London. Day1.

Lördag.
Vaknar kring 11 och tror att jag försovit mig. Snoozar ett tag och ringer Henrik för att ha lite mer koll. Ganska bakis, men överraskande pigg efter gårdagens plåtning på Marie Laveau som spårar ut till homoerotik galore! Skojskojskoj och jag är hemma i någorlunda dräglig tid, men gratis är ju gott, så... Behövde dessutom den sista ölen för att skingra tankarna. Mycket på en gång nu.

Henrik budar över materialet tillsammans med en utskrift på biljetten och fickpengar. Allt blir så på låtsas när ens liv inte finansieras av en själv. Inte konstigt att mina bonuspengar försvann i Paris - jag är inte van vid okrattat resande.
Duschar snabbt, hinner inte med frukost med Ellinor, utan kör taxi ilfart hem till mig för passet och sen till Arlanda. Taxichauffören respekterar hastighetsbegränsningarna, vilket är sjukligt stressande, men han är kul att snacka med. Hinner med planet med en hårsmån och har inte hunnit röka. Kuken! Allt går smidigt och snabbt; skönt att resa med noll packning. Tåget till Paddington går snabbare än väntat, så konduktören får sig ett lol när jag sitter kvar på ett stillastående tåg - min bubbla är total när jag lyssnar på musik.

Bulle till Ricks kontor, där Rick förbannar sin assistent som inte dykt upp. Rick misstänker att han har rökt på och däckat. Loser, tänker jag som inte rökt något sen jag var 20. Hem till Rick en snabbis, där vi plockar upp Louise som tidigare jobbat på RSA åt Ridley Scott innan hon fick för sig att planlöst utforska världen. Jag har galna skills på att charma kvinnliga producenter. Hon ser ut som Madeleine Stowe och har hört det ett par gånger för mycket.

Remember, remember the fifth of November. Någon slags Guy Fawlkes-hyllning på skolan där Ricks kids går. Barbeque-kön syns från yttre rymden, vilket inte passar mig alls, eftersom jag bara ätit dubbla flygplansmellanmål som frukost. Vi splittar på en flaska rött. Fyrverkerierna är skönt bombastiska och påkostade och jag träffar mot förmodan en snygg engelsk tjej - den typ 14-åringa dottern till en av Ricks vänner. Jag börjar nästan tro på Påskharen och Jultomten snart.

Soppa hos Rick, lite mer rödvin och mycket mer gaggande. Får tag på Alex och säger att jag borde vara redo om en timme. Två timmar senare är jag på hotellet och har problem med den fullkomligt inkompetenta hotellpersonalen. Mitt kort ska inte dras, men eftersom personalstyrkan är fullkomligt förståndshandikappad, dumpar jag 50 och mitt VISA som pant. Orkar inte tjafsa mer nu och jag borde ha laddat mobilen över natten.

Kedjeröker tre cigg och knäcker skumpaflaskan när jag snackar med Alex om destination. Cristal är ett passande namn. Folk lyfter på ögonbrynen när jag flanerar nedför Oxford Street iklädd mina rutiga Cheap Mondays (som alla kommenterar under denna resa), Lindeberg-kavajen, Robert & Blad-tröjan och mina aerobics-Adidas med en öppen skumpaflaska i ena handen. Hatt istheshit nu när mitt hår är Monchichi igen. Kollar upp vid ett gatuhörn och inser att Lordi, det här är ju Wells Street! och att jag uppenbarligen måste ha en inbyggd gps. Sveper lite skumpa, SMS:ar Ellinor och ställer flaskan mitt emot stället innan jag försöker snacka mig in. Access denied. Går till skumpan för att ringa Alex. Och så är mobilen död. Skoj! Kuken.

Stör vakterna med mitt hustlande och försöker låna en mobil av en brud vars Chihuahuapojkvän Dont look at my girl! DONT LOOK AT MY GIRL!!! Bara för att jag är snyggare (och till skillnad från honom längre än henne), innebär inte att jag tänker scora henne, trots att jag sannolikt skulle kunna. Hennes kompis räcker sin mobil, men Alex svarar inte. Dammit! Hänger med en Leeloo-kopia som inte är blond, men faktiskt asiat. Hon låter amerikansk men är det inte. Jag ger upp. Öl ska kirras.

Folksamling på en tvärgata nära hotellet, så jag sugs dit. En 35-åring i dörren som inte verkar ha fattat att hon är 35, säger att de har öppet till 3, så jag flirtar med henne, pyntar 4 och kliver in. Dricksar för mycket vid ölinköpet och får sköna blickar från bartendern. Det här är Babasonic minus 15-åringarna och den desperata köttmarknaden - folk dansar i otakt till keff rock (vissa inslag av 50-tal, dessutom) och är skönt röjigt. Snackar med en snygg spansk brud som inte kan engelska innan hennes italienska väninna vill hem, så jag hänger med en tjeckisk 28-årig arkitekt som jag snackat med lite innan och tar ett par bloss på hans joint fem meter från huvudentrén.

Inser plötsligt att jag inte kunnat fokusera mig alls de senaste tio minuterna och att jag inte lyssnat på vad han har sagt. Säger det ursäktande Im sorry, but Im kinda wasted...and thirsty as hell innan vi går in för öl. Jag inser att jag kommer dö, så jag sticker till hotellet (tack, min inbyggda gps!) och undrar om jag vågar dricka vatten innan jag däckar eller om jag bara kommer börja kräkas.
Note to self: rök inte på, Nikita. Din kropp reagerar fuckat på det.
Note to self2: knark i London är döden. Det är faktiskt bra skit.
Jag däckar. Tack och lov. Annars hade ensamsömn varit ännu mer ångest.