November
Thursday 9 October 2008 photo 3/3
|
<span style="font-size: 150%; line-height: 116%;">DEL 3
När Becka och jag skildes åt hade hon märkt att min huvudverk blivit värre. Hon sa till mej att ta en verktablett och gå hem och sova. Jag kunde verkligen lita på henne, hur skulle jag överleva ens en dag utan henne? När vi sagt hejdå till varandra såg jag henne trampa iväg på cykeln, själv började jag gå upp för den lilla stadsgatan. Becka hade försökt lugna ner mej genom att säga "var glad att du flyttade till en av tyskland minsta städer och inte typ, berlin!" Med de orden hade hon såkallat försökt få mej på bättre humör och andra tankar men jag kunde inte förtränga verken som dunkade hårt i huvudet. Det här var de värsta.. För att ändå försöka rikta tankarna på något annat så gjorde jag ett försök genom att ta fram iPoden och tryckte på play. Jag sänkte musiken en aning, men jag blev ändå knäsvag när rösten som började sjunga nådde mina öron.
Ich halt mich wach - für dich
Wir schaffens nicht beide - Du weisst es nicht
Ich geb mich jetzt für Dich auf
Mein letzter Wille hilft Dir raus
bevor das Meer unter mir - zerbricht
Ich glaub an Dich
Du wirst für mich - immer heilig sein
Ich sterb - für unsere Unsterblichkeit
Meine Hand - von Anfang an
über Dir - Ich glaub an Dich
Du wirst für mich - immer heilig sein..
Nog skulle du alltid förbli helig för mej Bill. Für immer. Jag hade snart kommit till slutändan av stan, och plötsligt hörde jag ett svagt ljud bakom mej. Jag stannade till och såg mej om, men ingen eller jag såg iallafall ingenting som verkade orsaka det. Det var väl bara jag som inbillade mej, tänkte jag och vände mej om och fortsatte gå igen. Ljudet fortsatte men den här gången fortsatte jag bara att gå, klockan var snart halv 9, det hade blivit sent hemma hos Becka, och vi hade ju såklart stannat och pratat på den korta biten som hon följt mej. Jag började gå lite fortare och höjde musiken lite extra. Jag var mörkrädd, jag kunde ju lika gärna eerkänna det nu. Saken var den att, det hade inte ens hunnit blivit så mörkt. Visst det var ju inte solsken längre men inte beckmörkt. Jag fortsatte gå på den lilla gatan och försökte ignorera fotstegen som jag tycktes höra bakom mej allt oftare.. Plöttsligt hörde jag en röst också, jag drog ur lurarna ur öronen och vände mej om för andra gången. En medelålders man som jag inte kunde känna igen ett strå på kom gående med raska steg mot mej. Jag tittade förvånat på honom och snart började han småspringa. Jag kännde en gnista av rädsla och vände mej om för att gå igen.
- Väntaa! Jag hörde rösten bakom mej, det var mannen. -vänta jag måste bara få veta, har du en mobil på dej? Han hade nu kommit fram till mej och han andades andfått. Jag började bli orolig:
- Har det hänt något eller? sa jag med en krasslig röst.
- Ja, han fortsatte att andas hastigt, -en kille blev just påkörd! sa han mellan andningarna. Jag stelnade till och tittade på honom och sedan bort mot hållet han visat.
- Och jag har ingen telefon på mej just nu och jag kan inte hitta någon på honom heller. Han lät stressad och jag stod fortfarande som i chock. Tills jag började förstå allt svagt.
- Okej, ja jag har vänta lite, sa jag och började rota i fickorna. Mannen vände sej om och gav mej en vink att följa efter. Mina steg var tunga och det känndes som att jag drog fötterna i marken, vi kom fram till den lilla bron och stadsgatan som jag just gått på tillsammans med Becka. Där på en bänk låg någon, jag kunde inte se om jag kännde ingen personen, eller om han äns var i samma ålder som jag själv. Jag räckte fram mobilen till mannen som gav mej en frågande blick.
