November
Wednesday 11 February 2009 photo 1/7
|
DEL 8
Det fanns inget värre som jag hatade än att vara i skolan när inte Becka fanns där. För två år sedan hade jag och Amanda en vännskap som jag verkligen hade trott på. Tyvärr så visade det sig att allt förändras när.. jag vet inte vad det var som hände egentligen. Det känndes som att jag låg ner och någon sparkade på mej. Skrattade lite extra åt att jag inte längre hade hennes tilit och vännskap vid min sida. Vi pratar fortfarande med varandra men vi kommer aldrig kunna få det så igen. För två somrar sen började jag prata med en tjej som jag träffade på våran lilla undomsgård här, hon kallades Gabby. Hon kännde också amanda men dom snackade inte så mycket. Det var alltid jag och Gabby som gjorde allt det roliga och berättade allt för varandra. Jag vet inte vad det var som hände där heller. Men den som jag hållit närmast av alla mina ''vänner'' är Sophie. Vi gjorde allt som jag och amanda och jag och Gabby gjort, plus allt av det andra osm man kan göra! Vi gjorde allt! Vi gjorde saker ihop, vi tröstade varandra, vi pratade med varandra och ibland blev vi jätte arga på varandra, verkligen! men vi löste det alltid! Jag önskade just då att det kunde vara så för evigt.. Men alla vet att inget vara så länge. Det började ioförsej ganska tidigt, men hon brydde sej fortfarande om mej då. Erika. Jag kännde henne också. Hon var snäll och rolig, lite för uppåt bara.. En väldigt positiv tjej, visst hon hade varit med i vårat lilla ''gäng'' rätt länge. Men nu började hon dra till sej Sophie. Det var den här vännskapen som betyt mest för mej, och det var också den här vännskapen som sårade mej mest. Jag kunde se hur allt sakta skedde, den här gången var det inte suddut och otydligt för mej. Sophie hade slutat bry sej, slutat besvara mina frågor. Hon pratade knappt med mej längre.
Do you ever feel like breaking down?
Do you ever feel out of place?
Like somehow you just don't belong
And no one understands you
Do you ever wanna run away?
Do you lock yourself in your room?
With the radio on turned up so loud
That no one hears you screaming
Jag kunde känna några tårar rinna ner för min kind. Idag hade varit en hämsk dag, upplevelse. Inegn Becka i skolan, jag studsatde runt och försökte komma in i någons samtal Amanda stod som vanligt och snackade med Elin och Sanna. Gabby var i full färd med att ta kort på allt som rörde sej samtidigt som hon pratade med en tjej som.. ja jag vet inte vad hon heter eller vilken skola hon går i.. Sen hade vi ju Sophie kvar, hon satt -som att jag inte hade kunnat gissat- och pratade med Erika..
- Hej! jag satte mej ner och försökte låta intresserad av de dom pratade om.
- Hahahaaa! Dom skrattade i kör och fick fram ett hej därimellan.
- va pratar ni om? sa jag och ignorerade deras skratt genom att tvinga fram ett leende.
- Nä inget speciellt. mummlade Sophie och fortsatte sen glatt att prata med Erika.
Hon hade inte ens vänt sej mot mej. Hon hade totalt suddat ut mej. Erika verkade inte bry sej så mycket hon heller, hon bara skrattade åt något dumt minne som Sophie tagit upp.
Antagligen handlede de om någon av deras shoppingresor till Berlin, det skulle inte förvåna mej. Jag blev lite besviken på dem men vad hade jag förväntat mej? Jag hade för länge sedan gett upp hoppet på många av dem som jag för länge sen, eller vissa inte så länge sen varit så nära. Jag låste in mej på toalletten och kände att det tryckte i ögonen.
''Fan, FAAN!'' Tårarna började rinna.. ''Varför ska det vara såhär!? Jag ORKAR inte mer!''. Mina tankar kretsade runt allt som nyss hänt, allt som hade hänt det senaste året och att allt snart skulle ändras igen! Jag gick sista året i grundskolan. Jag skulle börja första året i ett dansgymnasium nästa år. Om jag kom in. Då skulle jag var tvungen att börja om från början igen.. Fast det kanske var bra. Så slipper jag varje pinande dag som denna. Jag tittade på min vänstra handled. Det var fortfarande märken. Streck efter min djupaste deprission, minnen av mamma dök upp och tårarna rann allt mer. Jag hörde klockorna ringa in, men jag orkade inte gå ut. Jag greppade handleden med högra handen och tyrckte hårt. Varför skulle allt hända mej!?
