Thursday 10 December 2009 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Bara för att jag är lite emo ska jag skriva lite.
Absolut inget viktigt som du behöver läsa.
För det första: skolan suger så hårt att det är smärtsamt att erkänna det. Stressad och trött dagarna i ända. Så mycket att göra på så lite tid. Så mycket jag inte förstår. Får jag någon hjälp? Nej, klart fan man inte får. Att inte förstå och att göra fel gör mig frustrerad och allmänt irriterad på obestämd tid. Mina musikämnen går åt helvetet. GeMu förstår jag knappt längre, men jag vågar heller inte be om hjälp eftersom jag inte vill verka korkad. Ensemble är den värsta lektionen som jag kan tänkas gå till. Jag har fan mer ångest än innan mina sånglektioner, och då är det illa. Kör är bara allmänt jättetråkigt och segt. Alla vanliga ämnen skiter sig totalt, vilket gör mig ännu mer frustrerad, ångestfull och stressad. Jag har för stora krav på mig själv, ja.
Jag sover dåligt också. Och det är kanske inte så bra. Jag är seg upp varje morgon och vill helst ligga kvar i sängen i några timmar. Jag tänker för mycket, därför kan jag inte sova. Orolig för vad morgondagen har att bjuda på.
Min närmsta vän mår apa. Är hon ledsen, så är jag ledsen. Och det är ju klart att jag inte vill att hon ska må dåligt, men vad kan jag göra åt saken? Jag känner mig så jävla otillräcklig för mina vänner, och även min lillasyster. Det spelar ingen roll hur mycket jag säger att 'du kan prata med mig, jag lyssnar'. Det är ändå ingen som vågar prata med mig utan att känna sig idiotförklarad. Och det svider ganska rejält att veta att någon jag älskar så djupt inte kan prata med mig om det är något.
Familjen är ett jävla helvete. Man måste väl ändå känna sig accepterad i sin egen familj. Eller..? Fast det kanske är meningen att ens föräldrar ska se en som en tjurig treåring som alltid är grinig och förbannad så fort man kommer innanför dörren. Jag är inte alls sån. Och sen att faktiskt påpeka att jag snart är arton år och myndig och får börja tänka lite. Det svider ganska mycket det också. Jag vet att jag snart är myndig och får sköta mig själv, och tänka det kan jag jävligt bra.
Att vara tillsammans med släkten är det värsta jag vet. Ångesten kommer krypande för varje dag nu när julen närmar sig och jag är hos pappa. Jag kanske råkar tycka illa om släkten på fars sida, samt Mariannes släkt. Jag är inte en i familjen, så är det bara, för jag är inte accepterad som det jag är. Det känns som om ingen accepterar mig som den jag är.
Jag saknar min mamma och jag vill flytta hem igen. <3
Nu, ska jag gå och lägga mig och försöka sova.
Morgondagen blir bajs. (y)
Absolut inget viktigt som du behöver läsa.
För det första: skolan suger så hårt att det är smärtsamt att erkänna det. Stressad och trött dagarna i ända. Så mycket att göra på så lite tid. Så mycket jag inte förstår. Får jag någon hjälp? Nej, klart fan man inte får. Att inte förstå och att göra fel gör mig frustrerad och allmänt irriterad på obestämd tid. Mina musikämnen går åt helvetet. GeMu förstår jag knappt längre, men jag vågar heller inte be om hjälp eftersom jag inte vill verka korkad. Ensemble är den värsta lektionen som jag kan tänkas gå till. Jag har fan mer ångest än innan mina sånglektioner, och då är det illa. Kör är bara allmänt jättetråkigt och segt. Alla vanliga ämnen skiter sig totalt, vilket gör mig ännu mer frustrerad, ångestfull och stressad. Jag har för stora krav på mig själv, ja.
Jag sover dåligt också. Och det är kanske inte så bra. Jag är seg upp varje morgon och vill helst ligga kvar i sängen i några timmar. Jag tänker för mycket, därför kan jag inte sova. Orolig för vad morgondagen har att bjuda på.
Min närmsta vän mår apa. Är hon ledsen, så är jag ledsen. Och det är ju klart att jag inte vill att hon ska må dåligt, men vad kan jag göra åt saken? Jag känner mig så jävla otillräcklig för mina vänner, och även min lillasyster. Det spelar ingen roll hur mycket jag säger att 'du kan prata med mig, jag lyssnar'. Det är ändå ingen som vågar prata med mig utan att känna sig idiotförklarad. Och det svider ganska rejält att veta att någon jag älskar så djupt inte kan prata med mig om det är något.
Familjen är ett jävla helvete. Man måste väl ändå känna sig accepterad i sin egen familj. Eller..? Fast det kanske är meningen att ens föräldrar ska se en som en tjurig treåring som alltid är grinig och förbannad så fort man kommer innanför dörren. Jag är inte alls sån. Och sen att faktiskt påpeka att jag snart är arton år och myndig och får börja tänka lite. Det svider ganska mycket det också. Jag vet att jag snart är myndig och får sköta mig själv, och tänka det kan jag jävligt bra.
Att vara tillsammans med släkten är det värsta jag vet. Ångesten kommer krypande för varje dag nu när julen närmar sig och jag är hos pappa. Jag kanske råkar tycka illa om släkten på fars sida, samt Mariannes släkt. Jag är inte en i familjen, så är det bara, för jag är inte accepterad som det jag är. Det känns som om ingen accepterar mig som den jag är.
Jag saknar min mamma och jag vill flytta hem igen. <3
Nu, ska jag gå och lägga mig och försöka sova.
Morgondagen blir bajs. (y)
![](http://cdn08.dayviews.com/51/_u6/_u2/_u6/_u1/_u5/u626150/1243080196_1.jpg)
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
Kommer alltid finnas för dig! Glöm inte de! <33333 :*
![](http://cdn08.dayviews.com/51/_u6/_u2/_u6/_u1/_u5/u626150/1243080196_1.jpg)
![](http://cdn08.dayviews.com/51/_u6/_u2/_u6/_u1/_u5/u626150/1243080196_1.jpg)
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
11 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/kawaiixy/429841119/