november
onsdag 11 februari 2009 bild 2/7
|
DEL 9
Korridoren kändes längre än vad den gjort förut, men mina steg tog mej framåt i en hastighet som jag inte förväntat mej. När jag stod utanför rummet försökte jag lyssna genom dörren för att höra om möjligtvis Tom hade vaknat upp, och om han och Bill satt och snackade. Fast Bill behövde ju inte ens vara där, han kanske fast låg och sov fortfarande eller iallafall gjorde något helt annat.. jag tog tag i handtaget, och kände plöttsligt någon som gjorde de samma på anda sidan. Det gick lite för fort och jag fick dörren rakt över mej, jag slog i huvudet och höll på att rammla. Just när jag förlorat balansen kände jag en hand greppa tag i mej och jag fick tillbaks kontrollen över fötterna och resten av min kropp.
- Shitt, gick det bra?? Rösten lät lika bekant som den jag pratat med i telefonen..
- Ehm. ja eller jag vet inte, jag slog i huvudet. sa jag och tittade först nu upp på personen som hjälpt mej.
- Okej vad bra, men du kasnke ska gå och kolla upp att du inte har hjärnskakning eller något liknande! sa han och log flirtit mot mej.
Han var lång, ungefär kanske en 10/15 centimeter längre än mej. Hans hår var svart och låg för tillfället på hans axlar. Hans ögon som glittrade i skenet av, lampor? iallafall. dom var de finaste jag sätt! De brunaste och djupaste som skådats. Killen som stod framför mej var 17 år, han bettyde otroligt mycket för mej och just nu kunde jag inte säga ett ord. Han gjorde mej mållös. Bill Kaulitz. Ändå lyckades jag mummla till ett svagt ''ja kanske de..'' och nicka mot honom med ett svagt leende på mina läppar.
- Tack, sa jag tillslut när vi stått en stund utan att någon vågat bryta tystnaden. Bill skrattad till,
- du ska väll inte tacka mej, jag slog ju upp en dörr i huvet på dej! sa han och la handen över det mörka håret.
- kanske det, sa jag och log svagt. Jag såg att han blev generad och vände mej sen om.
- Jag går och kollar upp de först, kommer tillbaka sen! sa jag och kände hur det brännde om kinderna. Jag hade just stått framför Bill kaulitz, han hade rört mej, han hade pratat med mej och till och med blivit generad! Jag log stort inom mej, den här dagen skulle bli svår att förstöra!
Jag hade kollat upp huvudet, det var okej. Jag satt nu vid Toms säng och pratade lite tyst med honom. Eller för mejsjälv, han hade inte vaknat ännu..
- Hoppas du drömmer om något bra nu du, och hoppas drömmen snart är slut, så att du kan vakna igen. Jag såg mej om i rummet. Bill var inte där, han hade väl något viktit att göra. Det stod en pizzakartong på bordet och 3 stycken öppnade red bull. jag tänkte just städa undan och tog upp en av de tre Red bull som prydde bordet när jag märkte att den fortfarande var halvfull. Det måste vara Bills, såklart. Jag kännde mej törstig och gick efter en mugg som jag hittade vid handfatet. Jag hälde upp lite och tog en klunk. Yammi. Jag ställde tillbaks redbullen på bordet och plockade undan de andra. När allt var undanplockat satte jag mej vid Toms säng igen.
- Jag var rädd att komma tillbaks hit igen, men jag ville se dej en gång till. Jag kände hur dumt det var att jag satt och pratade med någon som inte svarade..
- Sen ville jag ju träffa.. Jag hann inte säga meningen klar fören jag hörde att någon öppnade dörren. Det var Bill som kom ingåendes.
- Nej men, hej! sa han och log osäkert. Jag visste inte att du kännde Tom, han skrattade svagt och såg frågande på mej.
- Ja, eh alltså, jag var med i stan... Han avbröt mej igen,
- Ahaa, va det du som jag pratade med? han tittade på mej och sen på Tom.