Do you wanna be somebody else?
Are you sick of feeling so left out?
Are you desperate to find something more?
Before your life is over
Are you stuck inside a world you hate?
Are you sick of everyone around?
With their big fake smiles and stupid lies
While deep inside you're bleeding
Bussen saktade in och samtidigt som flera både äldre och yngre män och kvinnor steg av, så steg jag på den nu mera nästan tomma bussen.. Jag satte mej ner i ett av sätena och kände musiken som dånade i öronen. Det tryckte fortfarande i ögonen och tårarna som ville ut stängde jag in så gott jag kunde. Men jag visste att det skulle smälla snart. Allt skulle bara explodera.. När bussen stanade vid sjukhuset rös jag till i hela kroppen. Hela dagen heade fått mej att minnas mer av mammas sjukhus tid. Hur dålig hon hade varit och att hon nästan inte känns igen mej dom sista dagarna. Bussen körde iväg. Jag stod där ensam på gångbanan och tittade på sjukhuset. Nu smällde det. Tårarna rann ner för mina kinder som floder. Jag saknade mamma så fruktansvärt mycket! Men jag ville så gärna gå dit in.
När jag stod utanför entre´ dörren så hade ögonen torkat. Jag klämde fram några leenden för att man inte skulle se att jag gråtit. såfort jag kom in gick jag in på en toalett och blötte hela ansiktet. Sminket var helt förstört, tur att jag hade en extra mascara i väskan. Jag öppnade dörren och tyckte från att ha sett min spegelbild tillsisst att jag såg riktit bra ut. Ingen skulle någonsin kunna se att det just runnit floder ner för mina ögon.
No you don't know what it's like
When nothing feels all right
You don't know what it's like
To be like me
Det fanns inget värre som jag hatade än att vara i skolan när inte Becka fanns där. För två år sedan hade jag och Amanda en vännskap som jag verkligen hade trott på. Tyvärr så visade det sig att allt förändras när.. jag vet inte vad det var som hände egentligen. Det känndes som att jag låg ner och någon sparkade på mej. Skrattade lite extra åt att jag inte längre hade hennes tilit och vännskap vid min sida. Vi pratar fortfarande med varandra men vi kommer aldrig kunna få det så igen. För två somrar sen började jag prata med en tjej som jag träffade på våran lilla undomsgård här, hon kallades Gabby. Hon kännde också amanda men dom snackade inte så mycket. Det var alltid jag och Gabby som gjorde allt det roliga och berättade allt för varandra. Jag vet inte vad det var som hände där heller. Men den som jag hållit närmast av alla mina ''vänner'' är Sophie. Vi gjorde allt som jag och amanda och jag och Gabby gjort, plus allt av det andra osm man kan göra! Vi gjorde allt! Vi gjorde saker ihop, vi tröstade varandra, vi pratade med varandra och ibland blev vi jätte arga på varandra, verkligen! men vi löste det alltid! Jag önskade just då att det kunde vara så för evigt.. Men alla vet att inget vara så länge. Det började ioförsej ganska tidigt, men hon brydde sej fortfarande om mej då. Erika. Jag kännde henne också. Hon var snäll och rolig, lite för uppåt bara.. En väldigt positiv tjej, visst hon hade varit med i vårat lilla ''gäng'' rätt länge. Men nu började hon dra till sej Sophie. Det var den här vännskapen som betyt mest för mej, och det var också den här vännskapen som sårade mej mest. Jag kunde se hur allt sakta skedde, den här gången var det inte suddut och otydligt för mej. Sophie hade slutat bry sej, slutat besvara mina frågor. Hon pratade knappt med mej längre.
Do you ever feel like breaking down?
Do you ever feel out of place?
Like somehow you just don't belong
And no one understands you
Do you ever wanna run away?
