November
Wednesday 11 February 2009 photo 6/7
|
DEL 12
Bill hade gått in till Tom en stund, han hade hjälpt mej att förflytta mej till ett av väntrummen och nu satt jag tyst i en soffa. Mjukare än golvet i korridoren iallafall. Jag kände hur jag sjönk genom den, jag hade lugnat ner mej nu. Bill hade lugnat ner mej. Jag trodde aldrig att han var så snäll och ödmjuk och helt otroligt bra som han verkligen var. Visst jag hade trott så enormt mycket om honom att han skulle vara perfekt och att ingen kan var abättre än honom. Nu så trodde jag det inte längre, jag visste det. Han hade strykt mej över kinden med sin mjuka hand och viskat lugnande ord i mitt öra. Bara berörningen av honom hade fått mej att sluta skaka. Han använde så fina ord, så vackra ord. Jag kände hur magen vek sej lätt och jag märkte att jag fortfarande var hungrig. Den mjuka soffan var låg och jag som hade sjunkit in i den fick problem att ta mej upp. Jag visste heller inte om benen var berädda att lyfta upp resten av mej, men efter några försök så stod jag äntligen upp. Jag sökte med blicken efter närmaste kiosk liknande skylt eller något i den stilen. Nu funkade benen bra, att gå var inget problem. Jag räckte fram jämna mynt till kasörskan och tog en tugga på att päron som jag fått syn på. Dörren stod öppen, och fast det var maj så skakade mina armar. Jag gissade på att det var kylan.
Ändå tog jag tag i dörrhantget med min lediga hand och öppnade dörren som ledde ut. Jag hade ingen lust att vara kvar på sjukhuset egentligen, men det som hänt mellan Bill och mej ville jag inte heller försvinna ifrån.. Inte för att något av det kanske bettyde så mycket för honom, men för mej så hoppade hjärtat upp i halsen varje gång han rörde mig. En varm känsla spred sej när jag var i samma rum som honom. En drömande känsla kom fram bara av tanken på att han var i samma byggnad. Jag tittade upp med blicken mot några av fönstrena, han kanske satt däruppe just nu, eller han gjorde det. I något av fönstrena. Med Tom, sin älskade bror.
BILL:
Tom mhade vaknat men han hade varit helt sliten och trött när han vaknade. Jag kunde inte förstå hur det kunde vara så eftersom att han redan 'sovit' i drygt 2 dygn. Vi hade snackat lite men han hade snabbt somnat, den här gången skulle han ju vakna upp säkert men det var lite jobbit tyckte jag. Jag ville ju snacka med honom, om hur allt var, om hur rädd han var att förlora honom och.. och om Thesa. Therese som satt där utanför i en soffa och var helt förkrossad. Jag ville bara springa dit och krama henne, hon var speciell. på något vis påminnde hon honom om den där glödande känslan i magen. Den som kom upp varje gång han rörde henne, eller varje gång hon sa något till honom. Även fast hennes ord varit få och sorgsna förstod jag att det var något med henne som skulle vara svårt att hitta hos någon annan. Hon var intressant på ett vis som ingen jag träffat hitills i mitt 18 år långa liv hade varit. Jag ville veta allt om henne, så skrek en av mina instingter. Jag visste att det här bara var nuvarande känslor, de skulle aldrig hålla, jag hade ju kännt liknande förut, eller? då hade det försvunnit såfort turneerna startat. Men Thesa, jag kunde inte förstå vad det var, men något var det allt. Just nu ville jag bara att Tom kunde vakna igen och att han kunde hjälpa mej, mitt huvud smäller snart om jag inte kommer över den här frågan.. Mina tankar flög iväg på olika håll och fortfarande kunde jag inte hitta svaret på min fråga.
DEL 13
klockan ringde, men jag hade ingen ork att ta mej ur sängen. Kvart över 8, första lektionen börjar 10 i 9. Jag drog kudden över ansiktet och vände mej om mot väggen. tankarna i mitt huvud sa att jag borde gå upp men emellanåt sa dom att jag skulle ligga kvar i sängen resten av dagen. När jag legat kvar en stund hörde jag hur det knackade på dörren,
- gumman du måste gå upp nu, klockan är halv 9. Börjar inte du 9 idag? det var Christoffers röst, jag fick dåligt smvete för att jag låg kvar och fick plöttsligt väldigt brottom..
