november
måndag 10 november 2008 bild 1/2
|
<span style="font-size: 150%; line-height: 116%;">DEL 6
Stegenvar tunga. Stegen som förde min kropp mot busshållsplatsen. Mitt inrehade knappt hängt med från första steget jag tagit utanför mitt rum.Tankarna snurrade runt i huvudet på mej och jag började just förstå vadsom hänt under gårdagens kväll. Busshållsplatsen var ovanligt långtborta idag, det tog flera minuer längre att gå. Jag hade inte ännskommit fram när bussen kom, det var väl bara tur att det stod en helfolksammling där för ovanlighetens skull. Jag klev på bussen när jagkommit fram och jag hann precis. Jag satte mej som vanligt på min ochBeckas plats, hennes station låg lite längre fram så hon steg på eftermej. Jag hade en stark kännsla av att jag måste prata med henne, så jagsatt tittade efter hennes station extra mycket den här morgonen. Närden äntligen dök upp stod det ksanke 5-7 personer där men jag såg ingensom liknade Becka.. När alla stigit på och det fortfarande inte sattett liv på sätet brevid mej blev jag orolig. Varför var inte Becka där?Varför hade hon inte stigit på bussen som hon alltid gör? varje mogon.Hon måste ha försovit sig, det hände ju alla någon gång. Plöttsligtsatte sej en kille brevid mej, hans kompisar satte sig i sätetmittemot. Jag suckade och tittade ut genom fönstret. Vafan ska jag görnu då?
I skolan var allt som vanligt, efter andra lektionengick jag för att leta efter Becka, men jag såg inte änns ett hårstrå avhenne. Jag fick plötsligt syn på Kevva som gick i hennes klass.
- Kevva! Jag tog några snabba steg fram mot honom och han vände sej om och såg på mej med en frågande blick.
- Ahh, vaäre? sa han och visade en shesst till sina kompisar att vänta.
- Assa, har Becka varit i skolan? Han tittade på mej som att jag var dum.
-När, assa hon är sjuk, visste du inte det? sa han och skrattade till."vad är det som är så roligt!? vadå är hon sjuk?? det kan hon intevara! inte IDAG!" mina tankar smälldes upp över näthinnan och jagkännde mej yr.
- va? det kan hon ju inte.. sa jag med en låg röst.. Kevva skrattade till och sa:
-det kan honväl? hon är ju inte mer än männsklig, jag trodde att nivisste allt om varandra, liksom det finns ju inget som den ena inte vetom den andra av er två! han flinade mot mej och blev snabbt allvarligigen.
- Okej.. men du tack iallafalll.. sa jag och vände mej omoch gick. Jag kunde känna hans blick i nacken, och snart kände jag enhand på min axel.
- Thesa, har det hänt något? det var Kevvas kallahand som rört vid min axel. Jag tittade upp på honom och kände hurögonen sved. De sved för de jag varit med om igårkväll, och för attToms hjärna hade stängt av sej, för att jag var orolig för honom, ochjag var rädd. Ögonen sved för att inte Becka fanns där nu och hjälptemej. Jag tittade ner i golvet igen:
- nej nej, allt är bra. sa jagoch nickade. Kevva och jag hade känt varandra länge vi med. Hans mamma,Angelica, hade jobbat i mammas affär. När mamma blev sjuk och pappa varpå affärsresor så fans alltid Angelica där och tog hand om mej ochChristopher.
- Säkert? jag såg osäkert på mej och jag klämde framett fejkat leende. Knepet som ingen går på, masken som kan lura vem somhellst. Förutom en, Becka, hon brukar kunna se genom leendet. Hon ärsom en lögndetektor och mycke mer därpå. Nu var hon inte ens här så vembrydde sej.
- jaaa. sa jag och fortsatte att da ut på leendet. Allt är bara bra.
- Okej, bra! men jag måste gå nu, hälsa Becka om du hör av henne! han vinkade och sprang iväg till de andra killarna.
Omallt bara kunde vara bra Kevva, om gårdagen aldrig inträffat, skullejag må bättre då? Skulle jag vara mer självsäker? Jag skakade bort allafrågor och lämmnade kvar den viktigaste: Skulle jag våga gå dit ochhälsa på? den tryckte hårt runt huvudet och jag reagerade sent närtelefonen började vibrera i fickan. Lite för sent kanske, för när jagtog upp den slutade den. jag läste på displayen: "Tös-Beckaaaa <3"stod det. Jag tog upp telefonen och skull precis ringa när den tjöttill, och nu stod det istället "batteriet slut" på displayen jagsuckade, nu fanns det ingen återvändo. Jag måste ta reda på svaretsjälv.
Hela dagen gick åt skogen och jag hängde lika lite medpå timmarna som mitt inre gjort imorse på vägen till bussen. Skulle jageller skulle jag inte? vilken dum fråga, klart jag skulle! Men jag varosäker. Jag ville, men mitt inre sa till mej att inte kast in mejsjälvi något. Jag orkade inte tänka så jag satte än en gång på iPoden, denstartade där den slutat: Three days grace - Overrated.
