November
Thursday 6 November 2008 photo 1/1
|
DEL 5
Telefonen låg på golvet framför mej. Toms telefon. Tom Kaulitz. Jag bara glodde på den, kunde inte förstå vad som just hänt..
En sköterska kom ut igen, hon tittade ner på mej där jag satt på golvet:
- Om du vill får du gå in och hälsa på honom nu, sa hon och log. Han har inte avknat ännu, men läget är stabilt så vitt vi vet. Hon tittade på mej igen och nu med en frågande blick:
- Men hur är det med dej vännen? Det börjar bli sent.. har du någon som hämtar dej? Hon satta sej på knä mot mej och log vänligt.
- Ja.. Ja, jo det har jag! Sa jag och vaknade ur mina tankar. Han hade inte vaknat ännu.. han hade inte vaknat... han låg fortfarande där inne i det där förbannade komat! VARFÖR!??
Jag fick plöttsligt för mej att gå in och se på honom, kasnke bara se, det var ju Tom. en av mina största idoler, min förebil inom gitarrspelandet. Jag ville ju bli lika bra som honom! Det var till hans gitarr jag somnade till kväll efter kväll. Han tog upp en stor del av mitt hjärta. En av Kaulitz tvillingarna. Nu bildades plöttsligt en ny tank. Bruna vackra ögon, som man drunknade i, även fast de bara var på bild. Svart sotigt runt om dem, de var som inramade. Piercingen som glänste till och fick honom se ännu snyggare ut. Jag hade pratat med honom, och jag hade verkligen fösökt att inte verka nervös, men ärligt talat hade jag fått sätta mej ner så att inte knäna skulle vikas. Bill. Namnet ekade i mitt huvud.
Flashback:
- Assa, är Tom där? eller har jag ringt fel?
- Nej, allså.. Jag försökte att inte låta nervös..
- Assa förlåt men jag söker min bror, det borde vara hans telefon nummer som jag ringt till!
- Ja, det är det nog, har han en uppfällbar.. jag visste inte vad det var för märke eller något så jag tystnade, men jag hann ändå inte säga något mer fören killen på andra sidan linjen avbröt mej:
- Assa vem äre!? har det hänt något?? ja han har en sån, en uppfällbar nokia! Jag började förstå att killen måste vara Bill. Jag kände hur huden reste sig över hela min kropp. Han var så underbar, det var så underbart att höra hans röst.
- ja.. det har hänt en grej, och Tom är på sjukhuset. Jag hittade hans telefon i hans jackficka.. Jag hörde hur rösten stannade upp.
- Menaru... mer du, att det har hänt Tom något!??? Jag kunde höra hur rösten, som antagligen tillhörde Bill, blev orolig och chockad.
- ja... jag sa det så tyst jag kunde.. han blev påkörd i stan, en man hittade honom och jag lånade ut min telefon och ringde ambulansen,.. sen så,.. sen..
- Hur mår han!?? Rösten avbröt mej.. Han mår väl bra!? vaa?
- Assa.. han svimmade, men han vaknade upp när jag var i närheten så han hann säga några ord till mej.. Jag blev än en gång avbruten.
- HAnn säga!? vadå.. är.. är han.. Jag hörde hur gråten häll på att släppa taget om hans röst.
- Nej alltså!.. Jag drog in ett djupt andetag och bestämmde mej för att vara bestämmd och inte osäker längre! varför skulle jag var det? det var kasnke Bill jag pratade med! jag var tvungen att kontrollera detta!.
- Han mår nog bra, sa jag och fösökte låta övertygad.. men..
- Jag kommer direkt! förresten jag heter Bill! Jag är ledsen för allt, om du vill får du gärna stanna, så att jag får tacka dej mer ordentligt senare! Jag försökt börja en ny mening men rösten orkade inte och jag sa bara:
- Ja, visst. Hejdåå..
Bill Kaulitz. Bill Kauliz. Bill kaulitz. Bill Kaulitz. Han var påväg hit. Och han ville att jag skulle vara kvar. Vad var det som höll på att hända egentligen!???
Plöttsligt öppnades dörren igen och ut gick de två andra läkarna som varit inne hos Tom.
- Du får gå in till honom nu om du vill, och kasnke fösöka prata med honom, han hör dej nog bara det att han inte svarar. sa en av dem.
Jag nickade och ställde mej upp. Jag skulle in, det var en sak som var säker.
När dörren bakom mej stängdes, blev jag plöttsligt nervös, men han var ju inte änns vaken! han visste ju inte änns att jag var där! varför skulle jag alltid bli nervös så fort något hände. Ioförsig så hatade jag sjukhus, efter mammas sjukhustid så hade jag hellst inte tagit ett steg innanför dess dörrar. Men det här var anorlunda på någotvis. Jag tog tillslut några steg till fram mot sängen som stod mitt på golvet i rummet. Jag såg på personen däri. Tom. Det var verkligen han! Jag kännde en tår rinna ner för min kind, men torkade snabbt bort den igen.. Jag satte mej ner brevid honom och började prata lite lätt:
- Hej du.. Sa jag och kännde mej lite fånig, jag kände ju inte änns människan! eller iallafall inte på det sättet..