- näe det är 10 i 9 idag.. sa jag medans jag drog undan täcket och satte mej ihopkurad på sängkanten. Jag tittade upp på Christoffer som skrattade och skakade på huvudet medans hon gick mot trappan.
Skolan var som alltid, idag var i och för sig Becka där, det känndes tryggt på ett vis men såfort tanke nom att hon skulle flytta kom fram så blev jag osäker. Vi hade snackat men inget om hur det skulle bli eller vad som skulle hända, bara om nutiden liksom, om hur helgen varit och sånt 'trams'. Det känndes dessutom som att Becka drog till sej all uppmärksamhet nu när hon var tillbaks i skolan, och jag kunde inte låta bli att känna mej egoistisk när tankarna kom upp. Jag hade inte fått en chans att prata med henne om sjukhuset, vad som hade hänt. Hon skulle väl antagligen inte tro mej, men vi har liksom alltid berättat allt för varandra. Jag var tvungen att berätta för henne, hon hade ju faktist rätt att veta, och om det var någon jag skulle berätta för så skulle det vara hon. Jag tänkte på Bill, han var verklilgen perfekt, han hade bett mej komma igen efter skolan. Han visste att det var svårt för mej och han hade sagt att jag inte behövde komma om jag inte ville, men att han ville träffa mej igen. Jag blev varm inombords när jag tänkte på alla ord han sagt, det var för bra för att vara verkligt.
Alla dessa tankar uppstod på min andra matte timme. Jag kände de brännande blickarna min lärare gav mej och jag förstod att han inte gillade faktumet att jag oftast satt i min egen värld, utan att få så många tal gjorda.. Sanningen var att de få tal jag gjorde var när han kom fram till mej och checkade upp hur det gick och så. Det måste ha klarnat för honom varför mitt häfta var så tomt och varför det var så många sidor kvar. Kanske var det därför jag hade en 7a i matte på betyget.. hmm, mina tankar flög iväg igen och landade på anken om Becka.
- THERESE? hur går det för fröken? Jag tittade oförståeligt upp och möttes av min lärares onda blick. Jag tittade ner i häftet för att verka oberörd och började hastigt skriva av någgot från boken som jag inte förstod ett skit av. Jag märkte hur han tittade ner i häftet, skakade på huvudet och gick vidare till nästa bänk.
Jag borde kanske börja hänga med lite på timmarna iallafall. Jag går ju ut nian nu och om jag vill komma vidare någonstan så kanske jag borde satsa lite nu.. Jag försökte verkligen konsentrera mej men mina tankar skrek högt i hividet 'becka, becka, becka, becka!' Jag var tvungen att prata med henne, det visste jag, men nu kännde jag att det var viktigt att det skedde snart, att jag inte skulle slöa mej fram till dagen hennes väskor stod utanför hennes hus och vi skulle säga 'hejdå ha ett trevligt liv i fortsättning'- till varandra.
Jag ställde mej upp tog böckerna i famnen väskan över axeln och rusade ut ur klassrummet.
-THEREEESEE!? vad håller du på med?? Jag hörde den okännda rösten av den nya matteläraren som snart haft oss i en termin och jag tyckte synd om honom. Jag gjorde det verkligen omöjligt för honom men just nu var jag tvungen att snacka med Becka, jag bara var det.
Min hand rörde nästan dörren som ledde in i kemisalen, och vid sekunden den var beredd på att knacka på och störa all konsentration som skedde inanför den tjocka muren så smälldes den upp framför mej och jag hoppade till i chock.
- Thesa, vafan gör du här? Jag tittade upp och såg till min förvåning Kevva. Jag tittade på honom och vinkade lite förvånat och generat med ena handen .
- Du skulle inte vilja vara så vänlig och be Becka komma ut? sa jag och log osäkert mot honom.