- Ja. fick jag fram och vände även jag blicken mot Tom. Först nu kunde jag se de som jag väntat mej att se från början. Bills sorgsna min, hans ögon sken inte som de gjort tidigare.
jag reste mej upp och ställde mej breve Bill.
- Du får stolen om du vill, så kan du prata med honom. mina ord lät osäkra men ändå starka, jag ville inte att han skulle må dåligt, men jag förstod att det skulle vara svårt att inte vara ledsen i hans situation. Jag tänkte mejsjälv in i samma situation, om Toffe skulle ligga där. Jag rös till och tittade på Bill, han tittade tillbaka på mej och log. Leendet var äckta men i ena ögonvrån såg jag en liten tår. jag tittade ner i marken och kännde en lycka. Lyckan av att jag just nu stod några centimeter ifrån killen jag älskade. Men samtidigt kunde jag inte känna mej fullt lycklig. För han var ju inte lycklig. Jag ville slänga mej i hans famn och säga att allt skulle bli bra. Men jag vet ju att koma kasnke inte är de bästa att "lova" om.
- tack, sa han och gick fram till stolen. Jag såg hur han tog Toms hand i sin och jag brann av värme i kroppen. Dom va underbara. Jag vände mej om och började gå mot dörren,
- ska du gå..? jag hörde Bills rena stämma. Jag vände mej halft om och tittade på honom. Han hade ställt sej upp och gått fram mot mej.
- ehm. jag tänkte att jag kunde sätta mej här utanför en stund kanske. sa jag och log snett, "så att ni kan vara tillsammans ensama en stund." Bill log mot mej när han hörde mina ord.
- Du måste vara någon slags änglaliknande varelse, sa han och skrattade. "först hjälper du Tom, sen pratar du med mej och berättar. och nu, nu är du här. tack." han såg allvarlig ut men jag skakade bara på huvudet.
- jag gör bara det som är rätt. Sen vände jag mej om igen och stängde dörren bakom mej.
Korridoren kändes längre än vad den gjort förut, men mina steg tog mej framåt i en hastighet som jag inte förväntat mej. När jag stod utanför rummet försökte jag lyssna genom dörren för att höra om möjligtvis Tom hade vaknat upp, och om han och Bill satt och snackade. Fast Bill behövde ju inte ens vara där, han kanske fast låg och sov fortfarande eller iallafall gjorde något helt annat.. jag tog tag i handtaget, och kände plöttsligt någon som gjorde de samma på anda sidan. Det gick lite för fort och jag fick dörren rakt över mej, jag slog i huvudet och höll på att rammla. Just när jag förlorat balansen kände jag en hand greppa tag i mej och jag fick tillbaks kontrollen över fötterna och resten av min kropp.
- Shitt, gick det bra?? Rösten lät lika bekant som den jag pratat med i telefonen..
- Ehm. ja eller jag vet inte, jag slog i huvudet. sa jag och tittade först nu upp på personen som hjälpt mej.
- Okej vad bra, men du kasnke ska gå och kolla upp att du inte har hjärnskakning eller något liknande! sa han och log flirtit mot mej.
Han var lång, ungefär kanske en 10/15 centimeter längre än mej. Hans hår var svart och låg för tillfället på hans axlar. Hans ögon som glittrade i skenet av, lampor? iallafall. dom var de finaste jag sätt! De brunaste och djupaste som skådats. Killen som stod framför mej var 17 år, han bettyde otroligt mycket för mej och just nu kunde jag inte säga ett ord. Han gjorde mej mållös. Bill Kaulitz. Ändå lyckades jag mummla till ett svagt ''ja kanske de..'' och nicka mot honom med ett svagt leende på mina läppar.
- Tack, sa jag tillslut när vi stått en stund utan att någon vågat bryta tystnaden. Bill skrattad till,
- du ska väll inte tacka mej, jag slog ju upp en dörr i huvet på dej! sa han och la handen över det mörka håret.
