Alvin
Min egna, aldelles egna lilla son. En resa som givit så otroligt mycket i mitt liv, en resa som gjorde mig till mig själv. Att bara tänka att det snart faktiskt gått 2 hela år är helt ofattbart, när det bara känns som om det var igår barnmorskan kom in med dig till mig?

Vart försvann tiden, det är läskigt vad bara dessa två år gått grymt fort. Det känns som att det bara var någon dag sedan du låg helt lielös i din säng, gjorde inte så mycket mer än log, gnydde och åt.

Tänkte här med dela med mig om min förlossningsberättelse om när Alvin kom till världen, för er som inte är intresserade kan bara klicka vidare.

23 Juni 2011 klockan var cirka 17.00, trots att jag suttit nere i lund och visste mycket väl om min komplikation (Vasa Previa) så orkade jag inte längre ta det lugnt. Jag var så otroligt trött på att bara sitta inne vid datorn och inte få göra så mycket mer.

Så ut for jag till min lilla ponny, med galenskaper i huvudet om att vi skulle löshoppa satte vi igång. Jag sprang brevid och visade honom hur han skulle göra och i glädje följde han med. Hopp, efter hopp stutsade jag gravid 35 + 1 (veckor + dagar).

En timme senare, cirka 18.00 sa det stop i kroppen och jag kände en krypande obehaglig smärta komma ifrån svanskotan och sträcka sig upp mot ryggen. Så jag avbröt vår lilla träning, men bestämt att jag inte skulle återvända till sjukhuset. Tänkte att det säkert inte var något, försökte väl intala mig det.

Markus (min fästman/barnens pappa) såg på mig att allt inte stod rätt till och undrade, så jag berättade. Han tyckte det var helt mitt val om jag kände att det kändes bra så skulle jag inte åka in.

Hela kvällen härda jag ut, bestämd om att det skulle gå över så småning om. Men mot min vilja växte denna obehagliga smärta mer och mer, valde därmed att ligga på Markus sida av sängen (närmast toaletten) där vred och vände jag mig tills jag kände att de kom något i trosan.
Kvick upp på bena och rakt in på toaletten, jo klart. De var blod, och där insåg jag att de var något allvarligt som var igång. Tar på en binda och kastar mig på Markus i princip.

Vågar dock inte berätta att smärtan var hemsk för stunden, den verkligen drog i hela mig trots att jag försökte andas genom den. Insåg då att det var ju värkar som dragit igång, det var nog förlossningen igen som satt fart.

Lättnaden drog över mig lite när jag insåg att jag kommit till 35 + 2. In i bilen och rakt mot Halmstad, bilfärden kändes konstig. Många tankar som for runt i huvudet om min snart blivande son.
Mitt i allt stannade polisen oss, självklart skulle de bli alkotest. Han kommer till bilen och ber om körkortet, Markus ärlig som han är tar upp det och visar.
Polisen tittar på mig och ser att något inte står rätt till, jag säger då att jag har värkar.

Han ger körkortet tillbaka och säger bara kör.

Så vi åker vidare mot förlossningen, där vi blir mött av natt personal eftersom klockan var 04.00. Skrivs in 04.04 och får ett förlossningsrum, där konstanterar dem att min förlossning dragit igång aktivt och att det inte fanns några skäl till att stoppa det. Så glad som jag ändå blev när jag fick tanken att jag skulle nog bli mamma denna dag lade mig i förlossnings sängen och började andas lustgas.

Där på sängen låg jag värk efter värk och bara längtade efter honom, min lilla prins som gjorde sig redo att möta världen utanför!

Jag minns inte direkt mycket när jag fick lustgas, men Markus berättade hur jag bara helt plötsligt skrattade flera gånger utan anledning. Asså, verkligen skrattade så jag höll på kissa ner mig. Man blir lite knäpp av lustgasen!

Däremot minns jag senare när narkosläkaren kom in för att sätta i epidural, ryggmärgsbedövning. Jag har för mig att det var en han, men enligt Markus var det en hon. (skyller på lustgasen igen) Personen var vartfall väldigt stressad så personen försökte sätta in slangen i ryggen, h*n stack mig fyra gånger och det gjorde så fruktansvärt ont.
Dem bad mig sitta upp och då fick narkosläkaren in den i ryggraden på mig direkt. Så obehagligt!

Det skulle dröja 20 minuter innan de skulle verka. Så låg där och väntade in minuterna, så började verka men då slog de runt i huvudet på mig. Fick blodtrycksfall, började blöda massor och de fick trycka på akut knappen. Hörde ena sköterskan som sa "akut kejsarsnitt" och så stannade mitt hjärta en sekund. Ser hur tio läkare finns runt mig, narkosläkare, förlossningsläkare, barnläkare...

Ser bara Markus ett snabbt ögonblick och sedan var han borta, rakt ut från mitt förlossningsrum och rakt över till operationssalen. Dem hade ju satt mig i det rummet av en anledning ifall detta skulle ske. Kände rädslan som växte inom mig och paniken jag höll på fall i när dem prata om söva.
Min största fobi är att sövas, jag får panik av det och kan därmed inte kontrollera mig själv när det händer.

Jag var tur nog för stunden väldigt hög på lustgasen fortfarande, så styrkan fanns inte i mig riktigt. Men trots det fick en asiatisk kille (minns hans ansikte väldigt väl av någon konstig anledning) fick hålla nere mig i axlarna medans en annan höll sövningsmasken över munnen på mig. Jag kämpade trots drogerna in i den sista sekund som jag orkade hålla mig vaken sedan somnade jag.

I mina förlossningspapper så tog själva arbetet, från att jag sövdes tills att alvin var ute 37 sekund. Så dem är verkligen snabba i sitt yrke måste jag säga!

Börjar vakna till, kände mig riktigt snurrig i huvudet men upptäckte rätt snabbt att min mage var borta. Obehaglig känsla som fan måste jag påpeka. Försökte vakna till liv lite mer, när en sköterska kommer in i rummet och säger att Markus och vår son var påväg till mig.
Rysningar i hela kroppen, jag var ju mamma nu. Jag har precis fått mitt barn till världen. Jag är förälder!

In kom Markus med vår son i famnen, lade honom brevid mig i sängen. Jag försökte så gott jag kunde för att se honom, men min syn var så suddig av nedsövning, droger osv. Men jag såg och fick en deja vu då jag drömt om precis detta barn när jag fick missfall förra sommaren 20 Juni 2010.
Läskigt var det, fast ändå så underbart.

Markus tog Alvin igen, så körde dem in oss i förlossningsrummet. Vi fick vara där tills det fanns plats uppe på BB. Vi hade ju begärt ett famlijerum då jag verkligen inte ville stanna natten själv.
När vi kom till förlossningsrummet så blev min syn som vanligt minns jag, för då kunde jag se honom. Och vi låg där, jag och han en lång stund och bara mös. Så underbart ögonblick det var, han var min aldelles egna son!

Än idag är det helt ofattbart, nu har jag ändå två barn...

3155gram, 51cm var Alvin när han föddes 24 Juni 2011 kl. 11.51!

Annons

The photo has no tags

March 2014