July
Sunday 19 October 2008 photo 1/1
|
Förlåt att det har tagit lång tid innan jag har skrivit slutet på min fan fiction om Byakuya och Hisana.
Vill ni läsa början så finns de längre bak (augusti)
Här har ni fortsättningen ^^ I hope you like it.
Senare på natten vaknade jag med ett ryck och genast tittar jag bredvid mig, bara för att inse att du inte är där, aldrig kommer jag känna din värme bredvid mig igen. Jag var ensam innan jag träffade dig, och nu är jag ensam igen, du har lämnat mig själv kvar i dena tysta och kalla värld. En Kuchiki fäller inte tårar, det sa min far till mig som liten, men nu rinner de i floder ner för mina kinder, och jag gör inget för att hindra dem.
En hel timm vände och vred jag mig i sängen utan att kunna somna in igen, och vad spelar det för roll om jag gjorde det.. Jag drömmer ändå bara om dig och alltid slutar det likadant, lika plågsamt varje natt. I min dröm skriker du med panik i rösten på mig, medan ett mörker sluter sig om dig. Jag springer mot dig men precis innan jag når din utstäckta hand.. försvinner du med ett fruktansvärt skrik in i mörkret. Jag hinner aldrig rädda dig, aldrig hinner jag fram i tid, aldrig och det dödar mig på insidan. De ärr i mitt hjärta efter di har gått upp igen och på insidan blöder mitt hjärta i sorg och saknad så mycket att det värker. Denna dröm har jag haft i snart två hela år, ty det var för två år sedan du gick vidare.
Natten utanför är sval och fullmånen lyser med ett lugnande sken, utan att tänka på vart jag går i min sorg, vandrar jag på träverandan. Till slut inser jag var jag är, vid de fagra Sakura träden som nu blommar i hela sin prakt och blombladen faller i den lätta brisen. Detta är den vackraste platsen i hela min trädgård och även den platsen där jag en gång friade till dig.
Nattliga promenader är det mest avslappnande jag vet, det är lugnt och tyst inget irriterande folk som springer runt, och natten är full med behagligt doftande Sakura blommor. Men just nu är jag sorgsen för att du inte är här och ser allt detta tillsammans med mig. Precis som för sju år sedan, innan din svåra sjukdom börjat plåga din tunna kropp. Jag låter det minnet komma tillbaka till mig medan jag sakta sätter mig ner på verandan.
"Sju år tidigare"
" Byakuya-sama, Sakura blommorna faller i matten och det är fullmåne." Sakta vandrar vi tillsammans till våran egen trädgård där vi ser på nattens skönheter, men jag tittar bara på dig, för i mina ögon finns det inget som slår din ljuvlighet. Nattsvart glänsande hår och mörkblå ögon där fullmånen reflekterar sig. Men i dina ögon ser jag en inre längtan efter något. Du verkar helt borta i tankar.. "Vad fyller dina tankar?" undrar jag. "Det vore inte passande för er om jag berättade det..."svarar du sorgset men dina ögon längtar fortfarande. Sakta låter jag dina hårda ord sjunka in, min ställning förbjuder mig allt, den förbjuder vår kärlek och hindrar oss från att göra det vi vill. Snabbt drar jag ut de hårprydnader som bevisar min ställning i klanen och låter dem falla till marken, där de ligger bortglömmda. Mitt korpsvarta hår fladdrar fritt i vinden som för med sig en skur med ljust rosa blomblad.
Jag går ut i trädgården och ställer mig framför dig och stäcker sakta fram min hand emot dig. Ditt ansikte ser ytterst förvånat ut. " Dansa med mig" Jag ler smått (efter som jag aldrig ler men det räcker tydligen för dig) åt ditt uttryck. Genast griper du tag i min hand och leende dansar vi runt runt bland trädgårdens många träd, efter vad som känns som en evighet villar vi ut under det största körsbärsträdet. Hela natten pratar och skrattar vi. Du har lärt mig att le, skratta och för första gången i mitt långa liv fått mig att känna mig riktigt lyckligt levande. "När jag ser dig så här avspänd. Byakuya-sa.." " Nej, jag avbryter dig, det är ingen här kalla mig vid mitt namn" Till svar ler du bara.
Resten av den natten är magisk och det ända som existerar är vi två, ingenting spelar någon roll, inte min ställning eller att jag är blåblodig och att du inte är det, inget kan förstöra denna natt. När vi ser att gryningen närmar sig, faller jag ner på knä framför dig.
"Jag har letat i Kuchiki klanens skattkammare men ej kunnat finna något som är dig värdigt, ingen ring kan jag finna som passar dig..." Du tystar mig med dina varma läppar och med din klara röst förklarar du att du vet en ring som klär oss båda. Snabbt tar du två stycken körsbärsblommor och gör en ring av dem som du trär på mitt finger. Jag gör likadant och frågar dig.."Vill du gifta dig med mig, Hisana?" Du slänger dig i min famn och viskar att du vill det mer än något annat i hela världen. Mitt ansikte spricker upp i ett leende som sprider sig till hela min kropp, med ens svingar jag dig runt i luften och sedan sjunker jag ner vid trädet och viskar "Lämna mig aldrig.." "lugn Byakuya, du vet att jag alltid kommer vara med dig vad som än händer" Jag vilar mitt huvud i din famn och det dröjer inte länge innan vi somnar tillsammans hand i hand, lyckliga."
Detta är inte slutet det kommer lite till ^^
Så vad tycker ni?