- Joråå, det ska jag väl kunna fixa! sa han med en säker ton i rösten, men han tittade lite frågande på mej som att han ville veta vad som stod på.
- jag skulle bara vilja snacka lite med henne, sa jag och kännde mej korkad, det var ju faktist mitt på en skoldag..
- under en lektion.. damn girl, det här måste vara viktit! sa han och nickade mot mej retsamt.
Han tittade in genom dörren till klassrummet som gav iffrån sej lukten av gas och provrör.
- Ehm, alltså skulle någon kunna komma med? skulle liksom int evilja gå ända bort till bildsalen och hämta ett llitet papper helt själv.. Kevva sa det med sin egna lilla självbelåtna och samtadigt krävande stil och som alltid fick han medlidande av läraren, vars namn var Lotta.
- Ja, Kevin om du nnu verkligen behöver någon med dej så kan väl Måns..
- Ja, Becka skulle vara perfekt! tack fröken du är så förstående! Han smilade självssäkert och medans Lotta stod i någon sorts shock efter att han avbrutit henne så var alt hon kunde göra att nicka och få fram små ord som ' ja.. perfekt..'
Kevin tittade bak på mej och log stort, sen sa han något oförståbart och gick vidare genom korridoren.
- nejmen tjeena bruden! Jag tittade upp från bänken och såg Becka komma ut från klassrummet, hon stängde dörren och satte sej breve mej.
- jag förstod nästan att det var något, liskom sen när behövde Kevva nån att gå med till bildsalen? vi skrattade och jag ställde mej upp.
- Vi borde gå ut, jag måste snacka med dig. sa jag och tog hennes han och drog med henne mot ytterdörrarna.
- vad äre som är så viktit gumman? Backes röst lät tröstande och jag kunde inte förstå att hon inte var mer förstående.
- Det är ju du, sa jag och kände sorgen dras över mej. Becka tittade på mej, återigen med oförstående blick.
- vadå, har jag gjort något fel nu eller? hon lät nästan arg och jag blev lite rädd, varför var hon såhär?
- nej.. du ska förfan flytta Becka, och det är snart bara 2 veckor kvar! jag kände hur en tår rann ner för kinden men jag fortsatte min mening.
- du kommer att flytta från mej och jag kommer att sakna dej så mycket!
- Men gumman! Hon såg avslappnad ut nu och inte lika arg hon kramade mej hårt och länge och viskade i mitt öra '' jag är alltid med dej, det vet du..''
När jag började andas lite lugnare igen så hörde jag en fråga spolas upp ur hennes mun.
- Thesa.. vad var det för något du skulle berätta för mej förut..? sa hon och försökte möta min suddiga blick. Mina tankar reste tillbaka den dagen jag ringt Becka från skolan..
- mm.. hallå..? En nyvaken Becka svarade sömnigt i telefonen.
- Hej, det är jag.. förlåt att jag ringer men jag behövde bara prata med dej. sa jag tyst.
- Nej men hej..! jag försökte ringa dej igår, men din telefon var vist avstängd. sa hon, fortfarande lika trött.
- Aa. betteriet tog slut.. men du.. Jag visste int eom jag skulle säga något till henne om händelsen och sjukhuset.. hon verkade inte så pigg nu så jag frågade henne istället om hur hon mådde.
- Ehmm.. alltså.. Jag hörde hur hon drog undan luren från örat.. efter en stund kom hon tillbaka.
- jag hade feber igår och kännde mej inte så pigg bara..
- Jahaa.., men hoppas att du mår bättre idag, eller att du åtminnståne kryar på dej! Sa jag och försökte låta glad så att hon inte skulle höra hur jag just vid tillfället höll en hård sak inom mej som bankade på i bröstet.. Det värsa var, att jag kunde känna en gnista som sa att allt inte var bra i hennes omgivning eller i hennes hjärta heller..
- Becka, är det säkert att allt är bra..? Sa jag osäkert. Becka svarade inte på en lång stund,
- Mm.. allt är väl bra. Eller...
* BIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIPPPPPPPPPPPPPPP!!! * Jag hörde inte vad Becka sagt, att den där j*vla skolklockan skulle ha sånt oväsen för sej..
- Alltså Becka förlåt men..
- Skolklockan, jag vet.. jag hörde och kunde se framför mej ett litet leende på hennes läppar. Hoppas att allt verkligen var bra med henne nu bara.
- Du, det hände en grej häromkvällen, då jag skulle gå hem från dej om du kommer ihåg?
- Jaa? svarade Becka.
- Jag tror,.. eller, jag vet inte..
- Vad är det gumman..? Vad har hänt? du gör mej orolig.
- Nej men jag tror, att.. att det är en bra sak. sa jag och förökte tänka efter om det var de. Mitt hjärta sa ja, men mitt huvud visste fortfarande inte svaret.
- men kom igen berätta då! sa Becka i luren och lät gladare och piggare nu.
- Jag ska träffa Bill..! Sa jag och lät osäker, jag hörde det själv på min röst, den var darrig..
- Men du din dagdrömmare! sa Becka och skrattade smått, ja om några månader i stockholm! OM du vinner beckstage passet så kommer du ännu närmare honom, du vet då försvinner typ 5000 pers som annars under konserten kommer stå mellan er!
- nej men alltså.. Mer hann jag inte säga fören våran lärare låste upp dörren och alla i klassen traskade in..
- joo, alltså, kommer du ihåg att jag sa att jag träffat Bill? sa jag och tittade upp på henne.
- Ehm. svagt. men du skämta ju bara, de skulle ju vem som helst fatta! Jag tittade på henne och jag förstod att det här inte ksulle bli så enkelt som att bar asäga ''jag har träffat Bill, och jag har någon konstig kännsla av att han kanske tycker om mej!'' Jag titta ner i marken för att hitta orden jag skulle berätta om.
- Okej, lyssna här,.. den där kvällen, den då jag gick hem från dig senast. som jag pratade om.. minns du? jag såg på henne och hon nickade.
''Jag var påväg hem och den var en man som följde efter mej, jag blev rädd men stannade till slut och då berättade han att en kille blivit påkörd. Han hade ingen telefon och han ville låna min. Jag kom med honom och... det var Tom.'' Becka såg på mej,
- Vad menar du?.. sa hon och skrattade. Tom? vadå kaulitz? Jag nickade och hon skrattade bara som svarts. Hon skulle just säga emot mej när jag avbröt henne.
- Han såg så lidande ut.. jag tittade upp på himmlen och kunde se hans leende när han just den kvällen hade tittat upp på mej och sagt de första orden som var menade till mej.
''Han vaknade en stund när jag satt hos honom på en av parkbänkarna nere vid viken, men han försvann snabbt. När ambulansen kom och han äntligen kommit till sjukhuset, dit jag också var tvungen att åka, så berättade doktorn att han låg o koma.'' bilder från allt strömmades upp igen, jag såg på Becka, hon kasnke började förstå nu..
- en sköterska som varit inne hos honom gav mej hans telefon och bad mej ringa.. jag fick tåar i ögonen när jag tänkte på samtalet med Bill. Det första. ''Men jag kunde inte ringa.. det var då allt gick fel, men bra också..'' Becka tittade på mej med ångerfull blick, kasnke hade h on sett mina tårar i ögonlocken..
- Vad hände? hennes röst var så mjuk och jag ville bara krama henne och glömma allt som skulle hända..
- han ringde.. Bill. När han fick reda på att Tom var inlagt så kom han på en gång. jag tittade på Becka med en tår i ögonvrån. ''och han är med perfekt än jag någonsin sagt att han är!'' sa jag och log mot henne. ''tror du mej nu?..'' sa jag osäkert men bestämt på samma gång.
- Jag vet inte, jag tror att jag gör det. men det skulle vara för jävligt om du skulle lura mej nu! sa hon och skrattade. Jag tittade på henne allvarligt.
- Om du inte tror mej kan du ju alltid följa med till sjukhuset efter skolan. Bill ville att jag skulle komma, han ville träffa mej igen..
