June
17 July 2007
Nostalgi i ödemarken
Jag har mycket tid här, när jag sitter i timmerhuset mitt i ingenstans, att tänka på allt jag satt punkt för. Som skolan tillexempel. Och jag är dubbelt drabbad, då jag sitter här med min dator och har gett mig in för att rensa bland mina dryga 20 gb foton. Och alla dessa minnen som bilderna får att blossa upp...
jag kommer att sakna våra exkursioner med Eva...
att prata gröna kemiska gubbar ... och alla annan galenskap som Malin kan få för sig, som är så välgörande för mina skrattmuskler
och pojkarna, såklart, Jim och Viktor och luncherna med dem. hur ska jag överleva? - det tycks som att jag inte längre har någon som får mig att skratta (vilket såkla
att fotografera Malin. hon är en sån underbar modell. så lättmanövrerad, så självmedveten. hon vet exakt hur hon ska föra sig. vad jag kommer sakna det!
fotolektionerna, de gamla mekaniska kamerorna, att promenera runt Söder med Sandra och sen bli hög av kemikalierna i mörkrummet. o, den ljuva hösten...
det känns till och med som att jag kommer att sakna Ugandagruppen, konstiga tanke. Christoffers undanflykter och Erlands orkesterrep och Almas sjukdomar och Eriks förvirring och Niklas tappr
Niklas som dansar i klassrummet, utan musik! Niklas var också rolig att fotografera, märkte jag sent omsider, han stod ut med det mesta som jag tvingade honom att göra för kameran
vad hände med Fuglesang?
vårt syrelösa, trånga klassrum, det kommer jag väl sakna så småningom också. att ha ett klassrum. att ha någonstans att gå. att ha någonting a
Sandra saknar jag. hennes lugn. som ett ankare. hennes tro på mig smittade av sig, men nu har jag tappat kontakten med den igen...
att ha någon som uppskattar mina ryck, någon som skrattar åt dem. kommer jag någonsin finna några såna igen?
att bli fotograferad av Sandra. det tyckte jag nästan lika mycket om som att fotografera själv. jag har något självgott i mig, jag är medveten om det...
att prata häst med Anna. hon blev också en sån sammanhållande kraft
att gå runt på stan med Malin och Johanna och fotografera vägarbeten, kommer jag någonsin göra det igen?
och Amandas dramatiska uppläsningar och fullständiga förståelse för mina osammanhängande redogörelser för det ena galnare än det andra, vad jag kommer sak
inte att förglömma, Siris förmåga att lysa upp än den mörkaste dag och göra den till en för skratt och glädje. hur lyckas hon? hon slutade aldrig att f&ou
våra festfixerier, jag kanske inte saknar dem, men jag minns dem med värme och tycker fortfarande att vi var de bästa festfixarna (vilket gör att jag saknar ännu mer)
men nu är det slut och jag känner mig som en gammal tjatig kärring när jag sitter såhär och saknar och lägger upp bilder och är allmänt patetisk
Direct link:
http://dayviews.com/katjaelina/2007/7/17/
Visa toppen
Show footer