June
Sunday 27 July 2008 photo 1/1
|
Tro det eller ej, men jag har på mig ett par rutiga kalsonger, vars doft får mig att stanna upp och minnas. Plågsamt.
Jag såg nyss Brokeback Mountain. Den var fantastisk. Usch, fantastiskt är ett så dramatiskt ord ör en så enkel film. Den var skitbra. Nej, skitbra är för slängigt...
Den var lysande.
Nej, nu blev det för pretentiöst.
Jag kan säga som så: Jag vart oerhört rörd, imponerad och en massa saker.
Jag fann att jag behövde skriva av mig. Har inget att skriva, egentligen.
Tangentbordet låter så mycket, det överröstar nästan musiken. Hörlurar?
Bättre.
Allting är så vackert, det finns så mycket kärlek... Jag skulle förresten vilja tacka Raymond Ahlgen. Tack, Raymond. Du är en god människa.
Var var jag? Just det, kärleken. Den finns överallt. Det är bara att den behöver rävas fram på många ställen. Den måste upptäckas, vi måster upptäcka hos varandra, och ännu mer hos oss själva. Den finns där, vi har alla grundförutsättningen att vara lyckliga. Allting är så vackert, världen är poesi. Jag älskar det. Jag älskar allt. Jag älskar Sigur Rós, framför allt. Jag älskar dramafilmer starring bögcowboys. Jag älskar naturen. Jag älskar välfärden. Jag älskar människan. Jag älskar livet. Jag älskar nyfödda barn. Jag älskar ostchips. Jag älskar musik. Jag älskar SquashClub. Jag älskar min familj. Jag älskar Heath Ledger. Jag älskar Jim Carrey. Jag älskar alla vackra människor. Jag älskar alla människor med möjlighet att bli vackra människor. Jag älskar kärleken. Jag älskar vänskap. Jag älskar den stora kraften i rymden. Jag älskar att vi inte vet allt. Jag älskar det som ligger bakom oss. Jag älskar nuet. Jag älskar att vi ännu har en framtid. Jag älskar mina vänner. Jag älskar alla andras vänner. Jag älskar dig. Jag älskar din familj. Jag älskar mig själv, fast inte på riktigt.
Shit vad Brokeback var bra. Det bästa är att jag känner att min filmpassion kommer tillbaka. Innan var det något jag längtade efter, att sticka och hyra en film och sen kolla på den jäveln, men av någon anledning svalnade det intresset. Brokeback kan mycket väl ha väckt det igen. Det är så skönt att se på en riktigt bra film, man utesluter allt annat, och efteråt mår man så bra. Då lyssnar man på riktigt bra musik och reflekterar, antingen själv elelr i gott sällskap. Helst själv, för min del, såvida jag inte vet att sällskapet kommer tycka som jag. När jag ser en film i stil med Spirited Away tsm med Hugo, då vet jag att vi kommer hålla med varandra. Jag tycker det är så jobbigt att direkt efter en film få veta att alla faktiskt inte tyckte som man själv gjorde, det är frustrerande och sorgligt, särskilt om man själv älskade filmen. Då ser jag film hellre själv, det vet nog ni som känner mig.
Eller så bara snackar jag en massa skit.
Just nu lyssnar jag på Untitled #5, av Sigur. Jag älskar Untitled-skivan den tycks full av låtar som är uppenbara jam som finslipats till riktigt arrangerade låtar.
Dessa kalsonger är det sista vars doft kommer påminna mig om dig. Huruvida det är anledning att gråta eller andas ut är svårt att svara på, men då det är en doft jag förknippar med goda minnen... så blir det väl lite mer det första.
Brukar inte vara tydlig med vart jag riktar mina mer personliga meddelanden, det måste vara musiken och min känslomässiga eufori som gör det... Det spelar ingen roll.
Jag såg nyss Brokeback Mountain. Den var fantastisk. Usch, fantastiskt är ett så dramatiskt ord ör en så enkel film. Den var skitbra. Nej, skitbra är för slängigt...
Den var lysande.
Nej, nu blev det för pretentiöst.
Jag kan säga som så: Jag vart oerhört rörd, imponerad och en massa saker.
Jag fann att jag behövde skriva av mig. Har inget att skriva, egentligen.
Tangentbordet låter så mycket, det överröstar nästan musiken. Hörlurar?
Bättre.
Allting är så vackert, det finns så mycket kärlek... Jag skulle förresten vilja tacka Raymond Ahlgen. Tack, Raymond. Du är en god människa.
Var var jag? Just det, kärleken. Den finns överallt. Det är bara att den behöver rävas fram på många ställen. Den måste upptäckas, vi måster upptäcka hos varandra, och ännu mer hos oss själva. Den finns där, vi har alla grundförutsättningen att vara lyckliga. Allting är så vackert, världen är poesi. Jag älskar det. Jag älskar allt. Jag älskar Sigur Rós, framför allt. Jag älskar dramafilmer starring bögcowboys. Jag älskar naturen. Jag älskar välfärden. Jag älskar människan. Jag älskar livet. Jag älskar nyfödda barn. Jag älskar ostchips. Jag älskar musik. Jag älskar SquashClub. Jag älskar min familj. Jag älskar Heath Ledger. Jag älskar Jim Carrey. Jag älskar alla vackra människor. Jag älskar alla människor med möjlighet att bli vackra människor. Jag älskar kärleken. Jag älskar vänskap. Jag älskar den stora kraften i rymden. Jag älskar att vi inte vet allt. Jag älskar det som ligger bakom oss. Jag älskar nuet. Jag älskar att vi ännu har en framtid. Jag älskar mina vänner. Jag älskar alla andras vänner. Jag älskar dig. Jag älskar din familj. Jag älskar mig själv, fast inte på riktigt.
Shit vad Brokeback var bra. Det bästa är att jag känner att min filmpassion kommer tillbaka. Innan var det något jag längtade efter, att sticka och hyra en film och sen kolla på den jäveln, men av någon anledning svalnade det intresset. Brokeback kan mycket väl ha väckt det igen. Det är så skönt att se på en riktigt bra film, man utesluter allt annat, och efteråt mår man så bra. Då lyssnar man på riktigt bra musik och reflekterar, antingen själv elelr i gott sällskap. Helst själv, för min del, såvida jag inte vet att sällskapet kommer tycka som jag. När jag ser en film i stil med Spirited Away tsm med Hugo, då vet jag att vi kommer hålla med varandra. Jag tycker det är så jobbigt att direkt efter en film få veta att alla faktiskt inte tyckte som man själv gjorde, det är frustrerande och sorgligt, särskilt om man själv älskade filmen. Då ser jag film hellre själv, det vet nog ni som känner mig.
Eller så bara snackar jag en massa skit.
Just nu lyssnar jag på Untitled #5, av Sigur. Jag älskar Untitled-skivan den tycks full av låtar som är uppenbara jam som finslipats till riktigt arrangerade låtar.
Dessa kalsonger är det sista vars doft kommer påminna mig om dig. Huruvida det är anledning att gråta eller andas ut är svårt att svara på, men då det är en doft jag förknippar med goda minnen... så blir det väl lite mer det första.
Brukar inte vara tydlig med vart jag riktar mina mer personliga meddelanden, det måste vara musiken och min känslomässiga eufori som gör det... Det spelar ingen roll.
Comment the photo
13 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/katysong/243682564/
Visa toppen
Show footer