March
Saturday 30 June 2012 photo 1/1
|
Blir ett långt inlägg. Skriver i resedagboken under sommaren här i Norge istället.
Ett otroligt modigt lejon
Jag klarade det! Självfallet skulle jag göra det, men jag var nervös som mitt förra inlägg säkerligen inte dolde. Jag blev upphämtad på avtalad tid och vi körde iväg med min tunga väska. Hann inte komma mer än 500 meter när jag utbrister "vi måste vända!". Eller tja, jag ville i alla fall utbrista, men jag gjorde det inte. Saken var den att jag stängde av mobilen och i samma sekund jag tryckte på knappen slog det mig att jag inte kunde pin-koden. Shit! Jag skulle inte på något sätt kunna få tag i den om vi inte vände, så tog mod till mig och bad henne vända. Helt ok, och jag fick höra några liknande händelser som hänt Venche. Så bar det av på riktigt. En timmes färd ungefär. Långt långt ut i skogen. Kändes som om tanken var att "nu kommer svenskarna hit, och det ska de få för. Vi sätter dem långt ut i vildmakren där ingen kan höra dem..." Så var det inte. Vi stannade vid en kiosk brevid Neslandsvann där turen började. I och för sig var den i princip det enda som fanns, men i alla fall. Vädret var fint med sol och Venche och jag letade reda på de första 5 cacherna tillsammans, hon saknade tydligen dem. Sen var jag ensam... Kändes dock inte. Det var spännande, men jag var inte rädd längre och jag har inte gråtit några fler tårar. Jag fortsatte på egen hand att leta upp cacherna, alla längs den stora asfalterade vägen vi hade kommit med bilen på. Kom in på en lite mindre grusväg, men fortfarande i tvåbilsbredd. Det började regna och jag fick snabbt fram regnkläder och regnskydd till väskan. Som jag anat höll regnet inte i sig så länge, men kände att det ändå var bäst att ta det säkra före det osäkra här. Hade inget särskillt ombyte med mig. Kom in på en ännu mindre grusväg, men fortfarande för bilar att köra på. Dock ingen människa i sikte. Fanns visst lite hus, men jag såg ingen levande varelse. På hela turen såg jag EN gubbe som körde hö med sin lilla söta traktor och det var alla.
Cacherna blev svårare och svårare att hitta och flera gånger fick jag traska inåt i skogen. Lätt med min stora packning... eller inte. Jag fastnade i allt och inget. Klättra upp och ner, krypa för att kika under, fram och tillbaka, titta upp, titta ner, slingra mig emellan, ja, det var tur att jag inte filmades för det hade varit en syn av dess like. Haha.
Jag gick några timmar och när jag tog första riktiga pausen hade det gått nästan tre timmar. Då la jag mig på ett klippblock och käkade några kex i den fortfarande hettande solen. För första gången kände jag mig iaktagen. Björn? Varg? Människa? Hmm...slappna av Kimona. Var svårt, men försökte. Traskade och traskade och gick förbi många fina vattendrag på vägen. Älskar vatten. Efter fikat kom jag helt in i min egen värd och vips så hade jag missat en cache. Ha! Varför hade GPS:en inte pipit när jag närmade mig, som den brukade? Dumma den! 250 m Tillbaka! Jag övervägde det, men nej icke att jag går tillbaka. Nu i efterhand kan jag tycka det vara lite charmigt att ha gått två dagar på tur och missat en liten cache av alla de 94 jag hittat. Kimona i sin lilla värd ;)
Jag började få skoskav och kände hur kängorna var lite för små sedan de lagat dem med skinn bak i hälen. Tusan! Jag skulle aldrig ha lagat dem. Försökte rätta till sockarna, men då blev det bara värre. Hur kude jag glömma skoskavsplåster? Så amatörmässigt! Haltade vidare. Blev arg på GPS:en när den visade helt fel. Helskotta. Det kommer ta hela veckan om denna inte kan börja vara lite vettig! Gjorde flertalet klättringar och små omvägar i onödan pga den. Men men, lite extra träning det bara.
Jag kom fram till en vattenkälla, som de säkert skulle ha benämnt den här i Norge, eller bra mycket större än Vinslövsjön som jag själv skulle sagt. Otroligt vackert. Klockan var bara 19.30 och jag hade ju sagt att jag tänkt gå till 21-tiden jag. Stannade och käkade en banan, tittade på GPS:en och funderade en stund. Jag stannade. Jag är ju faktiskt på semester och meningen är att det ska vara en bra upplevelse. Så jag slog upp tältet och myggnätet flög över mig med ens. En jäkla massa knott. Flummade runt med kameran en stund och käkade sedan min tonfisk-och pastasallad trångt under nätet. Haha. Som sagt, tur här inte var en kamera på lur. Låg vid vattnet och läste, även detta under nätet. Underbart! Kvällssolen lyste gyllengult upp skogen runt omkring det spegelklara ljupblå vattnet. Fåglarna kvittrade, ugglorna började hoa, fiskarna hoppade i vattnet och man hörde hur det susade i säven. Helt ensam, men så fullt med liv. Fantastiskt! Klockan hann bli halv tio så borstade tänderna och kröp in i tältet. Läste en stund och med min väska tätt intill som sällskap försökte jag somna in. Omöjligt! Jag började frysa och tankarna på vad som möjligen skulle kunna befinna sig utanför tältet var skrämmande. Haha, nu i efterhand är det ganska roligt. Jag kunde inte somna på väldigt lång tid och både strumpor och jacka kläddes på. Att min sovsäck ska vara så jäkla kall. Började fundera på om jag skulle köpa en ny, om jag skulle byta med någon, kanske sälja den eller vad jag skulle göra. Hur jag skulle göra det och vad jag skulle säga. Ja, säg allt som snurrade runt i skallen. Till sist somnade jag väl, men vaknade många gånger under natten.