Bill hade gått in till Tom en stund, han hade hjälpt mej att förflytta mej till ett av väntrummen och nu satt jag tyst i en soffa. Mjukare än golvet i korridoren iallafall. Jag kände hur jag sjönk genom den, jag hade lugnat ner mej nu. Bill hade lugnat ner mej. Jag trodde aldrig att han var så snäll och ödmjuk och helt otroligt bra som han verkligen var. Visst jag hade trott så enormt mycket om honom att han skulle vara perfekt och att ingen kan var abättre än honom. Nu så trodde jag det inte längre, jag visste det. Han hade strykt mej över kinden med sin mjuka hand och viskat lugnande ord i mitt öra. Bara berörningen av honom hade fått mej att sluta skaka. Han använde så fina ord, så vackra ord. Jag kände hur magen vek sej lätt och jag märkte att jag fortfarande var hungrig. Den mjuka soffan var låg och jag som hade sjunkit in i den fick problem att ta mej upp. Jag visste heller inte om benen var berädda att lyfta upp resten av mej, men efter några försök så stod jag äntligen upp. Jag sökte med blicken efter närmaste kiosk liknande skylt eller något i den stilen. Nu funkade benen bra, att gå var inget problem. Jag räckte fram jämna mynt till kasörskan och tog en tugga på att päron som jag fått syn på. Dörren stod öppen, och fast det var maj så skakade mina armar. Jag gissade på att det var kylan.
Ändå tog jag tag i dörrhantget med min lediga hand och öppnade dörren som ledde ut. Jag hade ingen lust att vara kvar på sjukhuset egentligen, men det som hänt mellan Bill och mej ville jag inte heller försvinna ifrån.. Inte för att något av det kanske bettyde så mycket för honom, men för mej så hoppade hjärtat upp i halsen varje gång han rörde mig. En varm känsla spred sej när jag var i samma rum som honom. En drömande känsla kom fram bara av tanken på att han var i samma byggnad. Jag tittade upp med blicken mot några av fönstrena, han kanske satt däruppe just nu, eller han gjorde det. I något av fönstrena. Med Tom, sin älskade bror.
BILL:
Tom mhade vaknat men han hade varit helt sliten och trött när han vaknade. Jag kunde inte förstå hur det kunde vara så eftersom att han redan 'sovit' i drygt 2 dygn. Vi hade snackat lite men han hade snabbt somnat, den här gången skulle han ju vakna upp säkert men det var lite jobbit tyckte jag. Jag ville ju snacka med honom, om hur allt var, om hur rädd han var att förlora honom och.. och om Thesa. Therese som satt där utanför i en soffa och var helt förkrossad. Jag ville bara springa dit och krama henne, hon var speciell. på något vis påminnde hon honom om den där glödande känslan i magen. Den som kom upp varje gång han rörde henne, eller varje gång hon sa något till honom. Även fast hennes ord varit få och sorgsna förstod jag att det var något med henne som skulle vara svårt att hitta hos någon annan. Hon var intressant på ett vis som ingen jag träffat hitills i mitt 18 år långa liv hade varit. Jag ville veta allt om henne, så skrek en av mina instingter. Jag visste att det här bara var nuvarande känslor, de skulle aldrig hålla, jag hade ju kännt liknande förut, eller? då hade det försvunnit såfort turneerna startat. Men Thesa, jag kunde inte förstå vad det var, men något var det allt. Just nu ville jag bara att Tom kunde vakna igen och att han kunde hjälpa mej, mitt huvud smäller snart om jag inte kommer över den här frågan.. Mina tankar flög iväg på olika håll och fortfarande kunde jag inte hitta svaret på min fråga.
DEL 13
klockan ringde, men jag hade ingen ork att ta mej ur sängen. Kvart över 8, första lektionen börjar 10 i 9. Jag drog kudden över ansiktet och vände mej om mot väggen. tankarna i mitt huvud sa att jag borde gå upp men emellanåt sa dom att jag skulle ligga kvar i sängen resten av dagen. När jag legat kvar en stund hörde jag hur det knackade på dörren,
- gumman du måste gå upp nu, klockan är halv 9. Börjar inte du 9 idag? det var Christoffers röst, jag fick dåligt smvete för att jag låg kvar och fick plöttsligt väldigt brottom..
