January
Monday 18 May 2009 photo 2/2
|
Jag begär inte att någon människa ska läsa detta, jag behöver bara skriva av mig lite.
Herregud, det måste vara två eller tre år sedan vi först började prata med varandra.
Det är en evighet, men jag saknar det.
Och jag saknar dig mest av allt. <3
Jag minns en av de första, om inte den första gången till och med, som du ringde mig.
Jag var ute i torpet med familjen och hade allmänt tråkigt, smsar med dig och du frågar om du får ringa mig.
Självklart svarar jag ja, som den goda flickvän jag är.
Du ringer, och jag svarar.
Vi pratar, och det är länge.
Du spelar piano för mig och får mig att bli gråtfärdig.
Vi fortsätter prata tills det att du måste gå.
Ändlösa dagar med tankarna på dig, drömmar om dig och prat om dig.
Undra om folket tröttnade på mitt tjat om vilken kille jag älskade.
Långa dagar då vi pratade på i timmar på msn, för att sedan prata i telefon i tre timmar.
Jag sa inte mycket, du skötte snacket, men det gjorde inte mig något, för det var ju trots allt du.
Så vart det jämt, men så underbart.
Någon natt när vi pratade i telefon kom min lillasyster upp och frågade vem jag pratade med, hon bara skrattade när jag sa att jag pratade i telefon.
Du vill komma ner hit, stanna ett tag, se staden där jag bor.
Du hade planer på att komma ner hit en gång i månaden, eller varannan månad om ekonomin tillät dig.
Och du skulle köpa ett halsband speciellt för mig, och när du kom hit så ville du själv sätta det om min hals.
Tro mig, jag var lycklig med dig.
Ditt blyga sätt att vara på, det var din charm.
Jag minns tydligt att du inte vågade säga Jag Älskar Dig till mig, utan skrev det i censur på msn, men jag visste vad du menade.
Du sa till mig, att du ville ta mig hem till dig i april innan sakuraträdet i trädgården blommade.
Vi skulle ha vår egen hanami i din trädgård under ditt egna träd.
Jag minns att det blev bråk mellan oss och vi gjorde slut, tre månader senare pratade vi med varandra igen, först försiktigt sedan lite till.
Du hade varit i Japan i tio dagar, och några få veckor efter att du kommit hem, skickade du en bild till mig på digsjälv och en stor Hello Kitty, precis som du lovade mig att göra.
Du hade skrivit att du saknade mig, och att du inte hade glömt mig, sen en fråga..."Har du glömt mig?"
Jag satt och grät hur länge som helst och förklarade det jag gjort och du förstod mig, sen frågade du om du fick prata med mig på msn, och självklart sa jag ja.
Det dröjde några veckor, sen var vi tillsammans igen.
Fler långa telefonsamtal med dig och långa konversationer, men fortfarande samma blyghet.
Mitt fel att det tog slut igen, då jag inte kan kontrollera mina känslor som jag ska när jag får panik och då går det som det går.
Du har inte pratat med mig på ett år mer eller mindre, och jag förstår dig totalt, jag lovar.
Men...det hindrar mig inte från att sakna dig.
Okeii, så du som läst hela vägen hit kanske tycker jag gnäller och får skylla mig själv, det skiter jag i , för jag saknar det ändå och vet att det är mitt fel.
Herregud, det måste vara två eller tre år sedan vi först började prata med varandra.
Det är en evighet, men jag saknar det.
Och jag saknar dig mest av allt. <3
Jag minns en av de första, om inte den första gången till och med, som du ringde mig.
Jag var ute i torpet med familjen och hade allmänt tråkigt, smsar med dig och du frågar om du får ringa mig.
Självklart svarar jag ja, som den goda flickvän jag är.
Du ringer, och jag svarar.
Vi pratar, och det är länge.
Du spelar piano för mig och får mig att bli gråtfärdig.
Vi fortsätter prata tills det att du måste gå.
Ändlösa dagar med tankarna på dig, drömmar om dig och prat om dig.
Undra om folket tröttnade på mitt tjat om vilken kille jag älskade.
Långa dagar då vi pratade på i timmar på msn, för att sedan prata i telefon i tre timmar.
Jag sa inte mycket, du skötte snacket, men det gjorde inte mig något, för det var ju trots allt du.
Så vart det jämt, men så underbart.
Någon natt när vi pratade i telefon kom min lillasyster upp och frågade vem jag pratade med, hon bara skrattade när jag sa att jag pratade i telefon.
Du vill komma ner hit, stanna ett tag, se staden där jag bor.
Du hade planer på att komma ner hit en gång i månaden, eller varannan månad om ekonomin tillät dig.
Och du skulle köpa ett halsband speciellt för mig, och när du kom hit så ville du själv sätta det om min hals.
Tro mig, jag var lycklig med dig.
Ditt blyga sätt att vara på, det var din charm.
Jag minns tydligt att du inte vågade säga Jag Älskar Dig till mig, utan skrev det i censur på msn, men jag visste vad du menade.
Du sa till mig, att du ville ta mig hem till dig i april innan sakuraträdet i trädgården blommade.
Vi skulle ha vår egen hanami i din trädgård under ditt egna träd.
Jag minns att det blev bråk mellan oss och vi gjorde slut, tre månader senare pratade vi med varandra igen, först försiktigt sedan lite till.
Du hade varit i Japan i tio dagar, och några få veckor efter att du kommit hem, skickade du en bild till mig på digsjälv och en stor Hello Kitty, precis som du lovade mig att göra.
Du hade skrivit att du saknade mig, och att du inte hade glömt mig, sen en fråga..."Har du glömt mig?"
Jag satt och grät hur länge som helst och förklarade det jag gjort och du förstod mig, sen frågade du om du fick prata med mig på msn, och självklart sa jag ja.
Det dröjde några veckor, sen var vi tillsammans igen.
Fler långa telefonsamtal med dig och långa konversationer, men fortfarande samma blyghet.
Mitt fel att det tog slut igen, då jag inte kan kontrollera mina känslor som jag ska när jag får panik och då går det som det går.
Du har inte pratat med mig på ett år mer eller mindre, och jag förstår dig totalt, jag lovar.
Men...det hindrar mig inte från att sakna dig.
Okeii, så du som läst hela vägen hit kanske tycker jag gnäller och får skylla mig själv, det skiter jag i , för jag saknar det ändå och vet att det är mitt fel.
lycka till<3
<3
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/kawaiixy/369024927/
Visa toppen
Show footer