Vill ni läsa början så finns de längre bak (augusti)
Här har ni fortsättningen ^^ I hope you like it.
Senare på natten vaknade jag med ett ryck och genast tittar jag bredvid mig, bara för att inse att du inte är där, aldrig kommer jag känna din värme bredvid mig igen. Jag var ensam innan jag träffade dig, och nu är jag ensam igen, du har lämnat mig själv kvar i dena tysta och kalla värld. En Kuchiki fäller inte tårar, det sa min far till mig som liten, men nu rinner de i floder ner för mina kinder, och jag gör inget för att hindra dem.
En hel timm vände och vred jag mig i sängen utan att kunna somna in igen, och vad spelar det för roll om jag gjorde det.. Jag drömmer ändå bara om dig och alltid slutar det likadant, lika plågsamt varje natt. I min dröm skriker du med panik i rösten på mig, medan ett mörker sluter sig om dig. Jag springer mot dig men precis innan jag når din utstäckta hand.. försvinner du med ett fruktansvärt skrik in i mörkret. Jag hinner aldrig rädda dig, aldrig hinner jag fram i tid, aldrig och det dödar mig på insidan. De ärr i mitt hjärta efter di har gått upp igen och på insidan blöder mitt hjärta i sorg och saknad så mycket att det värker. Denna dröm har jag haft i snart två hela år, ty det var för två år sedan du gick vidare.
Natten utanför är sval och fullmånen lyser med ett lugnande sken, utan att tänka på vart jag går i min sorg, vandrar jag på träverandan. Till slut inser jag var jag är, vid de fagra Sakura träden som nu blommar i hela sin prakt och blombladen faller i den lätta brisen. Detta är den vackraste platsen i hela min trädgård och även den platsen där jag en gång friade till dig.
Nattliga promenader är det mest avslappnande jag vet, det är lugnt och tyst inget irriterande folk som springer runt, och natten är full med behagligt doftande Sakura blommor. Men just nu är jag sorgsen för att du inte är här och ser allt detta tillsammans med mig. Precis som för sju år sedan, innan din svåra sjukdom börjat plåga din tunna kropp. Jag låter det minnet komma tillbaka till mig medan jag sakta sätter mig ner på verandan.
"Sju år tidigare"
" Byakuya-sama, Sakura blommorna faller i matten och det är fullmåne." Sakta vandrar vi tillsammans till våran egen trädgård där vi ser på nattens skönheter, men jag tittar bara på dig, för i mina ögon finns det inget som slår din ljuvlighet. Nattsvart glänsande hår och mörkblå ögon där fullmånen reflekterar sig. Men i dina ögon ser jag en inre längtan efter något. Du verkar helt borta i tankar.. "Vad fyller dina tankar?" undrar jag. "Det vore inte passande för er om jag berättade det..."svarar du sorgset men dina ögon längtar fortfarande. Sakta låter jag dina hårda ord sjunka in, min ställning förbjuder mig allt, den förbjuder vår kärlek och hindrar oss från att göra det vi vill. Snabbt drar jag ut de hårprydnader som bevisar min ställning i klanen och låter dem falla till marken, där de ligger bortglömmda. Mitt korpsvarta hår fladdrar fritt i vinden som för med sig en skur med ljust rosa blomblad.
Jag går ut i trädgården och ställer mig framför dig och stäcker sakta fram min hand emot dig. Ditt ansikte ser ytterst förvånat ut. " Dansa med mig" Jag ler smått (efter som jag aldrig ler men det räcker tydligen för dig) åt ditt uttryck. Genast griper du tag i min hand och leende dansar vi runt runt bland trädgårdens många träd, efter vad som känns som en evighet villar vi ut under det största körsbärsträdet. Hela natten pratar och skrattar vi. Du har lärt mig att le, skratta och för första gången i mitt långa liv fått mig att känna mig riktigt lyckligt levande. "När jag ser dig så här avspänd. Byakuya-sa.." " Nej, jag avbryter dig, det är ingen här kalla mig vid mitt namn" Till svar ler du bara.
Resten av den natten är magisk och det ända som existerar är vi två, ingenting spelar någon roll, inte min ställning eller att jag är blåblodig och att du inte är det, inget kan förstöra denna natt. När vi ser att gryningen närmar sig, faller jag ner på knä framför dig.
"Jag har letat i Kuchiki klanens skattkammare men ej kunnat finna något som är dig värdigt, ingen ring kan jag finna som passar dig..." Du tystar mig med dina varma läppar och med din klara röst förklarar du att du vet en ring som klär oss båda. Snabbt tar du två stycken körsbärsblommor och gör en ring av dem som du trär på mitt finger. Jag gör likadant och frågar dig.."Vill du gifta dig med mig, Hisana?" Du slänger dig i min famn och viskar att du vill det mer än något annat i hela världen. Mitt ansikte spricker upp i ett leende som sprider sig till hela min kropp, med ens svingar jag dig runt i luften och sedan sjunker jag ner vid trädet och viskar "Lämna mig aldrig.." "lugn Byakuya, du vet att jag alltid kommer vara med dig vad som än händer" Jag vilar mitt huvud i din famn och det dröjer inte länge innan vi somnar tillsammans hand i hand, lyckliga."
Detta är inte slutet det kommer lite till ^^
Så vad tycker ni?
Comment the photo
fast jag föredrar Bya-chi med Renji. yaoi-obsessed y'know^^
20 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/killerhelmet/282733368/
Visa toppen
Show footer