- näe det är 10 i 9 idag.. sa jag medans jag drog undan täcket och satte mej ihopkurad på sängkanten. Jag tittade upp på Christoffer som skrattade och skakade på huvudet medans hon gick mot trappan.
Skolan var som alltid, idag var i och för sig Becka där, det känndes tryggt på ett vis men såfort tanke nom att hon skulle flytta kom fram så blev jag osäker. Vi hade snackat men inget om hur det skulle bli eller vad som skulle hända, bara om nutiden liksom, om hur helgen varit och sånt 'trams'. Det känndes dessutom som att Becka drog till sej all uppmärksamhet nu när hon var tillbaks i skolan, och jag kunde inte låta bli att känna mej egoistisk när tankarna kom upp. Jag hade inte fått en chans att prata med henne om sjukhuset, vad som hade hänt. Hon skulle väl antagligen inte tro mej, men vi har liksom alltid berättat allt för varandra. Jag var tvungen att berätta för henne, hon hade ju faktist rätt att veta, och om det var någon jag skulle berätta för så skulle det vara hon. Jag tänkte på Bill, han var verklilgen perfekt, han hade bett mej komma igen efter skolan. Han visste att det var svårt för mej och han hade sagt att jag inte behövde komma om jag inte ville, men att han ville träffa mej igen. Jag blev varm inombords när jag tänkte på alla ord han sagt, det var för bra för att vara verkligt.
Alla dessa tankar uppstod på min andra matte timme. Jag kände de brännande blickarna min lärare gav mej och jag förstod att han inte gillade faktumet att jag oftast satt i min egen värld, utan att få så många tal gjorda.. Sanningen var att de få tal jag gjorde var när han kom fram till mej och checkade upp hur det gick och så. Det måste ha klarnat för honom varför mitt häfta var så tomt och varför det var så många sidor kvar. Kanske var det därför jag hade en 7a i matte på betyget.. hmm, mina tankar flög iväg igen och landade på anken om Becka.
- THERESE? hur går det för fröken? Jag tittade oförståeligt upp och möttes av min lärares onda blick. Jag tittade ner i häftet för att verka oberörd och började hastigt skriva av någgot från boken som jag inte förstod ett skit av. Jag märkte hur han tittade ner i häftet, skakade på huvudet och gick vidare till nästa bänk.
Jag borde kanske börja hänga med lite på timmarna iallafall. Jag går ju ut nian nu och om jag vill komma vidare någonstan så kanske jag borde satsa lite nu.. Jag försökte verkligen konsentrera mej men mina tankar skrek högt i hividet 'becka, becka, becka, becka!' Jag var tvungen att prata med henne, det visste jag, men nu kännde jag att det var viktigt att det skedde snart, att jag inte skulle slöa mej fram till dagen hennes väskor stod utanför hennes hus och vi skulle säga 'hejdå ha ett trevligt liv i fortsättning'- till varandra.
Jag ställde mej upp tog böckerna i famnen väskan över axeln och rusade ut ur klassrummet.
-THEREEESEE!? vad håller du på med?? Jag hörde den okännda rösten av den nya matteläraren som snart haft oss i en termin och jag tyckte synd om honom. Jag gjorde det verkligen omöjligt för honom men just nu var jag tvungen att snacka med Becka, jag bara var det.
Min hand rörde nästan dörren som ledde in i kemisalen, och vid sekunden den var beredd på att knacka på och störa all konsentration som skedde inanför den tjocka muren så smälldes den upp framför mej och jag hoppade till i chock.
- Thesa, vafan gör du här? Jag tittade upp och såg till min förvåning Kevva. Jag tittade på honom och vinkade lite förvånat och generat med ena handen .
- Du skulle inte vilja vara så vänlig och be Becka komma ut? sa jag och log osäkert mot honom.