- Jag vet vem du är, och du ska veta att.. ja om du nu hör mej såklart, sa jag och tittade upp i taket. En till tår rann ner från ögat.
- du är så jäkla bra! du spelar bäst, och du måste vakna nu snart! för din bror är påväg hit och om han hittar dej såhär så kommer han knappt att överleva.. så snälla snälla Tom. Vakna. Jag tittade ner i golvet och kände att tårarna tryckte på. Jag tittade upp på hans ansikte. Han såg så hjälplös ut, han såg inte sådär matcho ut som han brukade göra i intervjuer och andra tillfällen. Jag satte mej på en stol brevid. Det började plöttsligt surra i min ficka.. Christopher stod det på skärmen.
- hej.. jag svarade snabbt.
- hej det är jag, hur äre? jag är iallafall här nu, väntar på dej i väntrummet så kom dit nu snart.
- ja Okej, det är bra, jag kommer just då! sa jag och hörde hur han svarade och sa hejdå.
Jag tittade på Tom igen sen ställde jag mej upp och gick ut, jag ville vänta på Bill.. men jag vågade inte.
- Ursäkta, vet du hur länge han kommer att måsta stanna här? jag frågade en sköterska som just var påväg in till Tom.
- Ja, han ligger ju i koma just nu så jag vet ju inte hur det kommer bli, men om vi skulle ha sådan ttur att han vaknar redan i morgon, så skulle han väl vara här i drygt en vecka iallafall. Sa hon och log osäkert mot mej.
- Okej.. tack så mycket, sa jag och gick bort till väntrummet. En vecka... då kanske jag kunde komma tillbaka och se hur allt gått.. om jag nu vågar. Mina tankar släpptes när jag såg Toffe i väntrummet. Det var som en lättnad som fyllde min kropp. Jag sprang fram till honom och kramade honom hårt, jag förstod att han undrade vad som hänt,.. men jag kunde inte berätta. Inte ännu. Jag tror att han förstod, för han frågade inte. Ögonlocken blev tunga så påvägen hem somnade jag i bilen..
Telefonen låg på golvet framför mej. Toms telefon. Tom Kaulitz. Jag bara glodde på den, kunde inte förstå vad som just hänt..
En sköterska kom ut igen, hon tittade ner på mej där jag satt på golvet:
- Om du vill får du gå in och hälsa på honom nu, sa hon och log. Han har inte avknat ännu, men läget är stabilt så vitt vi vet. Hon tittade på mej igen och nu med en frågande blick:
- Men hur är det med dej vännen? Det börjar bli sent.. har du någon som hämtar dej? Hon satta sej på knä mot mej och log vänligt.
- Ja.. Ja, jo det har jag! Sa jag och vaknade ur mina tankar. Han hade inte vaknat ännu.. han hade inte vaknat... han låg fortfarande där inne i det där förbannade komat! VARFÖR!??
Jag fick plöttsligt för mej att gå in och se på honom, kasnke bara se, det var ju Tom. en av mina största idoler, min förebil inom gitarrspelandet. Jag ville ju bli lika bra som honom! Det var till hans gitarr jag somnade till kväll efter kväll. Han tog upp en stor del av mitt hjärta. En av Kaulitz tvillingarna. Nu bildades plöttsligt en ny tank. Bruna vackra ögon, som man drunknade i, även fast de bara var på bild. Svart sotigt runt om dem, de var som inramade. Piercingen som glänste till och fick honom se ännu snyggare ut. Jag hade pratat med honom, och jag hade verkligen fösökt att inte verka nervös, men ärligt talat hade jag fått sätta mej ner så att inte knäna skulle vikas. Bill. Namnet ekade i mitt huvud.
Flashback:
- Assa, är Tom där? eller har jag ringt fel?
- Nej, allså.. Jag försökte att inte låta nervös..
- Assa förlåt men jag söker min bror, det borde vara hans telefon nummer som jag ringt till!
- Ja, det är det nog, har han en uppfällbar.. jag visste inte vad det var för märke eller något så jag tystnade, men jag hann ändå inte säga något mer fören killen på andra sidan linjen avbröt mej:
- Assa vem äre!? har det hänt något?? ja han har en sån, en uppfällbar nokia! Jag började förstå att killen måste vara Bill. Jag kände hur huden reste sig över hela min kropp. Han var så underbar, det var så underbart att höra hans röst.