- Men du vet mer om allt, och jag är inte så mycket för att prata i telefon, sa jag och vek ner blicken som tillslut lades mot kille på bänken igen. Mannen nickade och gick några steg bort för att ringa. Jag tog undertiden några långa och sakta steg mot killen, var han äns vaken? eller var han avsvimmad? Jag visste inget, när jag kom fram såg jag tydligt att det var en kille, han hade en fin ansiktsfort av det jag kunde urskilja, det hade blivit mycket mörkare och det var svårt att se någonting. Jag tittade en stund på honom, och plöttsligt började han andas väldigt häftiga, snabba andetag. Jag fick en panik kännsla av att göra något.
- Hej, är du vaken? sa jag, och jag insåg inte fören efter hur dumt det måste ha låtit.. Men jag kunde plöttsligt se hur ögonen sakta öppnads och att han försökte sätta sej upp. Jag satte mej på sidan av bänken där han låg, månen lyste och jag kunde se hur det glänse till i ansiktet på honom, och plöttsligt slutade det, det var en läpp piercing. Han bet sig i läppenn och gav ifrån sej en stön.
- Jag tror inte att du ska röra på dej så mycket, sa jag med darrig röst. Jag kände hur hans ögon riktades på mej.
- Heh.. Jag skulle bara,.. han avbröt sejsälv av smärta ..hyra en film. fortsatte han sen. Jag kände igen tonfallet på rösten men fick inte ihop den i något samanhang.
- Bor du här? frågan slank ur mej av ren nyfikenhet.. och jag ångrade mej genast. Han tog satts för att svara, hans andetag var tunga..
- näee.. Han drog in lite extra luft i lungorna, jag bor på hotellet. sa han och blev tyst igen.. Mannen kom fram till oss:
- Åh vilken tur, har han vaknat? han lät fortfarande stressad. Ambulansen är iallafall påväg nu! sa han och ställde sej mitt emot bänken.
- Bra,.. han sa att han bodde på hotellet? är det något hotell här i närheten? Jag kunde själv inte minnas något hotell, om det inte var.. Ja nu kom jag på ett hotell, men det var inte riktit i näheten..
Jag hörde plötsligt syrener och nu kunde vi se glimten av en ambulans som kom. När de stannat drog de fram en bår och la upp killen på, samtidigt så frågade några andra killar oss frågor men jag viste ju inget av det som hänt så jag lät mannen svara, jag tittade hjälplöst på killen som drogs in i ambulansen och innan de stängde hann jag se hur han sökte med blicken efter något. Jag mötte hans blick och jag märkte hur han tog tag i en av männen som dragit in honom. De tittade mot mej och nickade. När de stängt dörrarna kom en av männen fram till mej:
- Hej, var det du som hittade honom, eller ringde efter hjälp? Jag tittade upp på honom och skakade på huvudet..
- Nej, fast.. det var min telefon, jag satt här när han vaknade, han sa att han bor på ett hotell men han nämnde aldrig vilket.. sa jag och blev osäker.
- Okej, mannen nickade och antecknade något sen frågade han om jag ville ha kjuts till sjukhuset så att någon kunde komma efter mej dit, dom ville veta allt som han hade sagt till mej. så jag hade inte så många val. Jag kunde ha sagt allt där men jag såg p åhonom att han var stressad och jag förstod att ambulansen var tvungen att åka iväg. Jag nickade som svars och följde med honom till ambulansen. Mannen som frågat om min mobil stod fortfarande och pratade med en annan kille, jag märkte att ambulansen körde iväg och jag frågade om inte han också behövde komma med, men han som körde skakade bara på huvudet och sa inget mer.
Sjukhuset var nära så ambulansen stannade snart och jag klev ur, jag såg hur de körde ur båren med killen på. Jag kunde nu så en aning bättre, ljuset var lite starkare här och plötsligt fick jag upp en bild i huvudet. En bild av den bästa gitarristen någonsin. Tom. Jag blinkade bort bilden ur huvudet och tittade på killen som låg på båren. Några dreads hängde nerför axlarna, och jag kände hur alla tankar plötsligt tömmdes.. läpp piercing, dreads, hotell. Jag blev helt stel. Kunde det vara..?
värt en kommentar?