Orden susade genom huvudet och när klockorna ringde ut så hade jag bestämmt mej.
Om jag så skulle rammla ihop i en hög på marken så skulle jag dit.
Jag behövde bara komma på en bra orsak..
något som lät vettigt..
Worn out and faded
The weakness starts to show
They’ve created the generation
That we know
Washed up and hated
The system moves to slow
They give us answers
To questions they don’t even know
You made it
You played it
Your shit is overrated
You made it
You played it
Your shit is overrated
Used up and jaded
You’re thinking way to slow
So we’re creating
Answers on our own
We can’t relate
To what you think you know
And you create
The problems that will never
Go away
I skolan var allt som vanligt, efter andra lektionengick jag för att leta efter Becka, men jag såg inte änns ett hårstrå avhenne. Jag fick plötsligt syn på Kevva som gick i hennes klass.
- Kevva! Jag tog några snabba steg fram mot honom och han vände sej om och såg på mej med en frågande blick.
- Ahh, vaäre? sa han och visade en shesst till sina kompisar att vänta.
- Assa, har Becka varit i skolan? Han tittade på mej som att jag var dum.
-När, assa hon är sjuk, visste du inte det? sa han och skrattade till."vad är det som är så roligt!? vadå är hon sjuk?? det kan hon intevara! inte IDAG!" mina tankar smälldes upp över näthinnan och jagkännde mej yr.
- va? det kan hon ju inte.. sa jag med en låg röst.. Kevva skrattade till och sa:
-det kan honväl? hon är ju inte mer än männsklig, jag trodde att nivisste allt om varandra, liksom det finns ju inget som den ena inte vetom den andra av er två! han flinade mot mej och blev snabbt allvarligigen.
- Okej.. men du tack iallafalll.. sa jag och vände mej omoch gick. Jag kunde känna hans blick i nacken, och snart kände jag enhand på min axel.
- Thesa, har det hänt något? det var Kevvas kallahand som rört vid min axel. Jag tittade upp på honom och kände hurögonen sved. De sved för de jag varit med om igårkväll, och för attToms hjärna hade stängt av sej, för att jag var orolig för honom, ochjag var rädd. Ögonen sved för att inte Becka fanns där nu och hjälptemej. Jag tittade ner i golvet igen:
- nej nej, allt är bra. sa jagoch nickade. Kevva och jag hade känt varandra länge vi med. Hans mamma,Angelica, hade jobbat i mammas affär. När mamma blev sjuk och pappa varpå affärsresor så fans alltid Angelica där och tog hand om mej ochChristopher.
- Säkert? jag såg osäkert på mej och jag klämde framett fejkat leende. Knepet som ingen går på, masken som kan lura vem somhellst. Förutom en, Becka, hon brukar kunna se genom leendet. Hon ärsom en lögndetektor och mycke mer därpå. Nu var hon inte ens här så vembrydde sej.
- jaaa. sa jag och fortsatte att da ut på leendet. Allt är bara bra.
- Okej, bra! men jag måste gå nu, hälsa Becka om du hör av henne! han vinkade och sprang iväg till de andra killarna.
Omallt bara kunde vara bra Kevva, om gårdagen aldrig inträffat, skullejag må bättre då? Skulle jag vara mer självsäker? Jag skakade bort allafrågor och lämmnade kvar den viktigaste: Skulle jag våga gå dit ochhälsa på? den tryckte hårt runt huvudet och jag reagerade sent närtelefonen började vibrera i fickan. Lite för sent kanske, för när jagtog upp den slutade den. jag läste på displayen: "Tös-Beckaaaa <3"stod det. Jag tog upp telefonen och skull precis ringa när den tjöttill, och nu stod det istället "batteriet slut" på displayen jagsuckade, nu fanns det ingen återvändo. Jag måste ta reda på svaretsjälv.
Hela dagen gick åt skogen och jag hängde lika lite medpå timmarna som mitt inre gjort imorse på vägen till bussen. Skulle jageller skulle jag inte? vilken dum fråga, klart jag skulle! Men jag varosäker. Jag ville, men mitt inre sa till mej att inte kast in mejsjälvi något. Jag orkade inte tänka så jag satte än en gång på iPoden, denstartade där den slutat: Three days grace - Overrated.
Orden susade genom huvudet och när klockorna ringde ut så hade jag bestämmt mej.
Om jag så skulle rammla ihop i en hög på marken så skulle jag dit.
Jag behövde bara komma på en bra orsak..
något som lät vettigt..
Worn out and faded
The weakness starts to show
They’ve created the generation
That we know
Washed up and hated
The system moves to slow
They give us answers
To questions they don’t even know
You made it
You played it
Your shit is overrated
You made it
You played it
Your shit is overrated
Used up and jaded
You’re thinking way to slow
So we’re creating
Answers on our own
We can’t relate
To what you think you know
And you create
The problems that will never
Go away
Visa toppen
Visa sidfoten