- Joråå, det ska jag väl kunna fixa! sa han med en säker ton i rösten, men han tittade lite frågande på mej som att han ville veta vad som stod på.
- jag skulle bara vilja snacka lite med henne, sa jag och kännde mej korkad, det var ju faktist mitt på en skoldag..
- under en lektion.. damn girl, det här måste vara viktit! sa han och nickade mot mej retsamt.
Han tittade in genom dörren till klassrummet som gav iffrån sej lukten av gas och provrör.
- Ehm, alltså skulle någon kunna komma med? skulle liksom int evilja gå ända bort till bildsalen och hämta ett llitet papper helt själv.. Kevva sa det med sin egna lilla självbelåtna och samtadigt krävande stil och som alltid fick han medlidande av läraren, vars namn var Lotta.
- Ja, Kevin om du nnu verkligen behöver någon med dej så kan väl Måns..
- Ja, Becka skulle vara perfekt! tack fröken du är så förstående! Han smilade självssäkert och medans Lotta stod i någon sorts shock efter att han avbrutit henne så var alt hon kunde göra att nicka och få fram små ord som ' ja.. perfekt..'
Kevin tittade bak på mej och log stort, sen sa han något oförståbart och gick vidare genom korridoren.
- nejmen tjeena bruden! Jag tittade upp från bänken och såg Becka komma ut från klassrummet, hon stängde dörren och satte sej breve mej.
- jag förstod nästan att det var något, liskom sen när behövde Kevva nån att gå med till bildsalen? vi skrattade och jag ställde mej upp.
- Vi borde gå ut, jag måste snacka med dig. sa jag och tog hennes han och drog med henne mot ytterdörrarna.
- vad äre som är så viktit gumman? Backes röst lät tröstande och jag kunde inte förstå att hon inte var mer förstående.
- Det är ju du, sa jag och kände sorgen dras över mej. Becka tittade på mej, återigen med oförstående blick.
- vadå, har jag gjort något fel nu eller? hon lät nästan arg och jag blev lite rädd, varför var hon såhär?
- nej.. du ska förfan flytta Becka, och det är snart bara 2 veckor kvar! jag kände hur en tår rann ner för kinden men jag fortsatte min mening.
- du kommer att flytta från mej och jag kommer att sakna dej så mycket!
- Men gumman! Hon såg avslappnad ut nu och inte lika arg hon kramade mej hårt och länge och viskade i mitt öra '' jag är alltid med dej, det vet du..''
När jag började andas lite lugnare igen så hörde jag en fråga spolas upp ur hennes mun.
- Thesa.. vad var det för något du skulle berätta för mej förut..? sa hon och försökte möta min suddiga blick. Mina tankar reste tillbaka den dagen jag ringt Becka från skolan..
- mm.. hallå..? En nyvaken Becka svarade sömnigt i telefonen.
- Hej, det är jag.. förlåt att jag ringer men jag behövde bara prata med dej. sa jag tyst.
- Nej men hej..! jag försökte ringa dej igår, men din telefon var vist avstängd. sa hon, fortfarande lika trött.
- Aa. betteriet tog slut.. men du.. Jag visste int eom jag skulle säga något till henne om händelsen och sjukhuset.. hon verkade inte så pigg nu så jag frågade henne istället om hur hon mådde.
- Ehmm.. alltså.. Jag hörde hur hon drog undan luren från örat.. efter en stund kom hon tillbaka.
- jag hade feber igår och kännde mej inte så pigg bara..
- Jahaa.., men hoppas att du mår bättre idag, eller att du åtminnståne kryar på dej! Sa jag och försökte låta glad så att hon inte skulle höra hur jag just vid tillfället höll en hård sak inom mej som bankade på i bröstet.. Det värsa var, att jag kunde känna en gnista som sa att allt inte var bra i hennes omgivning eller i hennes hjärta heller..
- Becka, är det säkert att allt är bra..? Sa jag osäkert. Becka svarade inte på en lång stund,
- Mm.. allt är väl bra. Eller...
* BIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIPPPPPPPPPPPPPPP!!! * Jag hörde inte vad Becka sagt, att den där j*vla skolklockan skulle ha sånt oväsen för sej..
- Alltså Becka förlåt men..
- Skolklockan, jag vet.. jag hörde och kunde se framför mej ett litet leende på hennes läppar. Hoppas att allt verkligen var bra med henne nu bara.
- Du, det hände en grej häromkvällen, då jag skulle gå hem från dej om du kommer ihåg?
- Jaa? svarade Becka.
- Jag tror,.. eller, jag vet inte..
- Vad är det gumman..? Vad har hänt? du gör mej orolig.
- Nej men jag tror, att.. att det är en bra sak. sa jag och förökte tänka efter om det var de. Mitt hjärta sa ja, men mitt huvud visste fortfarande inte svaret.
- men kom igen berätta då! sa Becka i luren och lät gladare och piggare nu.
- Jag ska träffa Bill..! Sa jag och lät osäker, jag hörde det själv på min röst, den var darrig..
- Men du din dagdrömmare! sa Becka och skrattade smått, ja om några månader i stockholm! OM du vinner beckstage passet så kommer du ännu närmare honom, du vet då försvinner typ 5000 pers som annars under konserten kommer stå mellan er!
- nej men alltså.. Mer hann jag inte säga fören våran lärare låste upp dörren och alla i klassen traskade in..
- joo, alltså, kommer du ihåg att jag sa att jag träffat Bill? sa jag och tittade upp på henne.
- Ehm. svagt. men du skämta ju bara, de skulle ju vem som helst fatta! Jag tittade på henne och jag förstod att det här inte ksulle bli så enkelt som att bar asäga ''jag har träffat Bill, och jag har någon konstig kännsla av att han kanske tycker om mej!'' Jag titta ner i marken för att hitta orden jag skulle berätta om.
- Okej, lyssna här,.. den där kvällen, den då jag gick hem från dig senast. som jag pratade om.. minns du? jag såg på henne och hon nickade.
''Jag var påväg hem och den var en man som följde efter mej, jag blev rädd men stannade till slut och då berättade han att en kille blivit påkörd. Han hade ingen telefon och han ville låna min. Jag kom med honom och... det var Tom.'' Becka såg på mej,
- Vad menar du?.. sa hon och skrattade. Tom? vadå kaulitz? Jag nickade och hon skrattade bara som svarts. Hon skulle just säga emot mej när jag avbröt henne.
- Han såg så lidande ut.. jag tittade upp på himmlen och kunde se hans leende när han just den kvällen hade tittat upp på mej och sagt de första orden som var menade till mej.
''Han vaknade en stund när jag satt hos honom på en av parkbänkarna nere vid viken, men han försvann snabbt. När ambulansen kom och han äntligen kommit till sjukhuset, dit jag också var tvungen att åka, så berättade doktorn att han låg o koma.'' bilder från allt strömmades upp igen, jag såg på Becka, hon kasnke började förstå nu..
- en sköterska som varit inne hos honom gav mej hans telefon och bad mej ringa.. jag fick tåar i ögonen när jag tänkte på samtalet med Bill. Det första. ''Men jag kunde inte ringa.. det var då allt gick fel, men bra också..'' Becka tittade på mej med ångerfull blick, kasnke hade h on sett mina tårar i ögonlocken..
- Vad hände? hennes röst var så mjuk och jag ville bara krama henne och glömma allt som skulle hända..
- han ringde.. Bill. När han fick reda på att Tom var inlagt så kom han på en gång. jag tittade på Becka med en tår i ögonvrån. ''och han är med perfekt än jag någonsin sagt att han är!'' sa jag och log mot henne. ''tror du mej nu?..'' sa jag osäkert men bestämt på samma gång.
- Jag vet inte, jag tror att jag gör det. men det skulle vara för jävligt om du skulle lura mej nu! sa hon och skrattade. Jag tittade på henne allvarligt.
- Om du inte tror mej kan du ju alltid följa med till sjukhuset efter skolan. Bill ville att jag skulle komma, han ville träffa mej igen..
Visa toppen
Show footer