon skakade på huvudet och vände sej om.
- ska vi gå nu då? sa hon och tog tag i sin väska.
Jag reste mej upp och drog upp min jacka och väska från golvet. Nu skulle jag hem och sova, jag var jätte trött och jag kände att huvudet började trycka igen. Att det aldrig skulle sluta.
Visa toppen
Show footer