- kanske det, sa jag och log svagt. Jag såg att han blev generad och vände mej sen om.
- Jag går och kollar upp de först, kommer tillbaka sen! sa jag och kände hur det brännde om kinderna. Jag hade just stått framför Bill kaulitz, han hade rört mej, han hade pratat med mej och till och med blivit generad! Jag log stort inom mej, den här dagen skulle bli svår att förstöra!
Jag hade kollat upp huvudet, det var okej. Jag satt nu vid Toms säng och pratade lite tyst med honom. Eller för mejsjälv, han hade inte vaknat ännu..
- Hoppas du drömmer om något bra nu du, och hoppas drömmen snart är slut, så att du kan vakna igen. Jag såg mej om i rummet. Bill var inte där, han hade väl något viktit att göra. Det stod en pizzakartong på bordet och 3 stycken öppnade red bull. jag tänkte just städa undan och tog upp en av de tre Red bull som prydde bordet när jag märkte att den fortfarande var halvfull. Det måste vara Bills, såklart. Jag kännde mej törstig och gick efter en mugg som jag hittade vid handfatet. Jag hälde upp lite och tog en klunk. Yammi. Jag ställde tillbaks redbullen på bordet och plockade undan de andra. När allt var undanplockat satte jag mej vid Toms säng igen.
- Jag var rädd att komma tillbaks hit igen, men jag ville se dej en gång till. Jag kände hur dumt det var att jag satt och pratade med någon som inte svarade..
- Sen ville jag ju träffa.. Jag hann inte säga meningen klar fören jag hörde att någon öppnade dörren. Det var Bill som kom ingåendes.
- Nej men, hej! sa han och log osäkert. Jag visste inte att du kännde Tom, han skrattade svagt och såg frågande på mej.
- Ja, eh alltså, jag var med i stan... Han avbröt mej igen,
- Ahaa, va det du som jag pratade med? han tittade på mej och sen på Tom.
- Ja. fick jag fram och vände även jag blicken mot Tom. Först nu kunde jag se de som jag väntat mej att se från början. Bills sorgsna min, hans ögon sken inte som de gjort tidigare.
jag reste mej upp och ställde mej breve Bill.
- Du får stolen om du vill, så kan du prata med honom. mina ord lät osäkra men ändå starka, jag ville inte att han skulle må dåligt, men jag förstod att det skulle vara svårt att inte vara ledsen i hans situation. Jag tänkte mejsjälv in i samma situation, om Toffe skulle ligga där. Jag rös till och tittade på Bill, han tittade tillbaka på mej och log. Leendet var äckta men i ena ögonvrån såg jag en liten tår. jag tittade ner i marken och kännde en lycka. Lyckan av att jag just nu stod några centimeter ifrån killen jag älskade. Men samtidigt kunde jag inte känna mej fullt lycklig. För han var ju inte lycklig. Jag ville slänga mej i hans famn och säga att allt skulle bli bra. Men jag vet ju att koma kasnke inte är de bästa att "lova" om.
- tack, sa han och gick fram till stolen. Jag såg hur han tog Toms hand i sin och jag brann av värme i kroppen. Dom va underbara. Jag vände mej om och började gå mot dörren,
- ska du gå..? jag hörde Bills rena stämma. Jag vände mej halft om och tittade på honom. Han hade ställt sej upp och gått fram mot mej.
- ehm. jag tänkte att jag kunde sätta mej här utanför en stund kanske. sa jag och log snett, "så att ni kan vara tillsammans ensama en stund." Bill log mot mej när han hörde mina ord.
- Du måste vara någon slags änglaliknande varelse, sa han och skrattade. "först hjälper du Tom, sen pratar du med mej och berättar. och nu, nu är du här. tack." han såg allvarlig ut men jag skakade bara på huvudet.
- jag gör bara det som är rätt. Sen vände jag mej om igen och stängde dörren bakom mej.
Visa toppen
Visa sidfoten