Monday 22 March 2010 photo 1/2
|
Fuck it, I'm dead. I don't wanna live, I'm dead.
To you I'm dead, to them I'm dead.
I think I'm dead, I hope I'm dead.
I won't be the one to leave this, in pieces.
And you will be alone.
Alone with all your secrets, and regrets.
Don't lie.
Varje gång du skriver till mig, eller ringer mig, så bryter jag ihop. Jag känner smärtan sprida sig i hela kroppen. Jag vill inte känna så här. Jag vill inte att du ska ta kontakt med mig. Vill att du ska låta mig vara, som du lyckats bra med ett tag. Men du var tvungen att ringa på min födelsedag. Du är inte glad över vad jag åstadkommit alls under min tid. Du har alltid varit besviken över mig. Det vet jag. Synd att du inte fått se alla mina ärr, mina noteringar. Det skulle göra dig ännu mer besviken över att du lät mig få leva. Du förstår kanske inte hur du får mig att må. Du förstår kanske inte. Eller så gör du det. Men blir övertalad om att det inte är så. Varje gång du frågat mig hur jag mått. Har jag ljugit. För att slippa säga sanningen till dig. För att slippa bli slagen för vad jag gjort mot mig själv. Men, det är inte bara mitt fel. Visst det är jag som dragit och drar rakbladet över min hud, ser hur blodet rinner ut. Jag antar att jag aldrig fått dö. Det hatar jag. Så många självmordsförsök. Ärren bevisar det. Jag önskar att jag aldrig föddes. Men ändå. Idag. Sitter jag här. Med mina rakblad och drar dom över huden. Och bara kollar på hur blodet rinner ner över min nakna kropp. Men, du. Du har fått mig att må så här. Har du ens märkt mina fejk leenden? Mina fejk skratt? Nej det har du inte. Minns du alla blåtiror du gett mig? Alla hot? Hur du alltid sagt att jag är ful? Att jag är fet? Hur jag inte kunnat gå normalt i flera dagar? Hur jag gråtit mig till sömns? Hur du sett på när din man har misshandlat oss? Hur han hotat att mörda mig flera gånger? Minns du när du misshandlat oss? Jag ångrar inte att jag flyttade.. Men du har sänkt mitt självförtroende något extremt. Du skulle vara min mamma. Men jag har aldrig sett dig på det sättet. För jag har aldrig kunnat lita på dig. Aldrig älskat dig. Jag har alltid hållit allt inom mig. Tack vare dig. Har jag inte kunnat lita på någon. Jag är trött på allt. Du betyder inget för mig.
Moder min, Jag hatar dig.
Bilden är tagen inne på psykiatriska avdelningen, då du skällde ut mig för att jag är jag. Då du bestämde att jag inte var din dotter längre. Då jag förstod, att det här inte funkar längre.
To you I'm dead, to them I'm dead.
I think I'm dead, I hope I'm dead.
I won't be the one to leave this, in pieces.
And you will be alone.
Alone with all your secrets, and regrets.
Don't lie.
Varje gång du skriver till mig, eller ringer mig, så bryter jag ihop. Jag känner smärtan sprida sig i hela kroppen. Jag vill inte känna så här. Jag vill inte att du ska ta kontakt med mig. Vill att du ska låta mig vara, som du lyckats bra med ett tag. Men du var tvungen att ringa på min födelsedag. Du är inte glad över vad jag åstadkommit alls under min tid. Du har alltid varit besviken över mig. Det vet jag. Synd att du inte fått se alla mina ärr, mina noteringar. Det skulle göra dig ännu mer besviken över att du lät mig få leva. Du förstår kanske inte hur du får mig att må. Du förstår kanske inte. Eller så gör du det. Men blir övertalad om att det inte är så. Varje gång du frågat mig hur jag mått. Har jag ljugit. För att slippa säga sanningen till dig. För att slippa bli slagen för vad jag gjort mot mig själv. Men, det är inte bara mitt fel. Visst det är jag som dragit och drar rakbladet över min hud, ser hur blodet rinner ut. Jag antar att jag aldrig fått dö. Det hatar jag. Så många självmordsförsök. Ärren bevisar det. Jag önskar att jag aldrig föddes. Men ändå. Idag. Sitter jag här. Med mina rakblad och drar dom över huden. Och bara kollar på hur blodet rinner ner över min nakna kropp. Men, du. Du har fått mig att må så här. Har du ens märkt mina fejk leenden? Mina fejk skratt? Nej det har du inte. Minns du alla blåtiror du gett mig? Alla hot? Hur du alltid sagt att jag är ful? Att jag är fet? Hur jag inte kunnat gå normalt i flera dagar? Hur jag gråtit mig till sömns? Hur du sett på när din man har misshandlat oss? Hur han hotat att mörda mig flera gånger? Minns du när du misshandlat oss? Jag ångrar inte att jag flyttade.. Men du har sänkt mitt självförtroende något extremt. Du skulle vara min mamma. Men jag har aldrig sett dig på det sättet. För jag har aldrig kunnat lita på dig. Aldrig älskat dig. Jag har alltid hållit allt inom mig. Tack vare dig. Har jag inte kunnat lita på någon. Jag är trött på allt. Du betyder inget för mig.
Bilden är tagen inne på psykiatriska avdelningen, då du skällde ut mig för att jag är jag. Då du bestämde att jag inte var din dotter längre. Då jag förstod, att det här inte funkar längre.
Comment the photo
(0700478700 Comviq)
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/kittyisevil/449128131/