Fan..
Oavsett vad jag gör så slutar allt i en stor katastrof.
Jag vet inte vad jag ska göra. Vara egoistisk och få andra att lida, eller lida själv och alla andra blir besvikna? Inget verkar vara ett bra alternativ. Frågan är väl vem det är som slutar i en självdestruktiv fas. Förmodligen jag.. Kanske är det så att jag fortfarande har känslor? Jag vet faktiskt inte... Jag vet bara att jag vill ha tillbaka min sömn, jag vill inte vara rädd. Jag är rädd för att jag kommer få tillbaka för alla brott jag begått. Det är inga små brott. Jag vill inte sona för mina egna brott, men jag vill inte heller att någon annan ska ta smällen åt mig. Finns inga bra alternativ. Inte ett enda positivt. Kanske denna tanke gör mig vansinnig? Vad händer om jag hamnar på psyket igen? För destruktivitet? Kan jag bara inte få implodera? Det skulle vara bättre.. Ingen skulle veta vart jag försvunnit. Bara en liten gegga på golvet, som snabbt tas bort. Kanske försvinner ångesten, kanske mina svek försvinner från er. Kanske mina lögner inte är så stora längre.. Kanske, blir ni lyckligare utan mig. Finns inga ord som kan förklara denna känsla. Hur allt förvrids inom en, hur allt blir tomt, hur allt känns så overkligt och meningslöst men ändå känns bra.. Sedan denna känsla utav att folk stirrar ner på en besviken, jag vet hur ni alla kollar på mig. Känslan utav att veta att man verkligen inte har någon anledning till att leva. Att man vill ha allt, men sedan när man har allt, vill man inte ha det längre.. Finns saker jag inte kan berätta, för att det gör för ont. Men kanske så måste jag hålla det inom mig? Jag är bara så ledsen för att jag är jag. Men, jag kan inte förändras, även fast jag vill.. Jag har försökt så mycket. Alkohol, piller, rökning, inget hjälper. Jag är fortfarande samma person. Jag försöker vara ärlig, men fråga hur jag mår och det blir en lögn till svar... Förlåt.

Annons

The photo has no tags

September 2012