När Becka och jag skildes åt hade hon märkt att min huvudverk blivit värre. Hon sa till mej att ta en verktablett och gå hem och sova. Jag kunde verkligen lita på henne, hur skulle jag överleva ens en dag utan henne? När vi sagt hejdå till varandra såg jag henne trampa iväg på cykeln, själv började jag gå upp för den lilla stadsgatan. Becka hade försökt lugna ner mej genom att säga "var glad att du flyttade till en av tyskland minsta städer och inte typ, berlin!" Med de orden hade hon såkallat försökt få mej på bättre humör och andra tankar men jag kunde inte förtränga verken som dunkade hårt i huvudet. Det här var de värsta.. För att ändå försöka rikta tankarna på något annat så gjorde jag ett försök genom att ta fram iPoden och tryckte på play. Jag sänkte musiken en aning, men jag blev ändå knäsvag när rösten som började sjunga nådde mina öron.
Ich halt mich wach - für dich
Wir schaffens nicht beide - Du weisst es nicht
Ich geb mich jetzt für Dich auf
Mein letzter Wille hilft Dir raus
bevor das Meer unter mir - zerbricht
Ich glaub an Dich
Du wirst für mich - immer heilig sein
Ich sterb - für unsere Unsterblichkeit
Meine Hand - von Anfang an
über Dir - Ich glaub an Dich
Du wirst für mich - immer heilig sein..
Nog skulle du alltid förbli helig för mej Bill. Für immer. Jag hade snart kommit till slutändan av stan, och plötsligt hörde jag ett svagt ljud bakom mej. Jag stannade till och såg mej om, men ingen eller jag såg iallafall ingenting som verkade orsaka det. Det var väl bara jag som inbillade mej, tänkte jag och vände mej om och fortsatte gå igen. Ljudet fortsatte men den här gången fortsatte jag bara att gå, klockan var snart halv 9, det hade blivit sent hemma hos Becka, och vi hade ju såklart stannat och pratat på den korta biten som hon följt mej. Jag började gå lite fortare och höjde musiken lite extra. Jag var mörkrädd, jag kunde ju lika gärna eerkänna det nu. Saken var den att, det hade inte ens hunnit blivit så mörkt. Visst det var ju inte solsken längre men inte beckmörkt. Jag fortsatte gå på den lilla gatan och försökte ignorera fotstegen som jag tycktes höra bakom mej allt oftare.. Plöttsligt hörde jag en röst också, jag drog ur lurarna ur öronen och vände mej om för andra gången. En medelålders man som jag inte kunde känna igen ett strå på kom gående med raska steg mot mej. Jag tittade förvånat på honom och snart började han småspringa. Jag kännde en gnista av rädsla och vände mej om för att gå igen.
- Väntaa! Jag hörde rösten bakom mej, det var mannen. -vänta jag måste bara få veta, har du en mobil på dej? Han hade nu kommit fram till mej och han andades andfått. Jag började bli orolig:
- Har det hänt något eller? sa jag med en krasslig röst.
- Ja, han fortsatte att andas hastigt, -en kille blev just påkörd! sa han mellan andningarna. Jag stelnade till och tittade på honom och sedan bort mot hållet han visat.
- Och jag har ingen telefon på mej just nu och jag kan inte hitta någon på honom heller. Han lät stressad och jag stod fortfarande som i chock. Tills jag började förstå allt svagt.
- Okej, ja jag har vänta lite, sa jag och började rota i fickorna. Mannen vände sej om och gav mej en vink att följa efter. Mina steg var tunga och det känndes som att jag drog fötterna i marken, vi kom fram till den lilla bron och stadsgatan som jag just gått på tillsammans med Becka. Där på en bänk låg någon, jag kunde inte se om jag kännde ingen personen, eller om han äns var i samma ålder som jag själv. Jag räckte fram mobilen till mannen som gav mej en frågande blick.