- ja.. det har hänt en grej, och Tom är på sjukhuset. Jag hittade hans telefon i hans jackficka.. Jag hörde hur rösten stannade upp.
- Menaru... mer du, att det har hänt Tom något!??? Jag kunde höra hur rösten, som antagligen tillhörde Bill, blev orolig och chockad.
- ja... jag sa det så tyst jag kunde.. han blev påkörd i stan, en man hittade honom och jag lånade ut min telefon och ringde ambulansen,.. sen så,.. sen..
- Hur mår han!?? Rösten avbröt mej.. Han mår väl bra!? vaa?
- Assa.. han svimmade, men han vaknade upp när jag var i närheten så han hann säga några ord till mej.. Jag blev än en gång avbruten.
- HAnn säga!? vadå.. är.. är han.. Jag hörde hur gråten häll på att släppa taget om hans röst.
- Nej alltså!.. Jag drog in ett djupt andetag och bestämmde mej för att vara bestämmd och inte osäker längre! varför skulle jag var det? det var kasnke Bill jag pratade med! jag var tvungen att kontrollera detta!.
- Han mår nog bra, sa jag och fösökte låta övertygad.. men..
- Jag kommer direkt! förresten jag heter Bill! Jag är ledsen för allt, om du vill får du gärna stanna, så att jag får tacka dej mer ordentligt senare! Jag försökt börja en ny mening men rösten orkade inte och jag sa bara:
- Ja, visst. Hejdåå..
Bill Kaulitz. Bill Kauliz. Bill kaulitz. Bill Kaulitz. Han var påväg hit. Och han ville att jag skulle vara kvar. Vad var det som höll på att hända egentligen!???
Plöttsligt öppnades dörren igen och ut gick de två andra läkarna som varit inne hos Tom.
- Du får gå in till honom nu om du vill, och kasnke fösöka prata med honom, han hör dej nog bara det att han inte svarar. sa en av dem.
Jag nickade och ställde mej upp. Jag skulle in, det var en sak som var säker.
När dörren bakom mej stängdes, blev jag plöttsligt nervös, men han var ju inte änns vaken! han visste ju inte änns att jag var där! varför skulle jag alltid bli nervös så fort något hände. Ioförsig så hatade jag sjukhus, efter mammas sjukhustid så hade jag hellst inte tagit ett steg innanför dess dörrar. Men det här var anorlunda på någotvis. Jag tog tillslut några steg till fram mot sängen som stod mitt på golvet i rummet. Jag såg på personen däri. Tom. Det var verkligen han! Jag kännde en tår rinna ner för min kind, men torkade snabbt bort den igen.. Jag satte mej ner brevid honom och började prata lite lätt:
- Hej du.. Sa jag och kännde mej lite fånig, jag kände ju inte änns människan! eller iallafall inte på det sättet..
- Jag vet vem du är, och du ska veta att.. ja om du nu hör mej såklart, sa jag och tittade upp i taket. En till tår rann ner från ögat.
- du är så jäkla bra! du spelar bäst, och du måste vakna nu snart! för din bror är påväg hit och om han hittar dej såhär så kommer han knappt att överleva.. så snälla snälla Tom. Vakna. Jag tittade ner i golvet och kände att tårarna tryckte på. Jag tittade upp på hans ansikte. Han såg så hjälplös ut, han såg inte sådär matcho ut som han brukade göra i intervjuer och andra tillfällen. Jag satte mej på en stol brevid. Det började plöttsligt surra i min ficka.. Christopher stod det på skärmen.
- hej.. jag svarade snabbt.
- hej det är jag, hur äre? jag är iallafall här nu, väntar på dej i väntrummet så kom dit nu snart.
- ja Okej, det är bra, jag kommer just då! sa jag och hörde hur han svarade och sa hejdå.
Jag tittade på Tom igen sen ställde jag mej upp och gick ut, jag ville vänta på Bill.. men jag vågade inte.
- Ursäkta, vet du hur länge han kommer att måsta stanna här? jag frågade en sköterska som just var påväg in till Tom.
- Ja, han ligger ju i koma just nu så jag vet ju inte hur det kommer bli, men om vi skulle ha sådan ttur att han vaknar redan i morgon, så skulle han väl vara här i drygt en vecka iallafall. Sa hon och log osäkert mot mej.
- Okej.. tack så mycket, sa jag och gick bort till väntrummet. En vecka... då kanske jag kunde komma tillbaka och se hur allt gått.. om jag nu vågar. Mina tankar släpptes när jag såg Toffe i väntrummet. Det var som en lättnad som fyllde min kropp. Jag sprang fram till honom och kramade honom hårt, jag förstod att han undrade vad som hänt,.. men jag kunde inte berätta. Inte ännu. Jag tror att han förstod, för han frågade inte. Ögonlocken blev tunga så påvägen hem somnade jag i bilen..
Visa toppen
Show footer