November
Wednesday 11 February 2009 photo 5/7
|
Del 11 (2 av 2)
Det som just hänt var omöjligt. Jag kunde ju inte förlora personen som betydde mest för mej. visst, man kunde alltid skriva och hålla kontakten, men jag visste att det aldrig skulle bli samma sak..
Min bästis som jag hade i sverige hade slutat svara på mina brev efter nästan 1 år. Jag orkade inte återuppleva allt igen. Fast den här gången var det ju inte jag som skulle flytta.. det var ju Becka.
Alla tårar som just runnit hade jag lyckats hejda, men jag kände på mej att de kunde sprick när som hellst igen..
Tankarna om att lämnas ensam kvar med Sophie och alla de andra, som aldrig skulle bry sej ens ett grässtrå lika mycket som Becka gjort sen jag flyttade hit.. en tår jävlades och rann än en gång ner för mina redan röda och uppsvulna kinder. Plöttsligt rann det floder igen, jag kunde inget annat göra än att begrava ansiktet i händerna och låte allt ske, jag hade ingen kontroll..
När jag satt där, på golvet med händerna som täckte ansiktet och floderna som rann ner från mina snart uttårkade ögon öppnades plöttsligt dörren som ledde in till Tom.
- THESA! gissa vad!? Han vaknade!! han är vaken nu! Jag kunde höra att det var Bills röst, och jag kunde höra hur glad han var, hur lyckan tagit över hans kropp. Jag skönk ihop lite till och torkade osynligt bort tårarna.
- Vad bra, sa jag och försökte låta så glad som möjligt, jätte bra.. sa jag lite tystare. Bill stannade upp, han såg på mej på golvet..
- Herregud.. vad har hänt? Hans blick såg lidsam ut. Hans ord värmde inom mej.
Nej, jag klarade inte dehär nu. varför hade jag inte bara gått hem direkt..
- Nej. ingenting.. sa jag och försökte låta oberörd. Bill tittade på mej som om jag var korkad.
- Snälla du, även om jag inte känner dej så bra så fattar jag att något är fel? hans röst var mjuk och den gjorde allt svårare, tårarna kunde än en gång inte stoppas, som vattenfall öste de ner och dränkte mina redan våta kinder.
- Shitt, Thesa..! Bill satte sej ner och la sina armar om mej. jag kände hans värme och plöttsligt släppte alltihopa, hela kroppen skakade och snyfftningarna hördes tydligare.
Hans armar runt mej värmde, och jag kände mej trygg, ville inte att han skulle släppa taget. Egentligen var det så underbart att sitta där med självaste Bill Kaulitz armar runt sej inuti sprängdes jag av lycka, men just vid ett tillfälle som detta så kunde jag inte visa det rakt ut. Det var för bra för att få hända just nu.
I wanted you to know I love the way you laugh
I wanna hold you high and steal your pain away
I keep your photograph; I know it serves me well
I wanna hold you high and steal your pain
Medans jag omfamnades av personen som jag så länge drömt om, jag kunde fortfarande inte förstå hur allt gått till. Mötet med honom, det hade varit så mycket lättare än jag förväntat mej. Mitt hjärta hade tagit några extra hopp bara, allt hade gått så fort. Egentligen hade jag inte pratat med honom heller.. Mina tankar tog slut när jag märkte hur armarna började släppa taget, jag ville ha dom kvar där, men jag var inte något speciellt för honom så varför hade han äns rört vid mej från början? En onödighet som han utnyttjade..
Jag hade slutat skaka, och det fanns inte några tårar kvar längre. Han tittade på mej,
- Vi tar allt från början, sa han med en säker röst. Jag vill lära känna dej så, ja, jag heter Bill Kau..
- Jag vet, sa jag och log. Han tittade på mej med ett flirtit leende, men samtidigt frågande.
- Dels så sa du de förut tror jag, men jag viste det före de också. Om du vill lära känna mej ska jag väl vara ärlig mot dej? sa jag osäkert.
- Jaa, det skulle ju vara kul om det var sanning som sprids här uppe, sa han och la handen på huvudet. Han hade plattat hår, några hårstrån stod ut vid sidorna men det gjorde ingenting. Den mest underbara personen satt just nu breve mej, och hur han än såg ut så var han alltid perfekt.