Do you lock yourself in your room?
With the radio on turned up so loud
That no one hears you screaming
Jag kunde känna några tårar rinna ner för min kind. Idag hade varit en hämsk dag, upplevelse. Inegn Becka i skolan, jag studsatde runt och försökte komma in i någons samtal Amanda stod som vanligt och snackade med Elin och Sanna. Gabby var i full färd med att ta kort på allt som rörde sej samtidigt som hon pratade med en tjej som.. ja jag vet inte vad hon heter eller vilken skola hon går i.. Sen hade vi ju Sophie kvar, hon satt -som att jag inte hade kunnat gissat- och pratade med Erika..
- Hej! jag satte mej ner och försökte låta intresserad av de dom pratade om.
- Hahahaaa! Dom skrattade i kör och fick fram ett hej därimellan.
- va pratar ni om? sa jag och ignorerade deras skratt genom att tvinga fram ett leende.
- Nä inget speciellt. mummlade Sophie och fortsatte sen glatt att prata med Erika.
Hon hade inte ens vänt sej mot mej. Hon hade totalt suddat ut mej. Erika verkade inte bry sej så mycket hon heller, hon bara skrattade åt något dumt minne som Sophie tagit upp.
Antagligen handlede de om någon av deras shoppingresor till Berlin, det skulle inte förvåna mej. Jag blev lite besviken på dem men vad hade jag förväntat mej? Jag hade för länge sedan gett upp hoppet på många av dem som jag för länge sen, eller vissa inte så länge sen varit så nära. Jag låste in mej på toalletten och kände att det tryckte i ögonen.
''Fan, FAAN!'' Tårarna började rinna.. ''Varför ska det vara såhär!? Jag ORKAR inte mer!''. Mina tankar kretsade runt allt som nyss hänt, allt som hade hänt det senaste året och att allt snart skulle ändras igen! Jag gick sista året i grundskolan. Jag skulle börja första året i ett dansgymnasium nästa år. Om jag kom in. Då skulle jag var tvungen att börja om från början igen.. Fast det kanske var bra. Så slipper jag varje pinande dag som denna. Jag tittade på min vänstra handled. Det var fortfarande märken. Streck efter min djupaste deprission, minnen av mamma dök upp och tårarna rann allt mer. Jag hörde klockorna ringa in, men jag orkade inte gå ut. Jag greppade handleden med högra handen och tyrckte hårt. Varför skulle allt hända mej!?
Do you wanna be somebody else?
Are you sick of feeling so left out?
Are you desperate to find something more?
Before your life is over
Are you stuck inside a world you hate?
Are you sick of everyone around?
With their big fake smiles and stupid lies
While deep inside you're bleeding
Bussen saktade in och samtidigt som flera både äldre och yngre män och kvinnor steg av, så steg jag på den nu mera nästan tomma bussen.. Jag satte mej ner i ett av sätena och kände musiken som dånade i öronen. Det tryckte fortfarande i ögonen och tårarna som ville ut stängde jag in så gott jag kunde. Men jag visste att det skulle smälla snart. Allt skulle bara explodera.. När bussen stanade vid sjukhuset rös jag till i hela kroppen. Hela dagen heade fått mej att minnas mer av mammas sjukhus tid. Hur dålig hon hade varit och att hon nästan inte känns igen mej dom sista dagarna. Bussen körde iväg. Jag stod där ensam på gångbanan och tittade på sjukhuset. Nu smällde det. Tårarna rann ner för mina kinder som floder. Jag saknade mamma så fruktansvärt mycket! Men jag ville så gärna gå dit in.
När jag stod utanför entre´ dörren så hade ögonen torkat. Jag klämde fram några leenden för att man inte skulle se att jag gråtit. såfort jag kom in gick jag in på en toalett och blötte hela ansiktet. Sminket var helt förstört, tur att jag hade en extra mascara i väskan. Jag öppnade dörren och tyckte från att ha sett min spegelbild tillsisst att jag såg riktit bra ut. Ingen skulle någonsin kunna se att det just runnit floder ner för mina ögon.
No you don't know what it's like
When nothing feels all right
You don't know what it's like
To be like me
Visa toppen
Show footer