- Men du vet mer om allt, och jag är inte så mycket för att prata i telefon, sa jag och vek ner blicken som tillslut lades mot kille på bänken igen. Mannen nickade och gick några steg bort för att ringa. Jag tog undertiden några långa och sakta steg mot killen, var han äns vaken? eller var han avsvimmad? Jag visste inget, när jag kom fram såg jag tydligt att det var en kille, han hade en fin ansiktsfort av det jag kunde urskilja, det hade blivit mycket mörkare och det var svårt att se någonting. Jag tittade en stund på honom, och plöttsligt började han andas väldigt häftiga, snabba andetag. Jag fick en panik kännsla av att göra något.
- Hej, är du vaken? sa jag, och jag insåg inte fören efter hur dumt det måste ha låtit.. Men jag kunde plöttsligt se hur ögonen sakta öppnads och att han försökte sätta sej upp. Jag satte mej på sidan av bänken där han låg, månen lyste och jag kunde se hur det glänse till i ansiktet på honom, och plöttsligt slutade det, det var en läpp piercing. Han bet sig i läppenn och gav ifrån sej en stön.
- Jag tror inte att du ska röra på dej så mycket, sa jag med darrig röst. Jag kände hur hans ögon riktades på mej.
- Heh.. Jag skulle bara,.. han avbröt sejsälv av smärta ..hyra en film. fortsatte han sen. Jag kände igen tonfallet på rösten men fick inte ihop den i något samanhang.
- Bor du här? frågan slank ur mej av ren nyfikenhet.. och jag ångrade mej genast. Han tog satts för att svara, hans andetag var tunga..
- näee.. Han drog in lite extra luft i lungorna, jag bor på hotellet. sa han och blev tyst igen.. Mannen kom fram till oss:
- Åh vilken tur, har han vaknat? han lät fortfarande stressad. Ambulansen är iallafall påväg nu! sa han och ställde sej mitt emot bänken.
- Bra,.. han sa att han bodde på hotellet? är det något hotell här i närheten? Jag kunde själv inte minnas något hotell, om det inte var.. Ja nu kom jag på ett hotell, men det var inte riktit i näheten..
Jag hörde plötsligt syrener och nu kunde vi se glimten av en ambulans som kom. När de stannat drog de fram en bår och la upp killen på, samtidigt så frågade några andra killar oss frågor men jag viste ju inget av det som hänt så jag lät mannen svara, jag tittade hjälplöst på killen som drogs in i ambulansen och innan de stängde hann jag se hur han sökte med blicken efter något. Jag mötte hans blick och jag märkte hur han tog tag i en av männen som dragit in honom. De tittade mot mej och nickade. När de stängt dörrarna kom en av männen fram till mej:
- Hej, var det du som hittade honom, eller ringde efter hjälp? Jag tittade upp på honom och skakade på huvudet..
- Nej, fast.. det var min telefon, jag satt här när han vaknade, han sa att han bor på ett hotell men han nämnde aldrig vilket.. sa jag och blev osäker.
- Okej, mannen nickade och antecknade något sen frågade han om jag ville ha kjuts till sjukhuset så att någon kunde komma efter mej dit, dom ville veta allt som han hade sagt till mej. så jag hade inte så många val. Jag kunde ha sagt allt där men jag såg p åhonom att han var stressad och jag förstod att ambulansen var tvungen att åka iväg. Jag nickade som svars och följde med honom till ambulansen. Mannen som frågat om min mobil stod fortfarande och pratade med en annan kille, jag märkte att ambulansen körde iväg och jag frågade om inte han också behövde komma med, men han som körde skakade bara på huvudet och sa inget mer.
Sjukhuset var nära så ambulansen stannade snart och jag klev ur, jag såg hur de körde ur båren med killen på. Jag kunde nu så en aning bättre, ljuset var lite starkare här och plötsligt fick jag upp en bild i huvudet. En bild av den bästa gitarristen någonsin. Tom. Jag blinkade bort bilden ur huvudet och tittade på killen som låg på båren. Några dreads hängde nerför axlarna, och jag kände hur alla tankar plötsligt tömmdes.. läpp piercing, dreads, hotell. Jag blev helt stel. Kunde det vara..?
värt en kommentar?
Visa toppen
Show footer