Det kom plöttsligt en sköterska som hälsade på Bill, mummlade något om att de skulle ta några prover och att han kunde komma in när de var klart, sen gick hon in till Tom.
Bill fick fram ett leende mot mej och snart möttes våra blickar, hans blanka bruna ögon tittade rakt in i mina blåa.
- Vad fina ögon du har, sa han och blev plttsligt alvarligare. Jag tittade snett på honom och log.
- Tack,
Nu förstod jag varför han var så underbar, inte bara på bilderna i tidningarna. Han var underbar i verkligheten också, kanske till och med ännu bättre, om någon kunde bli så underbar?
Efter en stunds tystnad, som togs över av tankar,
- Jag hatar sjukhus, sa Bill plöttsligt.
- Jag med, sa jag och fick fram bilderna av mamma igen. Jag ville inte tänka på det nu, det var 2 år sen men jag kunde fortfarande inte komma över det..
- Det är liksom en läskig stämning här, och allt är vitt, det skrämmer mej liksom.. en tår rann ner för min kind, nej inte nu. jag hejdade den men Bill hann se hur den hade börjat söka sej ner för min kind.
- Hur är det? sa jag något dumt..? han såg sorgsen ut. Jag skakade på huudet,
- Nej, det är inte du.. jag.. det har hänt så mycket. En av livets största förändringar var här.. Bill tittade på mej och snart fick han en min som såg ut att betyda att han förstod.
- Thesa.. jag vet inte om jag borde fråga men.. Har det med din mamma att göra..? jag tittade ner i golvet för att fly från frågan, men jag vet att det inte funkar så. Det hade gått två år nu, jag kunde inte fortsätta att gömma mej.. Jag tittade rakt in i hans ögon, en tår föll ner och landade på min tröja,
- hon lämnade oss.. det kändes som att orden spelades upp om och om igen i huvudet och jag såg att Bill sa något tillbaks men jag kunde inte höra, plöttligt drog han in mej i sina armar igen och nu kunde jag urskilja en av hans meningar.. "vi tar oss igenom det, vi tillsammans.."
Det som just hänt var omöjligt. Jag kunde ju inte förlora personen som betydde mest för mej. visst, man kunde alltid skriva och hålla kontakten, men jag visste att det aldrig skulle bli samma sak..
Min bästis som jag hade i sverige hade slutat svara på mina brev efter nästan 1 år. Jag orkade inte återuppleva allt igen. Fast den här gången var det ju inte jag som skulle flytta.. det var ju Becka.
Alla tårar som just runnit hade jag lyckats hejda, men jag kände på mej att de kunde sprick när som hellst igen..
Tankarna om att lämnas ensam kvar med Sophie och alla de andra, som aldrig skulle bry sej ens ett grässtrå lika mycket som Becka gjort sen jag flyttade hit.. en tår jävlades och rann än en gång ner för mina redan röda och uppsvulna kinder. Plöttsligt rann det floder igen, jag kunde inget annat göra än att begrava ansiktet i händerna och låte allt ske, jag hade ingen kontroll..
När jag satt där, på golvet med händerna som täckte ansiktet och floderna som rann ner från mina snart uttårkade ögon öppnades plöttsligt dörren som ledde in till Tom.
- THESA! gissa vad!? Han vaknade!! han är vaken nu! Jag kunde höra att det var Bills röst, och jag kunde höra hur glad han var, hur lyckan tagit över hans kropp. Jag skönk ihop lite till och torkade osynligt bort tårarna.
- Vad bra, sa jag och försökte låta så glad som möjligt, jätte bra.. sa jag lite tystare. Bill stannade upp, han såg på mej på golvet..
- Herregud.. vad har hänt? Hans blick såg lidsam ut. Hans ord värmde inom mej.
Nej, jag klarade inte dehär nu. varför hade jag inte bara gått hem direkt..
- Nej. ingenting.. sa jag och försökte låta oberörd. Bill tittade på mej som om jag var korkad.
- Snälla du, även om jag inte känner dej så bra så fattar jag att något är fel? hans röst var mjuk och den gjorde allt svårare, tårarna kunde än en gång inte stoppas, som vattenfall öste de ner och dränkte mina redan våta kinder.
