Friday 5 February 2010 photo 1/4
|
Zone of The Enders: The Fist of Mars
Minns ni de där två mecha-orienterade spelen till PS2:an som Hideo Kojima producerade?
Emellan dessa två spelen släpptes en liten udda titel till Game Boy Advance med titeln nämn ovan. Det här spelet är udda av flera anledningar. Till att börja med har spelet hela femton (15!) batteriuppbackade sparfiler. Utav någon helt outgrundlig anledning! Men vidare till det väsentliga.
Har man ingen inblick i spelen sedan innan, vilket undertecknad inte har, känns storyn helt eller delvis värdelös; man vill bryta direkt till action helt enkelt! Jag kan inte påstå att jag känner att jag går miste om något. Detta intryck förstärks utav underlig, dåligt översatt dialog och halvtöntiga, stereotypiska karaktärer (varav en har fått sydstatsdialekt!) med tillhörande karaktärsporträtt.
Därtill hör ett utav de knasigaste, mest omotiverade attack-systemen jag någonsin sett i ett tur-baserat strategispel. Istället för det klassiska primitiva effekten att vi får se hur mycket befintlig trupp skadas (eller en häftig liten Advance Wars-inspirerad stridsöverblick från trupp till trupp), så får men upp en förstapersons-vy där man faktiskt ska sikta själv på sin fiende. Det kanske hade varit ok om det kunde balanserats någorlunda, eller om man slapp göra det precis vid varenda liten attack-omgång (både samtliga dina egna och fiendens!), men nu irriterar och tröttar det bara ut en samtidigt som det är till synes slumpmässigt.
På tal om balans, där jag finner spelets tredje problem, är man oavsett man får urkassa träffar helt oövervinnerlig på alla sätt och vis. Man har dessutom en helt sjukt effektiv krypskytt som i nästan dubbelt så hög erfarenhetsnivå som alla andra sopar mattan med allt motstånd.
Allt detta till trots; Jag gillar vad jag hittills ser. Det fjompiga systemet är roligt, och att face-rape:a någon med ett lasergevär från andra sidan banan gör en oerhört tillfreds. Stereotyper i all ära, men de gör det nästan roligt att hitta alla felskrivningar och översättningsfel, och karaktärsporträtten följer konstens alla standarder. För mig som har sett animen* finns där dessutom lite pusslande att göra, som faktiskt gör storyn åtminstone emulerat nödvändig trots att Hideo Kojima lyser med sin frånvaro i det här projektet.
* Zone of the Enders Dolores. Finns även en OAV som fick undertiteln Idolo. Det anspelas en del på Idolo i animen.
Also, det är en fröjd att se att PAL-regioner fick det enligt mig snyggaste omslaget på spelet ^^
Minns ni de där två mecha-orienterade spelen till PS2:an som Hideo Kojima producerade?
Emellan dessa två spelen släpptes en liten udda titel till Game Boy Advance med titeln nämn ovan. Det här spelet är udda av flera anledningar. Till att börja med har spelet hela femton (15!) batteriuppbackade sparfiler. Utav någon helt outgrundlig anledning! Men vidare till det väsentliga.
Har man ingen inblick i spelen sedan innan, vilket undertecknad inte har, känns storyn helt eller delvis värdelös; man vill bryta direkt till action helt enkelt! Jag kan inte påstå att jag känner att jag går miste om något. Detta intryck förstärks utav underlig, dåligt översatt dialog och halvtöntiga, stereotypiska karaktärer (varav en har fått sydstatsdialekt!) med tillhörande karaktärsporträtt.
Därtill hör ett utav de knasigaste, mest omotiverade attack-systemen jag någonsin sett i ett tur-baserat strategispel. Istället för det klassiska primitiva effekten att vi får se hur mycket befintlig trupp skadas (eller en häftig liten Advance Wars-inspirerad stridsöverblick från trupp till trupp), så får men upp en förstapersons-vy där man faktiskt ska sikta själv på sin fiende. Det kanske hade varit ok om det kunde balanserats någorlunda, eller om man slapp göra det precis vid varenda liten attack-omgång (både samtliga dina egna och fiendens!), men nu irriterar och tröttar det bara ut en samtidigt som det är till synes slumpmässigt.
På tal om balans, där jag finner spelets tredje problem, är man oavsett man får urkassa träffar helt oövervinnerlig på alla sätt och vis. Man har dessutom en helt sjukt effektiv krypskytt som i nästan dubbelt så hög erfarenhetsnivå som alla andra sopar mattan med allt motstånd.
Allt detta till trots; Jag gillar vad jag hittills ser. Det fjompiga systemet är roligt, och att face-rape:a någon med ett lasergevär från andra sidan banan gör en oerhört tillfreds. Stereotyper i all ära, men de gör det nästan roligt att hitta alla felskrivningar och översättningsfel, och karaktärsporträtten följer konstens alla standarder. För mig som har sett animen* finns där dessutom lite pusslande att göra, som faktiskt gör storyn åtminstone emulerat nödvändig trots att Hideo Kojima lyser med sin frånvaro i det här projektet.
* Zone of the Enders Dolores. Finns även en OAV som fick undertiteln Idolo. Det anspelas en del på Idolo i animen.
(se heavy rain till ps3 som exempel)
Japsarna får normalt det snyggaste imo.
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/karuchi/441480774/