DEL 4
en av killarna som varit i ambulansen kom fram till mej där jag stod helt stel och tittade bort mot båren som försvann mot ingången.
- Var det du som var med när han vaknade? frågade han och ställde sej framför mej. Jag tittade upp mot honom som i trans men tankarna svävade bara kring frågan "var det Tom, kan det verkligen ha varit han?". Det var en så löjlig fråga men den tog upp mer än halva mina tankar.
- ehm, ja. Det var jag som var med honom.. sa jag och tittade bort mot ingången igen.. Men båren syntes inte längre.
- Okej, du ska få följa med mej här och svara på några frågor.. han började gå mot en annan ingång och jag vek bort blicken från ingången som båren rullat in på och följde istället med killen var vi nu var påväg.
- Det är viktigt för oss att veta om han sa sitt namn? eller om han nämnde någon vi kan ringa? som vi kan kontakta. kanske var han bor? Han frågade alldeles för många frågor till mej och innan jag änns satt mej började jag och försöka minnas allt han sagt.. vilket inte var så mycket..
- Han sa inget om sitt namn, sa jag och blickande med ögonen för att ta mej ur mina dagdrömmar. Han sa att han bodde på ett hotell, men inte vilket.. sa jag och tittade upp på killen.
Han nickade bara och antecknade..
- Sa han något mer..? Frågade han till sist.
Jag började tänka men jag kunde inte heller se hela konversationen framför mej längre, tankarna hade trängt över allt som hänt och just nu var bara frågan om det var Tom kaulitz som min mobil kasnke räddat.. jag kom plötsligt på:
- Han sa att han skulle hyra film.. han kan inte ha bott på något hotell långt borta eftersom att han antagligen gått.. sa jag men mummel i rösten..
Det kom plöttsligt inrusande en sköterska i rummet:
- Patienten som just togs in.. Hon andades hastigt, man kunde märka att hon var stressad. Vad hade hänt? det kunde väl inte vara så illa? Han ligger i koma, han somnade just in..
Jag såg på killen mittemot mej, han såg chockad ut. Han tittade på mej och ställde sig upp. Han bad mej att komma med en stund han var tvungen att hjälpa till, jag fick sitta utanför sa han.
Utanför rummet satt jag och skakade.. Jag hade så full med tankar och frågor som snurrade runt i huvudet, jag tog upp min mobil från fickan och såg att klockan blivit 10.. "Shitt" tänkte jag när jag kom på att det är skola imorgon och att jag inte hört av mej till varken pappa eller Christopher. Jag slog upp Christophers nr i telefonboken och tryckte på ring.
- Ja det är Christopher! svarade han och jag kände en djup lättnad inuti av att höra hans röst.
- Hej,.. det är jag, sa jag och märkte hur osäker jag lät på rösten.
- Men tja syrran! han lät glad av att höra att det var jag. Var äru klockan är ju shit mycket, pappa och jag har väntat på att du skulle ringa i evigheter! Jag suckade och kände oroligheten av att det kunde vara en av de viktigaste pesronerna i mitt liv som låg där inne i rummet nu.. jag tittade upp på dörren, rum nr 283.
- Hallå, Thesa? äru kvar eller? Jag hörde min bror i andra änden av telefonen och jag vaknade med ens upp igen.
- Ja, assa det har hänt en grejj.. jag är på sjukhuset..
- Vaaaaah!!!? Vafan har hänt? äru okej!!!??? Jag kunde höra hur han blev orolig.
- Nej assa det är bara bra med mej.. men det hände en sak.. assa jag kan berätta sen.. orkar inte nu, sa jag med darrig röst, det hade hänt så mycket.
- Okej, sa han och jag kände hur han slappnade av. Men vill du att jag ska komma och hämta dej då? sa han sen och jag hörde att han log.
- Ja snälla du, gör det! men om du kommer om en stund blir nog allt bra! sa jag och drog efter andan av lättnad.
- Okej jag ska och tanka också och köpa mjölk tills imorn farsan ville ha det handlat ikväll!, men jag kommer snart, så stanna nu där!
- Jadå, jag har liksom inte så mycket lust att gå nån stanns. sa jag och sen sa vi hejdå.

Efter kasnke två minuter kom en sköterska ut och tittade på mej,
- Är det du som hittade honom? sa hon och tittade på mej med ena handen bakom ryggen.
- Ja, sa jag osäkert och ställde mej upp. hon tog fram en mobiltelefon som hon gömt bakom ryggen och sträckte fram den mot mej.
- Kan du prata en stund, det är hans telefon som ringt, vi hittade den i hans jackficka. sa hon och tittade bedjande på mej.
- ehm.. ja, men varför ska jag prata..? jag var nervös och osäker.
- Jag behövs därinne och eftersom att du vet så kasnke du kan berätta. sa hon och log mot mej. Jag tittade på mobilen och blev rädd.. tänk om hans föräldrar skulle anklaga mej, eller om.. jag hann inte tänka mer, jag hörde ringsignaler och det kom ifrån telefonen som jag utan att ha märkt tagit emot i min hand.. Sköterskan var borta, jag antog at hon gått in igen. Sakta och osäkert slog jag upp telefonen och svarade:
- "..he..heej." Hur kunde jag görat!? hur kunde jag vara så dum!? Jag visste inte äns vad han hette!..
- ehm.. Assa, vem är det? Är det Tom? Jag hörde rösten som lät osäker.
- Ehh.. jag visste inte vad jag skulle säga. Nej.. ehm jag heter Thesa, och jag.. jag vet inte. Jag tittade mej förvirrat runtomkring, varför skulle jag snacka?
- Assa, är Tom där? eller har jag ringt fel? Min puls ökade när jag hörde honom säga namnet. Tom. Var det han? Men vem var killen jag pratade med nu då? Jag kände igen rösten så bra, som att jag skulle hört den varje dag i snart 2 år.. plöttsligt drog jag telefonen från örat.. Bill.

hihi du och din fan fic...