- Shitt, Thesa..! Bill satte sej ner och la sina armar om mej. jag kände hans värme och plöttsligt släppte alltihopa, hela kroppen skakade och snyfftningarna hördes tydligare.
Hans armar runt mej värmde, och jag kände mej trygg, ville inte att han skulle släppa taget. Egentligen var det så underbart att sitta där med självaste Bill Kaulitz armar runt sej inuti sprängdes jag av lycka, men just vid ett tillfälle som detta så kunde jag inte visa det rakt ut. Det var för bra för att få hända just nu.
I wanted you to know I love the way you laugh
I wanna hold you high and steal your pain away
I keep your photograph; I know it serves me well
I wanna hold you high and steal your pain
Medans jag omfamnades av personen som jag så länge drömt om, jag kunde fortfarande inte förstå hur allt gått till. Mötet med honom, det hade varit så mycket lättare än jag förväntat mej. Mitt hjärta hade tagit några extra hopp bara, allt hade gått så fort. Egentligen hade jag inte pratat med honom heller.. Mina tankar tog slut när jag märkte hur armarna började släppa taget, jag ville ha dom kvar där, men jag var inte något speciellt för honom så varför hade han äns rört vid mej från början? En onödighet som han utnyttjade..
Jag hade slutat skaka, och det fanns inte några tårar kvar längre. Han tittade på mej,
- Vi tar allt från början, sa han med en säker röst. Jag vill lära känna dej så, ja, jag heter Bill Kau..
- Jag vet, sa jag och log. Han tittade på mej med ett flirtit leende, men samtidigt frågande.
- Dels så sa du de förut tror jag, men jag viste det före de också. Om du vill lära känna mej ska jag väl vara ärlig mot dej? sa jag osäkert.
- Jaa, det skulle ju vara kul om det var sanning som sprids här uppe, sa han och la handen på huvudet. Han hade plattat hår, några hårstrån stod ut vid sidorna men det gjorde ingenting. Den mest underbara personen satt just nu breve mej, och hur han än såg ut så var han alltid perfekt.
Det kom plöttsligt en sköterska som hälsade på Bill, mummlade något om att de skulle ta några prover och att han kunde komma in när de var klart, sen gick hon in till Tom.
Bill fick fram ett leende mot mej och snart möttes våra blickar, hans blanka bruna ögon tittade rakt in i mina blåa.
- Vad fina ögon du har, sa han och blev plttsligt alvarligare. Jag tittade snett på honom och log.
- Tack,
Nu förstod jag varför han var så underbar, inte bara på bilderna i tidningarna. Han var underbar i verkligheten också, kanske till och med ännu bättre, om någon kunde bli så underbar?
Efter en stunds tystnad, som togs över av tankar,
- Jag hatar sjukhus, sa Bill plöttsligt.
- Jag med, sa jag och fick fram bilderna av mamma igen. Jag ville inte tänka på det nu, det var 2 år sen men jag kunde fortfarande inte komma över det..
- Det är liksom en läskig stämning här, och allt är vitt, det skrämmer mej liksom.. en tår rann ner för min kind, nej inte nu. jag hejdade den men Bill hann se hur den hade börjat söka sej ner för min kind.
- Hur är det? sa jag något dumt..? han såg sorgsen ut. Jag skakade på huudet,
- Nej, det är inte du.. jag.. det har hänt så mycket. En av livets största förändringar var här.. Bill tittade på mej och snart fick han en min som såg ut att betyda att han förstod.
- Thesa.. jag vet inte om jag borde fråga men.. Har det med din mamma att göra..? jag tittade ner i golvet för att fly från frågan, men jag vet att det inte funkar så. Det hade gått två år nu, jag kunde inte fortsätta att gömma mej.. Jag tittade rakt in i hans ögon, en tår föll ner och landade på min tröja,
- hon lämnade oss.. det kändes som att orden spelades upp om och om igen i huvudet och jag såg att Bill sa något tillbaks men jag kunde inte höra, plöttligt drog han in mej i sina armar igen och nu kunde jag urskilja en av hans meningar.. "vi tar oss igenom det, vi tillsammans.."
Visa toppen
Show footer