18 May 2011
Ana
Jag kan sitta och bli arg. Riktigt arg ibland. Vet inte alltid varför. Eller jo, men samtidigt inte. Jag stör mig på så mycket här i världen. Verkligen allt möjligt mellan himmel och jord.
Obs! Jag har inte tagit med några av dom värsta bilderna, då jag vet vad det är för folk som cirkulerar och jag vill helt enkelt inte ge er min inspiration. Thinspo på mig helt enkelt.
Mestadels är det större människor jag blir arg på. Jag kan verkligen inte förstå hur man tillåter sig själv att gå upp i vikt så där? Jag förstår verkligen inte det.. Men jag blir även sur och riktigt förbannad på människor som påstår sig ha diverse ätstörningar, när dom inte har det. Det är ingen jävla dröm att ha ätstörningar. Trust me. Jag har levt i dom länge nog för att få säga att jag har koll.
Idag har jag visserligen gått upp i vikt. Och jag gråter ibland. Jag gråter när jag tänker på hur smal jag var innan. Jag tänker på mina fina ben. Dom där benen. Inte dom som man använder för att gå. Nej nej. Benen som sitter i hela kroppen.
Favoritbenen är ändå nyckelbenen. Jag älskar dom. Därefter kommer revbenen, fast dom gör ont på ena sidan. Sedan kommer höftbenen. Den där utstickande modellen. Det är den jag har. Åh, mina handleder. Dom funkar faktiskt också. Ryggen ligger också väldigt bra till, skulderbladen, ryggraden och allt annat. Det är nästan högst rankat, tillsammans med nyckelbenen tror jag. Japp, så måste det vara...
Anorektiker. Tidigare hardcore-anorektiker. Jag kunde sitta i mörka rum i flera dagar, utan knappt ens vatten. Jag älskade att se mina ben sticka fram. Jag älskade att se dom. När jag sakta men säkert började gå upp i vikt, satte jag mig ner och grät hysteriskt. Det händer fortfarande. Det gick i perioder. Åt inte flera månader i sträck. Åt sedan för fullt och insåg därefter vad jag höll på med. Mat var inte min grej. Avskydde maten. Avskyr fortfarande maten. Hatar fett. Fy fan. Hatar att känna mig så här. Hatar att varje gång jag tittar på mig själv, vill jag i princip döda det jag ser.
"Sluta ät, din dumma jävla kossa" ekar det i mitt huvud. Jag kallar mig själv för namn. Mina tankar om mig själv är inte så höga. Verkligen inte. Är bara expert på att veta hur man döljer det. Har trots allt kunnat gömma en ätstörning för många sedan jag gick i mellanstadiet. Hatar mat. Älskar att tillaga den.
Försöker tillåta mig själv. Inte gråta så ofta. Försöka tänka på alla fina kommentarer jag fått. Att jag har lite kurvor nu. Att det finns något att ta i. Att jag är sexigare nu när jag inte är all bones. Folk vågar peta på mig på ett helt annat sätt. Folk vågar skojbråka. Även om jag alltid kicked ass varje gång det hände tidigare. Men det är annorlunda.
För annorlunda... Jag saknar samtidigt hur det var innan. Tiny. Det var det jag blev kallad. Idag är jag inte "tiny" längre och det känns som att jag förlorat en del av mig själv. En del som betyder något så otroligt mycket för mig.
Det här handlar inte om vad du anser är rätt eller fel. Det här är något som pågår i min hjärna och det är inget du kan göra åt saken.
Direct link:
http://dayviews.com/kikanai/2011/5/18/