November
Wednesday 11 February 2009 photo 7/7
|
Del 14
dom vita väggarna som bara fortsatte och fortsatte. korridor efter korridor var den samma. känslan om att den här platsen var ett hot, lika väl som det höll på att leda till något possitivt kändes helt fel. från livsförändring till en annan livsförändring.. För första gången på 2 år kunde jag se en vän eller en betydelsefull person på min högra sida. Fast hon bara gick nära mej i den kyliga korridoren kunde jag känna en liten känsla av trygghet. Becka såg på mej och mitt sinne sa att hon redan trodde mej.
- Han är i rum 183, sa jag och tittade på henne. vi hade medvetet gått förbi ''receptionen'' och var vid korridoren som skulle svänga av mot Toms rum.
- du Thesa, jag väntar här jag måste ändå gå på toa snabbt, är det okej? hennes vänliga ton träfafde mitt öra försiktigt och jag nickade. Jag tog några sakta steg mi rummet och såg Becka försvinna in på närmaste toaletten. "Han ville att jag skulle komma, Bill ville det. Tänk om det är allt? Tänk om han bara vile säga hejdå. för alltid? jag är väl inget för honom, han är så vacker varför skulle jag betyda något.." Dörren stod på glänt och jag tittade in, rummet såg ut att stå helt stilla, helt tomt luften känndes sträv. När jag tog ett steg in i det var det inte kängre en känsla. Rummet var tomt, den stora buketen som Tom fått stod inte längre på bordet, stolen var inte framskuten, stolen som Bill brukade sitta på, men han satt inte heller där, han satt inte och tittade till Tom. Sängen, jag tittade på sängen. den var fint bäddad. tom var borta. Dom hade åkt, det var ett avsked. Han ville säga farväl. om ens det.. vad skulle jag veta. Mitt inre kändes krossat. Känslan om att kanske få röra vid honom var försvunnen. en tår rann ner, jag kände mej barnslig och drog med handen över hela ansiktet, låsades att dom fortfarande var kvar, såg allt framför mej. Men när jag tittade upp igen svämmade verkligheten över mej som om någon avlöst ett skott. jag satte mej ner i stolen och drog in doften av vanilj, doften av Bill.
Mina ben ledde mej trött ut ur rummet och när korridoren som kändes längre än någonsin äntligen tagit slut såg jag Becka, hon gick mot mej och jag försökte komma på ett sätt att förklara.
- Alltså, dom var.. det var tomt.. han var inte där... dom måste ha..
- Här. Becka avbröt mej. "jag fick det av han där killen i receptionen, det var till dig.."
Becka räckte fram ett vitt kuvert som det stod med krokiga bokstäver men ändå vackra, det syntes att det var slarvigt och den osm skrivit det hade haft bråttom. jag öppnade det och drog ut en bit avrivet papper. Jag vecklade ut det och texten som mötte min blick fick en ny livsuppfattning för min själ;
"Det blev så plöttsligt. Therese, Förlåt.
Ring mej, snälla <3"
numret som stod under texten memorerades genast i mitt huvud, med fina bokstäver kanske en aning bättre gjorda hade han skrivit sitt namn, Bill. jag la svagt märke till det svagt utsuddade hjärtat på pappret , värmen trängde igenom mej på nytt. Jag tittade upp på Becka som bara gapade.
- Jag hatar att prata i telefon.. sa jag och kved till.
- Men snälla gumman.. Beckas röst var nästan anfådd. "ÄR DU KORKAD ELLER!?"
dom vita väggarna som bara fortsatte och fortsatte. korridor efter korridor var den samma. känslan om att den här platsen var ett hot, lika väl som det höll på att leda till något possitivt kändes helt fel. från livsförändring till en annan livsförändring.. För första gången på 2 år kunde jag se en vän eller en betydelsefull person på min högra sida. Fast hon bara gick nära mej i den kyliga korridoren kunde jag känna en liten känsla av trygghet. Becka såg på mej och mitt sinne sa att hon redan trodde mej.
- Han är i rum 183, sa jag och tittade på henne. vi hade medvetet gått förbi ''receptionen'' och var vid korridoren som skulle svänga av mot Toms rum.
- du Thesa, jag väntar här jag måste ändå gå på toa snabbt, är det okej? hennes vänliga ton träfafde mitt öra försiktigt och jag nickade. Jag tog några sakta steg mi rummet och såg Becka försvinna in på närmaste toaletten. "Han ville att jag skulle komma, Bill ville det. Tänk om det är allt? Tänk om han bara vile säga hejdå. för alltid? jag är väl inget för honom, han är så vacker varför skulle jag betyda något.." Dörren stod på glänt och jag tittade in, rummet såg ut att stå helt stilla, helt tomt luften känndes sträv. När jag tog ett steg in i det var det inte kängre en känsla. Rummet var tomt, den stora buketen som Tom fått stod inte längre på bordet, stolen var inte framskuten, stolen som Bill brukade sitta på, men han satt inte heller där, han satt inte och tittade till Tom. Sängen, jag tittade på sängen. den var fint bäddad. tom var borta. Dom hade åkt, det var ett avsked. Han ville säga farväl. om ens det.. vad skulle jag veta. Mitt inre kändes krossat. Känslan om att kanske få röra vid honom var försvunnen. en tår rann ner, jag kände mej barnslig och drog med handen över hela ansiktet, låsades att dom fortfarande var kvar, såg allt framför mej. Men när jag tittade upp igen svämmade verkligheten över mej som om någon avlöst ett skott. jag satte mej ner i stolen och drog in doften av vanilj, doften av Bill.
Mina ben ledde mej trött ut ur rummet och när korridoren som kändes längre än någonsin äntligen tagit slut såg jag Becka, hon gick mot mej och jag försökte komma på ett sätt att förklara.
- Alltså, dom var.. det var tomt.. han var inte där... dom måste ha..
- Här. Becka avbröt mej. "jag fick det av han där killen i receptionen, det var till dig.."
Becka räckte fram ett vitt kuvert som det stod med krokiga bokstäver men ändå vackra, det syntes att det var slarvigt och den osm skrivit det hade haft bråttom. jag öppnade det och drog ut en bit avrivet papper. Jag vecklade ut det och texten som mötte min blick fick en ny livsuppfattning för min själ;
"Det blev så plöttsligt. Therese, Förlåt.
Ring mej, snälla <3"
numret som stod under texten memorerades genast i mitt huvud, med fina bokstäver kanske en aning bättre gjorda hade han skrivit sitt namn, Bill. jag la svagt märke till det svagt utsuddade hjärtat på pappret , värmen trängde igenom mej på nytt. Jag tittade upp på Becka som bara gapade.
- Jag hatar att prata i telefon.. sa jag och kved till.
- Men snälla gumman.. Beckas röst var nästan anfådd. "ÄR DU KORKAD ELLER!?"
Visa toppen
Show footer