Hade placerat tältet perfekt så att morgonsolen lyste mig rakt i nyllet. Skönt det, äntligen lite värme! Var trött så det räckte att solens barmhärtiga och värmade solstrålar omfamnade mig för att jag skulle slumra in igen. Vaknade inte förrän lite efter 9. Å nej, är klockan så mycket? Nu kommer jag aldrig hinna fram i tid. Några stressande tankar for genom huvudet, men lugnade direkt ner mig själv med orden att detta löser sig. Skulle jag inte vara framme i tid kunde Venche tänka sig att möta mig en bit in. Lugna ner dig nu och njut i stället. Det gjorde jag. Packade ihop tältet, tvättade mig i vattnet (hade velat bada, men vågade inte riktigt), käkade frukost och kollade in GPS:en hur långt jag hade att gå. Bestämde mig för att inte gå loopen utan bara raka vägen igenom.
Dag 1 sovplats Dag 2
Annars skulle ja fått gå andra sidan av loopen både tillbaka ner och upp igen med en sträcka på minst en mil. Inte en chans att jag skulle hinna det. Tar det hellre lugnt och kommer fram innan upphämtningstid.
Solen stekte och jag begav mig. Aoch, mina höfter! Blåmärken efter ryggsäcken, ja visst. Ha, bara att bita ihop. Jag var inte amatör likväl för jag hade hittat skavsårsplåster i väskan innan jag somnade kvällen innan. I och för sig inte det bästa alternativet med tanke på att kängorna redan var för små på längs, men det var skönt för hälen i alla fall. Det dröjde inte många timmar förrän jag förbaskade mig över de små skorna. Argh, att skomakaren inte fattade att de skulle bli för små om man la till massa läder bak i hälen. Nu måste jag köpa mig ett par nya. Vill någon köpa mina billigt tro? Jag vill Inte lägga pengar på kängor nu!
Det var väldigt varmt. Över 25 tror jag med tanke på att det var 22 när Veche hämtade mig vid 17-tiden. Hitt så de luar, som vi säger i Skåne. Med en uppskattad vikt på 15 kilo över ryggen och solen stekade mitt i skogen kunde man inte bli annat än varm. I princip ingen blåst där på stigen mellan alla träd och klippor och knappt inget vatten man kunde se heller. Det blev många pauser för dricka och kolhydratintag. Många suckar... men det var totalt sett bra för det. Sista 20 cacherna var gömda ordentligt och ofta långt in i skogen eller upp på klippor. Väskan åkte av och på, så i slutet när jag hade cira tio cacher kvar att hitta var jag så trött på alltihop att jag började räkna ner. Tio...nio...åtta, snart i mål...sju...sex, jag närmar mig...Fem..fyra..tre..skoja är det bara 2 kvar?...en... ute vid stora vägen! En kvar och den kunde jag självfallet inte finna. Tog säkert 10 minuter. Fanns en bänk med bord och där slog jag mig ner. Puuh! Jag klarade det! Jag är här, jag är framme. Visst är jag på rätt ställe? Yeees! I did it! Jag är som Lotta på Bråkmakargatan, "jag kan allt!". Vilken härlig känsla. Från denna förtvivlan och rädsla till en sådan lättnad och kraftfull känsla. Fantastiskt!
Jag tog av skor, strumpor och linne och kavlade upp byxornalångt upp över låren. Käkade lite kex, snickers och drack vatten. Ont i huet kände jag. La mig halvnaken på bordet och solade mig, läste lite bok och messade med folk. Så skönt. Fick vänta i ca 1 ½ timme, men det gjorde ingenting. Hade inte bråttom till något. Var bara härligt att ligga där och smälta alla intryck jag samlat på mig under dessa två dagar. Tankar och förnuft började nå mig. Tänk om det hade hänt något? Det var nämligen ingen täckning på mobilen! Det var det ingen som sagt något om. Jag tog inte med sjukhusväskan eftersom de uppmanat mig att ringa om det blev några som hellst problem. Jo visst, försökte skicka iväg ett sms på morgonen, men inte fanns det någon täckning där i vildmarken. Så ja, tur att det inte skedde något katastrofalt.
Inga vargar och inga björnar. Det största jag såg var en iller och den var ganska harmlös den. Jag kände mig som sagt iaktagen ett par gånger, men inte värre än att jag snabbt kunde skjuta de tankarna åt sidan. Dock skulle man nästan kunna tro att jag kämpat med en varg, eller tja illern kanske ;p När jag var framme var jag rispad över armar och ben, som också var rödprickiga av knottbett, andra insektsbett och andra små reaktioner. Såg ut som om jag varit i skogen en hel månad ;p haha.
En sista liten rolig detalj som jag vill nämna är att cach-slingan var utplacerad på min födelsedag den 18 maj detta året. Ganska, vad ska jag säga, matchande och klockrent. Jag ångrar verkligen inte att jag var så envis som jag var. Jag kände på mig att detta var något jag ville klara av själv. Ännu en rädsla övervunnen. Jag måste ge mig själv några guldstjärnor och jag känner mig som ett litet, men ack så modigt lejon! Grr...
Annons
Camera info
Camera NEX-5
Focal length 18 mm
Aperture f/5.6
Shutter 1/80 s
ISO 200
Visa toppen
Show footer